Kategoriarkiv: Recension

Jag hittade det på Spotify: januari-april 2015

Så var det dags igen. Avstämning, avräkning, redovisning av årets första månader av soulfunkigt lyssnande. Några delar av 2014 slank med och till och med nån från 2013. Annars mest nysläppt och minst en omedelbar klassiker!

Frågan är kanske vad jag missade?

Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly
Instant classic! Funkig smart samtida hiphop som överöser oss med djup musikalisk genialitet. Årets album redan när det kom. (10/10)

Joey Bada$$ B4.DA.$$
Det är möjligt att han inte gör något nytt och revolutionerande, men han gör det förjävla bra. Joey Bada$$ levererar ett galet starkt hiphopalbum. Kalla det retro eller nostalgiskt om du vill. Jag bockar, bugar och njuter. (9/10)

Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul
Att Ghost fortsätter att leverera och leverera är helt sjukt. Visst dyker det upp ett och annat magplask, men oftare bra än dåligt. Här på ett helt album tillsammans med jazzkombon Badbadnotgood som väver en perfekt väv för Ghost att spotta på. Svärtad dramatisk filmfunk. Älskar’t. (8/10)

Matthew E. White Fresh Blood
Sommarslö storslagen soul med smäktande stråkar. Nyvaken tjockissoul. What’s not to like? (8/10)

Samling Brazilian Disco Boogie Sounds (1978-1982)
Titeln säger väl allt? Utvalt med stor omsorg. Magiskt sväng. (8/10)

Carmen Rodgers Stargazer
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att ett album funkar eller inte i mina öron. Carmen Rodgers gör soul/r’n’b som kanske inte är något särskilt egentligen. Men det finns något där som gör att jag gärna lyssnar om. Personlighet, karaktär och små små knorrrar och krokar som gör att det inte försvinner in i bakgrunden och blir anonymt. En skön känsla. (7/10)

Kelly Price Sing Pray Love Vol. 1: Sing
Samna superlyxiga r’n’b som vi vant oss vid från Kelly Price. Missade albumet när det droppade för snart ett år sen, men bättre sent än aldrig. Hon knäcker mig fortfarande med sin röst. Vilken pipa hon har! Utgår från att det här är början på trilogi. Lovar att försöka hålla bättre koll på fortsättningen. (7/10)

Lauriana Mae City of Diamonds EP
Tack vare ett par spår producerade av Jack Splash hittar jag Lauriana Maes fina EP. Ya Neck är en drömsk spinn på Wu-Tang Clans Protect Ya Neck. NYPD Blues minner om Amy Winehouse och överallt vilar en skugga av New AmErykah Badu. Ah, jag gillar det. (7/10)

Mark Ronson Uptown Special
Ronson är som bekant tillbaka i fin form och ingen har väl missat vare sig Uptown Funk med Bruno Mars eller Feel Right med Mystikal? Två verkliga monster som samtidigt står lite vid sidan av resten av låtarna här. För Uptown Special är till största delen en mjuk och snällt svajande popskiva som lägger försiktiga krokar i sommarbrisen. Ronsons bästa på länge, men monsterhitsen lovade mer. (7/10)

Supersci Entropy
Tillbaka efter nästan fem år i delvis nya elektroniska kläder. Om du minns vart Erik L tog vägen med The Soularp Suite är utvecklingen inte alldeles förvånande. Stjärnskotten Broke n Tipsy gästar med beats och Cleo lägger en vers. Supersci kommer med ryggsäcken lastad med kvalitet. Gött. (7/10)

Tuxedo Tuxedo
Mayer Hawthorne och Jake One förenas i kärleken till rullskridskodisco och elektronisk lättfunk som påminner oss om det tidiga 80-talet. Andra halvan av albumet är överlägset starkast. (7/10)

Samling Rewind! 6
Ubiquity Records fina samlingsserie med funkiga covers eller covers av funk. För mig sticker Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra ut med vindrinkstolkningen av Hey Ya och The Lions baktaktsversion av Lyn Collins signaturmelodi Think (About It). (7/10)

Ayla Shatz Ayla Shatz
Ayla Shatz finns med på FAM FIRST (se nedan). Här får vi höra henne på egen hand i 28 minuter över sju låtar. Souligt med sidovibbar av reggae och jazz. Som allra bäst blir det när han går all out på vokaljazzen och till en varmklarinett switchar från EP:ns dominerande engelska till svenska och sjunger om Tävlingsmänniskan och landar i något som nästan kan kallas bossa. Det spåret ser jag gärna en fortsättning på. (6/10)

