Jag har inte någon längre relation till Freda Payne och hennes musik. Skulle jag gissa handlar det om 5-6 år på sin höjd (kollade upp och kan konstatera att året var 2020). En av artisterna jag gav en chans via Sonics lista med de 159 bästa soulalbumen (ja, jag har lyssnat igenom hela listan).

Den här hade jag inte sett förut. Ytterligare en brittisk utgåva. Tydligen heter den Let It Be Me, det står på etiketten. I USA heter samma skiva How Do You Say I Don’t Love You Anymore och har ett annat omslag. Här är hon fortfarande mer jazz- än soulsångerska (precis som på till exempel den fantastiska liveskivan inspelad i Sverige 1965).

Det är först när hon flyttar till Invictus nåt år senare som hon tar steget mot den funkigare soulen. Jag gillar båda erorna och kommer säkert att plocka på mig fler skivor med Payne.