135. The Dells – Freedom Means

The Dells är ett av de där banden det känns som att jag ser relativt ofta i backarna med tiokronorsvinyl och som jag regelbundet plockar hem. Borde möjligen kontrollera att det stämmer, men efter devisen: ”kolla aldrig en bra story” låter jag det stå.

The Dells kommer till soulen ur doowopen. De har funnits ca för alltid (1952-2012) och gett ut skivor nästan lika länge (1955-2002). Det gör det så klart helt omöjligt för alla som inte är hängivna fans att hitta in i katalogen. Mina försök har inte varit de mest lyckade utan stannat vid enstaka låtar på till exempel samlingen Chess Northern Soul med Wear It On Our Face som den mest återkommande låten.

Så för mig är Freedom Means välkommen lyssning och titelspåret är kanske den låt som fångar mig mest med sitt tydliga grannskap med funken. Riktigt gött. En del annat passar inte mina öron lika bra (One Less Bell To Answer t ex är ett ganska misslyckat försök att mixa storslaget med bossa).

Annonser

136. Guy – Guy

Nu är vi framme vid en del av 80-talet jag ändå har någon sorts relation till. Även om Guy är lite i tidigaste laget för min egen soulrevolution. 88 hade jag börjat närma mig genren, men inte börjat gå på djupet med den då samtida  amerikanska soulen.

Samtidigt färgade Teddy Rileys produktioner mycket av det jag kom att lyssna på under tidigt 90-tal. Och det här har jag så klart lyssnat på förut och Groove Me svänger ju fortfarande. Men jag är ändå inte helt säker på att jag är redo för den här igen.

Ur Rileys produktionskatalog är det inte ett av de första albumen jag skulle välja. Men visst, tydlig tidsmarkör och historisk boj att runda för starten av new jack swing. Jag säger ändå bara kanske.

137. The Dynamics – First Landing

The Dynamics har jag inte lyssnat särskilt mycket på tidigare. First Landing från 1969 (inte 1972 som Spotify hävdar) är en riktigt härlig upplevelse. Ganska stökig och spretig djupsoul från en av Atlantics underetiketter, Cotillion.

Även om The Dynamics var från Detroit spelade de in det här i Memphis, skriver FunkMySoul i en fin text om albumet. Det är rakt ner i min soulpåse, så jag tackar för tipset och tar emot.

Thank God It’s Funken Friday 2018:1

De tre första låtarna på den här listan smällde jag in redan i slutet av november. Vilket härligt gäng det här är!

Först ut, Parliaments underbara tillbakalutade sax- och synthfåniga Wizard of Finance.

The Grodeck Whipperjenny! Hade du hört talas om dem förut? Första skivan på James Browns People-etikett. Ett band lett av Browns kumpan Dave Matthews som langar ut psychfunk av finaste snitt.

Sen fem bitar som är en direkt följd av den senaste tidens soullyssnande. Jag väljer låtar från Clarence ReidBrenda HollowayThe DynamicsDon Covay och Syl Johnson.

Och så avslutar vi med fem hiphopbitar som går från det smutsiga till det rangligt ostyriga. Lite gammalt och lite nytt. Wu-Tang ClanGhostface Killah, Apollo BrownRZARikard ”Skizz” Bizzi, Kung KnasDanger MouseRun The Jewels och Big Boi dyker alla upp på ett eller annat hörn.

138. Don Covay – See Saw

Don Covay gör på See Saw från 1966 vad jag skulle vilja kalla ursoul. Soul så som den lät när den presenterades av Atlantic på 60-talet med artister som Otis Redding och Aretha Franklin i spetsen. Hyggligt tjock och köttig soul med en hyfsad del r&b i mixen. Här finns också spår av det vi skulle kunna kalla för proto-funk. Funk innan den egentligen fanns eller om du så vill, soulen som banade väg för funken.

I min bok är det här så klart en given skiva att ha med på sin soullista. Skulle nog till och med överväga att skicka upp den ett par platser längre upp på listan.

Sonics soullista: 140-149

140-149

Så var det dags för den andra avräkningen. Plats 140-149. Den här gången känner jag mig som en riktig surgubbe. Slänger hälften och skulle helst välja andra skivor med åtminstone två av de fem jag behåller. Får väl återkomma med en egen topp 100 i slutänden av den här resan.

Hur som helst behåller jag de här fem i följande ordning (just idag):

Ut från min lista åker de här fem:

140. Syl Johnson – Is It Because I’m Black

Syl Johnson, en av alla de soulsångare som brukar utropa sig själv till mest samplad i musikhistorien. Jag känner honom i det sammanhanget främst via  Different Strokes från debutalbumet från 1968.

Sonic väljer andra albumet Is It Because I’m Black till sin lista. Ett åtta låtar kort bluesdoppat chicagosoulalbum från 1970 med en ganska onödig cover av Come Together inklämd mellan magiska bitar som titelspåret, den hypnotiserande stråkdryparen Concrete Reservation och superfunkiga Right On.

Det här är verkligen inget dåligt val till en lista med de bästa soulalbumen någonsin.

Själv skulle jag kanske ha valt något av de två därpå följande albumen, Back for a Taste of Your Love eller Diamond in the Rough, utgivna på klassiska etiketten Hi Records. Där låter han mer som Al Greens brorsa och det är verkligen ingen dålig sak och passar mina musikaliska smaklökar ännu bättre.

Men det kanske bara är jag?

Ps. Samlade hela Hi-katalogen i kronologisk ordning i en Original Album Classics-spotifylista. Varsågoda för det.

142. Brenda Holloway – The Artistry of Brenda Holloway

Brenda Holloway är väl inte den Motown-sångerska jag lyssnat mest på. Every Little Bit Hurts har jag väl hört, men det stannar nog ungefär där. The Artistry of… är en småtrevlig bekantskap. Som bäst när hon pressar på lite och får lite riv i strupen. Aningen ofta lite för snällt, men det är å andra sidan ganska Motown-typiskt.

Det här är ändå väl värt att låna dina öron till i trekvart.

Om jag fattar saken rätt när jag googlar är det här lite av en slamkrypare på Sonics lista. Jag läser Google som att det här är en samlingsskiva. Vilket gör en del av albumvalen i övrigt ännu märkligare. För om Sonic jobbat fram en strikt albumlista borde de kanske ha vaskat fram 1964 års Every Little Bit Hurts som Brenda Holloways bidrag? Flera av låtarna här finns med även där.

Det förklarar möjligen också varför du inte hittar The Artistry of… på Spotify. Eller inte hittade, för nu har jag ju samlat ihop alla låtarna i en spotifylista.

Och eftersom jag egentligen är för att samlingar får representera soulartister så klagar jag inte. Jag bara noterar en inkonsekvens.

Och det där omslaget alltså… borde vi prata om det?

De sista två spåren är albumets bästa. Båda finns på en sjua som släpptes 1967. A-sidan körde Holloway på American Bandstand. Det klippet finns på YouTube och är obligatorisk tittning.