Bettye Lavette Worthy
Välpaketerade bluesig och jordig soul som sneglar mer bakåt än framåt, som accepterat sin plats i musikhistorien utan att skämmas för den. Jag föredrar ju det framför jakten på samtida trender som präglade många gamla soulhjältinnors 80- och 90-tal. Tänk om, säg, Aretha Franklin kunde dra samma lärdom. (6/10)

FAM FAM FIRST
En bit av Femtastic-familjen samlad på en gemensam lång EP eller kort LP. En lång rad röster som löser av varandra på hiphopbeats av 10-talssnitt. Välproducerat, men bitvis aningen anonymt på grund av spretigheten. Som bäst är det övergrymt, Baws Up, men ofta vill jag hellre höra mer av de enskilda rösterna på egen hand eller i mindre grupperingar. Frida Scars enda vers sticker ut. Cleo är en boss som vanligt. (6/10)

Goapele Strong as Glass
Lyxig r’n’b i Toni Braxton-trakten. Det är ju gött. Saknas någon riktigt monsterhit à la Play eller Closer. (6/10)

J Dilla Jay Dee a.k.a. J Dilla ‘The King of the Beats’ (Batch #1-4) och Lost Tapes, Reels + More
En rejäl laddning mer eller mindre färdiga Dilla-beats på mellan minuten och dryga två. Helt galet att han hann få ur sig så mycket egentligen. Omöjligt att ta in allt och skapa någon ordning i det. Antar att det kommer att spinnas låtar på det här materialet i framtiden. Har skummat och lyssnat. Hört en del som hookar mig direkt. Men det är mastigt, det är det. (6/10)

Jazmine Sullivan Reality Show
En ganska rak uppföljare till hennes tidigare album. Soul med hiphoprötter i MJB-skolan alltså. Gillar du det hon gjort förut gillar du det här. Jag tappade visst intresset för skivan ganska fort. (6/10)

Music Is The Weapon EP1
Svensk afrofunk. Jodå. Svänger rätt bra faktiskt. Har inte riktigt tagit mig an MITW tidigare, trots att jag varit väl medveten om deras existens. Det här är tillräckligt intressant för att jag ska bli sugen på att lyssna på mer, både bakåt och framåt. Lite extragött när Sirintip sjunger. (6/10)

OP Metafysik
Svensk hiphop någonstans mellan Skizz och PH3. Funkigt störda beats och rap som söker svar på omöjliga frågor. OP står för det mesta på egna ben både vad gäller beats och rhymes. Några gäster i producentstolen, inte en enda vid micken. Lite väl kompakt som helhet, men ändå en frisk fläkt. (6/10)

THEESatisfaction EarthEE
Atmosfärisk världsförbättrarhiphopsoul med multipla röstlager och ett grönt hjärta. (6/10)

Lupe Fiasco Tetsuo & Youth
Ja det här är ju också helt ok utan att vara uppseendeväckande. Lupe rullar på som vanligt, men jag fastnar inte riktigt. Det är samma snälla hiphop i rakt nedstigande led från De La Soul och Common som han alltid sysslat med. Schyst, men harmlöst. (5/10)

Raheem DeVaughn Love Sex Passion
Bruksneosoul. (5/10)

Trombone Shorty Say That To This
Den här hittade jag på nån lista med bra funk/soul från 2000-talet. Kom 2013, men jag har inte hört den tidigare så… Trombone Shorty hade jag sett i Treme utan att följa upp. Det är ju lite vuxet, moget och duktigt ibland det här. Kan bero på att funkrockfaktorn landar lite snett ibland. Men det finns gött sväng också, man får bara hjälpa honom att välja låtar själv. (5/10)

Dawn Richard Blackheart
Elektroniskt skruvad r’n’b som inte klickade med mig. Jag brukar säga att jag gillar musik som stör, men den här skivan gör mig mer irriterad än gott. (4/10)

Estelle True Romance
Kvar var bara europop. Trist. (2/10)

Och så några jag bara lyssnat på delar av

Annonser

Jag hittade det på Spotify: september-december 2014

Det är dags att göra slut med 2014 och på allvar fokusera på 2015. En del av de här skivorna har varit med mig sedan september andra dök upp väntat och oväntat i december förra året. Håll i hatten för nu åker vi.

Förresten, är det nåt jag borde ge en andra chans innan jag förpassar det till glömskan?

D’Angelo Black Messiah (9/10)
Den slog ner som en bomb. Min första reaktion var: svingött. Sen tvekade jag, det var den gamle recensenten i mig som skakade sitt fula huvud. Och sen vann den med sina många oemotståndliga lager av funkigt sväng. En av förra årets fem bästa. Sannolikt topp två, som stark utmanare till tronen.

Black Milk If There’s a Hell Below (8/10)
Vilket år han hade Black Milk. Svinfin detroithiphop som vanligt, får man väl säga? Ett av förra årets finaste släpp.

The Budos Band Burnt Offering (8/10)
Svintung heavy metal-funk från Daptone-familjens rökigaste band. Som om Black Sabbath spelade instrumental funk istället för metal. Älsk.

Orlando Julius Jayiede Afro (8/10)
Backad av The Heliocentrics lägger Orlando Julius en smällfet afrofunkmatta som får mig att utbrista i mångfaldiga Yeah! Yeah!

PRhyme PRhyme (8/10)
DJ Premier och Royce Da 5’9″ gör gemensam sak och det blir riktigt gött. Jag kan inte svara på hur mycket hiphopnostalgi det är som gör det, men jag har aldrig riktigt gillat Royce förut så jag är rätt säker på att det är mer än gamla minnen som gör det.

Bebel Gilberto Tudo (7/10)
Bra som vanligt. Har haft den liggande direkt efter Nicola Contes sommarlätta jazz i min spotifylista och det är en ganska naturlig fortsättning om än med tydligare bossakrydda så klart.

Tony Allen Film of Life (7/10)
Ytterligare ett finfint album från afrofunkmästaren. Det finns inget att invända mot. Det här går lika bra att plocka fram som nästan vilket som helst av hans 2000-tals album. Imponerande. Ja, Damon Albarn är med på ett hörn.

Tricky Adrian Thaws (7/10)
Att jag skulle gilla ett släpp med Tricky 2014 var ju rätt oväntat. Men jag har återväntat ofta till Adrian Thaws där Tricky gör det han gör bäst, släpig sömndrucken triphop. Oväntat bra skit.

Adrian Younge Black Dynamite: Original Score to the Motion Picture (6/10)
Younge får gå all in på blaxplovibben. Det är så klart inte en dålig sak. Men frågan är om det ändå inte blir mer hommage än originellt? Det är göttigare när han väver om det till beats.

Ghostface Killah 36 Seasons (6/10)
Ghostface gör ju inte bort sig på det här temaalbumet heller, men någon ny Twelve Reasons To Die är det ju inte. Samtidigt har det kommit drösvis med mindre intressanta släpp från Wu-familjen.

Nicola Conte Free Souls (6/10)
Fjäderlätt sommarbreezig jazz med elektronisk minnesbank i allt det organiska. Som om Koop aldrig använt en dator för att skapa sin musik. Det är rätt mysigt faktiskt.

Prince ART OFFICIAL AGE och PLECTRUMELECTRUM (6/10)
I de här två albumen döljer sig ett riktigt bra. De här ihop mer än många vill göra gällande. Det är inte så enkelt att säga att det ena låter si och är bättre medan det andra låter så och är sämre. Visst är det aningen mer funkrock på PLECTRUMELECTRUM som är samcreddat med 3RDEYEGIRL, men det är inte hela sanningen. Prince behöver en A&R. Det kommer han aldrig att acceptera igen. Så nu får du och jag göra det jobbet själva och det är väl också ok egentligen?

Souls of Mischief There Is Only Now (6/10)
Souls of Mischief i Adrian Younges varma händer. Det borde ju funka. Det låter gött, men krokar inte riktigt. Lätt att lyssna på, men ganska fritt från minnen efteråt. Funkigt, djupt med fina stråkar. Adrian Younge levererar sin vid det här laget patenterade blaxplohiphop och, jo, jag försvinner gröna in i hans värld. Men som sagt. Något saknar jag.

Common Nobody’s Smiling (5/10)
Jag vet inte vad det beror på, men jag har otroligt svårt att behålla fokus genom hela det här albumet. Har börjat spela det ganska många gånger, stänger av eller byter runt halvvägs varje gång. Det låter rätt gött, som om det vore ett album inspelat mellan Like Water for Chocolate och Be. Men min pepp är inte där.

Mapei Hey Hey (5/10)
Hyllad och älskad av alla? Jo, det kändes så. Jag känner fortfarande en ganska djup besvikelse. Jag har väntat så länge och Don’t Wait lovade så mycket att Hey Hey omöjligt kunde svara mot mina förväntningar. Ett par spår gillar jag lika mycket och Second To None, det enda (!) spåret där hon rappar, är bäst.

Syleena Johnson Chapter 6: Couples Theory (5/10)
Det här blev ju inte lika bra som jag hoppades. Innehåller duetter med Leela James, David Hollister och Willie Taylor. Känns som om tiden åkt ifrån Syleena lite. Synd.

YG My Krazy Life (5/10)
Någon kallade det här för den naturliga uppföljaren till The Chronic och det kan jag väl säga att det är det inte. Möjligt att jag gillat den mer om det inte varit min ingångsförväntan.

Samling What?! (4/10)
En hyllning till William Onyeabor med bidrag och remixer från bland andra Hot Chip, Joakim och The Vaccines. Inte lika bra som mästaren själv, men bitvis helt ok. Kommer sannolikt inte att spela den fler gånger.

Macy Gray The Way (2/10)
Nej, hon fick inte till det den här gången heller. Fattar inte varför jag fortsätter att ge henne chanser. Meningslöst trist.

Aretha Franklin Aretha Franklin Sings The Great Diva Classics (1/10)
Ett totalt meningslöst album. Det finns inga förmildrande omständigheter. De som försöker hävda annat ljuger.

Två som inte riktigt fick den tid de möjligen förtjänar och följaktligen inte får nåt betyg

Curtis Harding Soul Power
Jag lyssnade Keep On Shining sönder och samman, men när Soul Power väl landade i helhet tappade jag bort den. Kanske blev den överkörd av Black Messiah? Harding rör sig i ungefär samma area.

Fumaça Preta Fumaça Preta
Vildsint, sprättig och sprakig tropicalia. Rock’n’roll-funk-soul från Brasilien. Det är ju gött.

Halvlyssnat eller bara bitvis avlyssnat

Dagens förbisedda klassiker 20141006: SWV ”Release Some Tension”

20141006-122653.jpg

SWV:s tredje album blev en rejäl flopp och var förmodligen starten för trions nedläggning (eller 15 år långa vila om du så vill). Efter två album med platinastatus var de tvungna att förnya sig. Det landade inte alls rätt hos den bredare publiken. Kontrasten till föregångarren blev för stor.

Mary J. Blige hade med My Life skrivit om spelreglerna för den samtida soulen. Nu skulle den doppas i ett rejält hiphopbad. Så teamet bakom SWV strösslade alla dåtidens stora namn över SWV. Här trängs Redman med både Lil’ Kim och Foxy Brown. Missy Elliott gör självklart ett besök och Snoop Dogg stänger butiken.

Coko som snart seglade iväg på en misslyckad solokarriär sågade Puff Daddys bidrag, ett omkok på Notorious B.I.G.s Ten Crack Commandments och The World Is Filled.

Men jag älskar den här skivan. Det är en funkigt glittrig skiva som inte är i närheten av att vara i närheten av gatan. Det är, trots att Puffy bara skrev den där så kallat halvhjärtade första singeln, en av de skivor som bäst sammanfattar hur Diddys dominans såg ut just då. Jag gissar att det bara var avsändaren som var fel. Musiken håller faktiskt än.

Värt att notera är också att Kelly Price, som snart skulle få luft under sina egna vingar, tar ett ganska rejält ansvar för sången på tre spår. Själv noterar jag också att de släppte ett nytt album 2012 som gick mig spårlöst förbi, det heter I Missed Us.

Jag hittade det på Spotify: juli, augusti & september 2014

Svårt behov av att rensa ur ordentligt i min spotifylista Månadens spis igen. Jag ligger svårt efter. Trodde i min enfald att jag skulle hinna lyssna på mer musik som föräldraledig. Tji fick jag. Den här gången gör jag processen kort med ett gäng jag inte gett en ärlig chans och misstänker att jag inte kommer att hinna med innan jul.

Men det kom ju en sjujäkla massa bra grejer under de senaste månaderna också.

Georgia Anne Muldrow Ms. One (9/10)
Hennes första rapsläpp, det var så den här EP:n beskrevs. Och visst rappar hon mer än vanligt, men så där fantastiskt stor skillnad är det ju inte. För beatsen står danska Kriswontwo och det är bara att lyfta på hatten och tacka för det. Det här är sagolikt bra och jag önskar att det kommer en vinyl. Har inte fått nån klarhet i det. Personal, som inleder EP:n, är årets hittills bästa låt.

M-Rock Phunk Observatory (8/19)
Albumet Stonefunkers aldrig spelade in 1992. Längre text om den här skivan bakom denna länk.

Samling 9th Wonder Presents: Jamla is the Squad (8/10)
Det här är en så fin samling bitar att jag blir alldeles tårögd. 9th spinner soulfyllda beats som om det inte fanns någon morgondag och bland rapparna märks bland andra RapsodyBluTalib KweliStyles P och Big Remo. Möjligen kanske aningen lång (deluxe versionen innehåller 24 låtar), men jag ska inte klaga.

Statik Selektah What Goes Around (7/10)
Statik på jazzvibb med en imponerande gästlista i släptåg; Freddie Gibbs, Snoop DoggBlack ThoughtTalib Kweli (igen), Action BronsonJoey Bada$$ med många flera. Kanye sa att jazzen är död. Jag säger att han har fel. Det här är mycket fint.

Isaiah Rashad Cilvia Demo (7/10)
När jag efterlysta det första halvårets bästa skivor från det första halvåret bland mina Facebook-vänner dök den här upp som ett förslag. Sävlig och sluddrig hiphop som onekligen har något. Jag misstänker att jag skulle behöva ge den mer tid för att den verkligen skulle sätta sig. Den är inte superdirekt, men jag hör ju att det finns något där. Om jag nu bara hade tiden den förtjänar.

SZA Z (7/10)
SZA sjunger på ett par riktigt fina låtar på Isaiah Rashads skiva och han gästar på ett spår här. Beatig och atmosfärisk soul med hiphop touch. Jag gillar ju sånt. SZA har en röst som svävar ovanpå, runt om och genom beaten. Spöklik och förtrollande. Mycket fint.

Vanessa Liftig CurioCity (7/10)
Svenska Vanessa Liftig är inne på en liknande vibb, fast med en tydligare jazzkant. Här på sitt andra album har hon vuxit minst ett par tre snäpp från debuten. Ett par av låtarna är lite mer framåtlutade och discofierade, frågan är om det inte är de lösare låtarna som ä’r allra bäst?

Kissey Initiation (6/10)
Efter ett par år av relativ tystnad kommer Kissey tillbaka med en EP fylld av introvert och svettig elektronisk soul. Återhållet och intensivt på samma gång, redo att explodera. Den här gången har hon gjort det mesta själv. Det lovar gott, men når inte riktigt hela vägen. Dance The Pain Away är riktigt riktigt bra.

Clipping CLPPNG (6/10)
När de är som bäst låter de som ett elektronikstört Outkast. Ibland klarar de inte riktigt att samla ihop oljuden till låtar som svänger, då är det mest irriterande.

Miles Tackett The Fool Who Wonders (6/10)
Tackett spelar till vardags i Breakestra, det kan man inte direkt höra här. Det här lutar mer åt rock på akustisk gitarr även om blåsoulig djupfunk gör sig påmind emellanåt. Har inte riktigt krokat mig, men låter gött ibland.

Bubba Sparxxx Made on McCosh Mill Road (5/10)
Det här är en sjukt ojämn skiva. Bubba går på hälften av materialet loss i nån sorts hiphopcountryrock jag inte blir riktigt klok på. Å andra sidan när han håller det till avskalad  gyttjig hiphop har jag fortfarande svårt att motstå det. Mycket bärs och John Deere. Banjon i Okay Then gillas så klart.

Lorentz Kärlekslåtar (5/10)
Den skiva som dök upp flest gånger när jag bad om det första halvårets bästa skivor. Jag tänker att den är ok, men inte så mycket mer. Lite för återhållet för mig. Gå loss för bövelen! (Nej, jag är inte imponerad av Sakarias första sololåt eller den han producerat åt Titiyo heller.)

Sånt som inte fick så mycket tid som det kanske förtjänade:

De här låter jag stanna kvar i listan med hopp om mer lyssningstid:

Vad missade jag?

M-Rock:s slam dunk

front

Någon gång mellan Stonefunkers album Hard as Kryptonite och No Problem såg jag dem på en liten låg krogscen i Örebro. De var mellan album och hade turnérat länge. Jag tror att maxin Lucky People Center var släppt, men att till och med det var ett tag sen. Året var förmodligen 1992 med andra ord.

Jag har aldrig sett dem bättre än där och då. En sammanflätad funkmaskin som bröt sönder sina egna låtar till ett oändligt groove. Jag minns hur besviken jag blev när No Problem kom något år senare och inte alls klarade att leva upp till mitt starka minne.

Idag släpper M-Rock en soloskiva med titeln The Swedish Airborne Phunk Observatory (eller bara Phunk Observatory om du letar på Spotify) som är nästan på pricken så bra som den där konserten för över 20 år sedan. Det hade jag aldrig väntat mig.

Några gamla kompisar från förr finns med. Cane dyker till exempel upp och lägger några rader på Marchin’ On och Cheezo, Davono och Top-Steen gästar en remix av The Groove (som iofs är starkare i sin albumversion).

Åtta rågrymma låtar och två remixer som lägger den svenska funkribban på 2.42. Hatten på och svett rinnande längs ryggen, this is the goove y’all.

Betyg: åtminstone 8 av 10 funkbomber.

Ps. Extra plus för det fantastiska omslaget!

Musiken i maj och juni

Måste rensa lite i spotifylistorna igen. Det här har jag lyssnat på i maj och juni:

Rikard ”Skizz” Bizzi 100kg Funk (9/10)
Löjligt bra. Hatten av. Titeln säger allt. Lätt topp fem i år.

Kelis Food (8/10)
Det sjuka är att det här är så mycket svängigare än alla de album hon gjorde som The Neptunes skyddsling. Fyllig soul som inte skäms för sig. Växer med varje lyssning. Synd att inte mattemat i titlarna höll hela vägen.

Little Dragon Nabuma Rubberband (8/10)
You had me at rubberband.

Meshell Ndegeocello Comet, Come To Me (8/10)
Sjukt hög lägstanivå? Ja. Börjar med en ovanligt beatig sak, fortsätter i sommarmjuk soulskrud med lätta och fluffiga gitarrer. Ljuv soul.

Shawn Lee Golden Age Agianst The Machine (8/10)
Överproduktive Shawn Lee langar ut sin tagning på hiphopens gyllene era. Det är möjligt att det är 90 % nostalgi, men jag kan inte sluta le och lyssna.

Timbuktu För livet till döden (8/10)
Timbuks bästa med ganska bred marginal sen Alla vill till himmelen. Mer rap och beats än på bra länge också. Chords, och ibland Kihlen, har stått för mycket av studiojobbet. Lyxigt. Jag älskar Damn!, men ser en klubbturné med two turntables och en Chords vid sidan i höst. Ok?

Parham Pojk (7/10)
Jag tror att man måste ha en ganska stark koppling till Göteborg för att verkligen älska det här. Men visst tusan funkar gbghiphopen för oss en bit bort också.

Quantic Magnetica (7/10)
Hamnade lite i skuggan av Little Dragon, men det svänger som vanligt. Lite försiktigt ibland. Någon hissvarning som flaggas. Men mest är det fint.

Som Fan Sellout (7/10)
Jag sov på den här när den kom, men är glad att jag vaknade. För det här är riktigt bra svensk hiphop. Fina moderna beats och roliga texter. Tack för tipset Fredrik Blom.

The Roots …and then you shoot your cousin (7/10)
Ett temaalbum från Jimmy Fallons husband. Sånt de kan kosta på sig nu när albumen inte ska dra in månadslönen. Konstnärlig frihet, men inte nödvändigtvis deras mest angelägna inspelning. Jag ger den en månad till.

Mächy Finna balansen (6/10)
Hygglig svensk hiphop från DBS-medlemmen. Jag gillade Mächy på luffen bättre. Så var det med det.

Sjukstugan PsykoAkustik (6/10)
Det är ju gött, men känns inte lika genomarbetat som på Rap på svenska. Men det kan ju handla om att jag inte har hunnit lyssna så många gånger än.

Silvana Imam När du ser mig • Se dig (6/10)
Fyra spår som känns som början på något nytt. Lovar gott. De svenska hiphopdamerna får gärna bli ännu fler.

Mariah Carey Me. I Am Mariah… The Elusive Chanteuse (6/10)
Som vanligt lite för mycket. Som vanligt finns det knäckande bra spår. Och visst är det en liten lätt Beyoncé-diss jag hör där någonstans?

Mr. Scruff Friendly Bacteria (6/10)
Beats från kanten med en nypa elektronik och nävar i luften. Bitvis busigt, bitvis introvert. Behöver nog fler lyssningar innan den landar.  Men det lockar att lyssna igen.

Atmosphere Southsiders (6/10)
Ytterligare ett album jag inte hunnit lyssna så nära på, så ta betyget med en nypa salt. Det kan vara +/- 2. Men det låter som ett Atmosphere-album, det gör det.

Mobb Deep The Infamous Mobb Deep (6/10)
Kompakt och mörk hiphop, precis som väntat. En del riktigt fina bitar, några mer anonyma.

August Alsina Testimony (6/10)
Neosoul med hiphopkant i väntan på uppföljaren till Voodoo.

Future Honest (6/10)
Ytterligare ett betyg med reservation +/- 2. Jag har inte hunnit ge albumet den chans många tycker att det förtjänar. Får se om jag hinner och orkar, i år eller nästa.

Freddie Gibbs The Tonite Show (5/10)
I skuggan av Piñata blir det mesta blekt.

Eli Paperboy Reed Nights Like This (5/10)
Blåögd soul. Allt var inte bättre förr. Den här är ok.

Iggy Azalea The New Classic (5/10)
Ingen ny klassiker. Inte lika usel som en del recensioner jag sett antyder. Bitvis och stundtals underhållande pophiphop.

Södra Sidan För evigt unga (4/10)
Den här fäster inte hos mig. Jag har noterat att andra gillar den. Mig glider den förbi och av.

Jesse Boyakins III Love Apparatus (3/10)
Atmosfärisk hippiesoul för dig som älskar Embrya. Det gör inte jag.

Nio saker jag hittat på Spotify

På Spotify har jag en spellista som heter Veckans spis. Där samlar jag musik jag planerar att lyssna på under veckan. Det som är tillräckligt bra flyttar jag vidare till en annan lista, Nu spisas. Hade nån naiv tanke att jag skulle skriva nåt kort om det nya jag lyssnat på varje vecka.

Har varit dålig på att rensa i Veckans spis ett tag, men nu gör jag rent hus.

Black Milk Glitches in the Break
Black Milk rullar in med en fin liten EP med nio spår som släppts på en begränsad vinyl i samband med Record Store Day. Relativt gästfritt, Guilty Simpson och Fat Ray är de enda namnen på listan. Låter precis lika grymt som vanligt, direkt från gatorna i Detroit. (8/10)

Jaqe & Marcus Price Eikon
Ännu en EP. Kan vi se en trend här?  Kortare släpp för digital release istället för cd-erans onödigt omfattande epos? Jag hoppas det. Jag gillar det.

Marcus Price gillar jag sen gammalt, kanske inte helsåld på de mer klubbiga släppen han ägnat sig åt de senaste åren. Men när Jaqe står bakom micken rullar han ut elektroniska och slöa hiphopbeats som träffar mig mitt i hjärtat. Riktigt fint.

Jaqe har jag inte lyssnat på lika mycket. Inte så konstigt, han är betydligt färskare i spelet. Men det är gött att han får utrymme att köra på egen hand. Kan inte säga att han får mig att lyssna på det han säger, men det är lugnt. Det är inte många som lyckas med det. Det låter gött, det räcker för nu. (6/10)

Cody Chesnutt Landing on a Hundred: B-sides and Remixes
Landing on a Hundred var ett av de album jag lyssnade mest på 2012. Det här är en liten samling med spår som blev över eller som remixats. Sånt som skulle landa på en Deluxe Edition om skivan någon gång når den status den förtjänar.

Det spretar lite mer än på moderalbumet, men det är ändå skönt. Är lite extra förtjust i Questloves mjuka soulquarian-groove i remixen av What Kind of Cool som han bakar ut som om han vill bevisa att han fortfarande dominerar den vibben när han vill. (6/10)

Freddie Gibbs & Madlib Piñata
Du kan kalla mig Madlib-Stan om du vill, men hans track record talar för sig själv, särskilt när han gör hela album med enskilda rappare (tänker på Georgia Anne Muldrow och Talib Kweli). Här rullar han mjuka, funkiga och typiskt lortiga västkustbeats som Freddie Gibbs spottar knarklangarhistorier på. En av årets allra bästa skivor so far. (8/10)

Organismen Alla kungar bär inte krona
Jag måste alltid ge Organismen tid och uppmärksamhet för att släppa in honom. Det funkar dåligt att slölyssna på honom för mig. Ganska värdelöst att arbeta till. Men när jag lyssnar på Alla kungar bär inte krona i lurar mellan jobbet och hemmet landar den.

Här finns ett par riktigt bra personliga texter som kryper under huden på mig, tänker framför allt på relationsbråklåten Vart du ska och uppbrottet i avslutande Fyra dagar innan snön kom. Där känns det som om han hittar ny mark för sitt skrivande. Hatten av för det.

Sen måste jag nämna Medicin som gästas av Öris och Chords, kanske framför allt för det mjuka groovet som just Chords meckat. (7/10)

André Cymone The Stone
Jag blev duktigt peppad när jag läste att den gamle Minneapolis-funkatören André Cymone skulle släppa nytt. Tyvärr blev The Stone en rätt tung besvikelse. Mogen och ofarlig funkrock som inte gör mycket för själen. Långt från det intensiva avskalade groove som gjorde honom känd. Bröt jag precis mitt löfte att aldrig mer skriva om dåliga skivor? (3/10)

Nick Waterhouse Holly
Retro-R&B med rock’n’roll-kant någonstans i närheten av Eli ‘Paperboy’ Reed. Musiken är skönare än Waterhouse röst. Hade det här varit en instrumental skiva hade den kunnat ges ut av Daptone Records och sorterats in mellan The Budos Band och Menahan Street Band. Nu får jag försöka filtrera bort sången. Det går ibland. (5/10)

Toni Braxton & Babyface Love, Marriage & Divorce
Jag är vansinnigt svag för duettalbum. Här kommer Toni Braxton och Babyface med en ny vinkling på konceptet. Temat i sig är väl ingen revolution, men jag gillar att de blandar duetter och solospår. Det är inte lika vanligt. Två lyxiga r’n’b-artister som fallit lite i glömska och bakvatten här hemma som bjuder på en i det stora hela fantastisk skiva. I ett par spår går de på trenden med euro-färgade beats, de går så klart bort. Men när det här är som bäst glömmer jag alla invändningar (lyssna på Roller Coaster och Take It Back). (7/10)

Cibo Matto Hotel Valentine
I avdelningen oväntade comebacker hittade jag Cibo Matto som efter över tio års frånvaro kom tillbaka med ett nytt album på alla hjärtans dag.  Det står sig väl bredvid deras 90-talsklassiker Viva! La Woman och Stereo-Type A. Det känns lyxigt att få höra helt nytt material med Miho Hatori och Yuka HondaYuko Araki som tidigare spelat med Cornelius är ny bakom trummorna. Visste inte att jag hade saknat dem så mycket. (7/10)

Cleo & Kristin Amparo – Vem e han

Jag måste få ur mig det här nu. Cleo & Kristin Amparos EP Vem e han är förmodligen den samling låtar jag lyssnat mest på i år. Sex spår producerade av Broke n Tipsy. Alla utom Andas är dessutom mastrade av Erik L.

Det är en imponerande bredd de bjuder på. Från bastungt gung till spralligt uppsluppet. Trots att materialet spretar från nerskruvad hiphop   till något som närmast landar i calypso håller det ihop. Önskar ibland att någon gick loss på allvar med oljefat i Kär & galen, remixläge?

Att jag inte upptäckte Cleo på riktigt förrän fjol känns nästan lite skämmigt. Left The City Burning (2011) är grym och precis i min funkiga påse. När jag lyssnar på den långa intervjun i Gatuslang inser jag snabbt att jag har en historisk läxa att göra. Cleo har kört i drygt tio år redan. Obegripligt att hon flugit under min radar.

Bättre sent än aldrig. Då var då och nu är nu.

Tre skivor: Sharon Jones, Angel Haze och Run The Jewels

Sharon Jones & The Dap-Kings Give The People What They Want
Jag borde egentligen sluta förvånas. Sharon Jones & The Dap-Kings fortsätter att förtrolla mig. Deras diskografi är i det närmaste oantastlig (Soul Time är enda plumpen i protokollet, det var en ganska oinspirerad samling). Deras numer patenterade retrosoulfunk får mig som vanligt på gott humör. Lika magiskt som alltid. (5/5)

Angel Haze Dirty Gold
Jag älskar verkligen Angel Haze röst. Jag älskar när hon attackerar beaten och bara kör. Men sen kom det in nån jävel som räknade pengar i mixen. Han (för jag förutsätter att den jäveln är en han) tyckte att det behövdes nåt som lättade upp. Några piffiga välsjungna refränger. De sänker låtarna varje gång de dyker upp. Sen finns det några Eminem-tendenser här och där som jag också har lite svårt för. Men när Angel Haze får vara ifred och bara köra, då är hon ostoppbar. (3/5)

Ps. Min gamla kollega från dagensskiva.comAgnes Arpi, recenserade den här skivan i GP och gav den full pott.

Run The Jewelz Run The Jewelz

Duon Run The Jewelz består av Killer Mike och El-P. Deras debutalbum släpptes i USA redan förra året, men hittar officiellt över Atlanten till Europa först nu. Jag har peppat ganska hårt för det här släppet, men det landar inte riktigt perfekt. Bitvis är det precis så fantastiskt som jag hoppats, men det blir också aningen kompakt att klämma i sin helhet. Trots ett par fina gäster som Big Boi och Prince Paul blir det lite… enformigt. (3/5)

Tre skivor: Coultrain, Dudley Perkins och 7 Days of Funk

Coultrain Jungle Mumbo Jumbo
Riktigt fin hippiesoul med rejält funkdjup. Möjligen aningen mer vibbsäkert än melodistarkt. Men jag gillar verkligen Coultrains röst och i min mage smakar han gott. Lätt ett av årets allra finaste album. (4/5)

Dudley Perkins Dr. Stokely
Inga överraskningar här. Dudley gör ett temaalbum och det låter precis lika bra som vanligt. Inte så konstigt när Georgia Anne Muldrow producerat nästan hela skiten. Från boom bap till flummigt och atmosfäriskt. Jag har egentligen inget att invända. (4/5)

7 Days of Funk 7 Days of Funk
Minns ni att Snoop Dogg blev Snoop Lion nån sekund? Nu har han hur som helst hittat tillbaka till den plats där han hör hemma. Med Dam-Funk på beats blir det ett kort (åtta låtar) och effektivt g-funkalbum. Enda invändningen är att Snoopzilla (som han kallar sig här) väljer att sjunga mer än han rappar. Och jag vet ju vilket jag tycker att han gör bäst. D-F väger ändå upp det. Årsbästabra det här med. (4/5)