Alla inlägg av Patrik Hamberg

131. Norma Jean Wright – Norma Jean

normajean

Var går gränsen mellan soul, disco och funk? På olika vis är de ju grenar på samma träd. Det är ju inte alltid nödvändigt att ägna sig åt hårklyverier på det viset. Å andra sidan kan det ju vara kul ibland.

Norma Jean Wright skulle jag nog i första hand kategorisera som disco. Jag menar, hon kommer ändå från Chic med Bernard Edwards och Nile Rodgers hand i hand till studion för inspelningen av hennes enda soloalbum.

Här finns ett par tre vrålstarka låtar som du behöver höra om du missat dem förut. SaturdaySorcerer och den discofierade versionen av Sam CookeHaving a Party är alla givna hits.

Luther Vandross lägger förresten lite körer på den här skivan.

Annonser

132. Ne-Yo – In My Own Words

Den här lyssnade jag ju på några gånger när den kom, 2006. Sen föll den snabbt i glömska p.g.a. medelmåttig. Visst, So Sick är fortfarande en grym låt och det finns väl några till som är ok.

Mest påminner den här skivan om att det pågår en tung historierevisionism bland r’n’b-forskare. Den onämnbare har trots allt spelat in fler än fem album som är bättre än Ne-Yo:s hela katalog. Men det dröjer väl minst 10-20 år innan vi kan skriva in honom i soulhistorien igen?

133. Luther Vandross – Never Too Much

Jag ska vara ärlig, jag var helt övertygad om att jag skulle få utslag av den här skivan. Oerhört starka och djupt rotade fördomar på vaga grunder. Men så oerhört gött det är att ha fel. Det här är en svinbra skiva. Har så mycket Luther Vandross att upptäcka nu!

Vandross landade på precis rätt sida av supersoft soulsväng på den här tidiga 80-talsskivan. Och mina problem med 80-talet och soulen har jag ju outat förut.

Älskar att ha fel!

134. Percy Sledge – I’ll Be Your Everything

Här är det nån som fått feeling och sin vilja igenom. Det kan jag ju uppskatta. För I’ll Be Your Everything är inte ett av de album med Percy Sledge jag lyssnat igenom tidigare. Och de flesta skulle nog ha enklare att komma överens om något av albumen han gav ut på Atlantic än det här som är från perioden efter Atlantic-åren.

Eftersom I’ll Be Your Everything inte finns på Spotify (låtarna finns i många fall i ganska kassa nyinspelningar), så beställde jag ett ex på vinyl via Discogs strax innan jag kom på att den säkert finns på YouTube. Det gjorde den.

Djup södernsoul med stora arrangemang som ändå inte blir svulstiga och lyckas vara sparmakade när det passar bättre. Musik som lika gärna skulle kunna spelas med trio som i större format. En juste upplevelse för örat.

Sen kanske jag personligen fortfarande hade valt nåt från Atlantic av gammal vana, men den här är fin att bryta den självklara tanken med.

Lite kul att Rolling Stone har med albumet på en lista med tio country-album du aldrig hört. Och visst finns det lite countryfärg här, men inte så mycket att det stör.

Några jag missade 2017

Det släpps otroligt mycket musik. Otroligt mycket bra musik. 2017 var faktiskt inget undantag, även om jag inbillade mig det vid årsskiftet. Jag tror jag lät mig matas av Spotifys algoritmer lite för mycket och utforskade på egen hand lite för lite.

Men jag älskar ju Spotify. Måste bara påminna mig om att styra lyssnandet i oväntade riktningar själv. Och det funkar ju faktiskt fint med hjälp av… Spotify.

På något sätt ramlade jag över en röst på souljazzig grund som jag gillade. Hon hade släppt en EP förra året. Det var ungefär allt. Jag började följa trådar genom spotifykatalogen via liknande artister. Behöll en del, ratade minst lika mycket.

Till slut hade jag en spotifylista med röster som i många fall bara har en EP eller ett kort album på Spotify, någon enstaka har mer. Gemensamt är att jag aldrig lyssnat på dem tidigare och att de släppte nytt ifjol. Väldigt många visade sig vara britter.

Får jag säga det själv blev det en väldigt fin spotifylista med jazzig soul.

Dagens fynd: Ruby Rushton

Ni vet hur det är, man bygger en spotifylista och testar pliktskyldigt på något okänt bland förslagen Spotifys algoritm föreslår. 99 gånger av 100 träffas man av något trist, men så plötsligt en dag: Ruby Rushton! Vilket jädra fynd!

Om du som jag gillar funk, jazz och den musik som i framför allt England kallades för acid jazz – då kan du gräva guld från London här.

Jag samlade de båda delarna i serien Trudi’s Songbook i en spotifylista så att du får en dryg timme att njuta av.

135. The Dells – Freedom Means

The Dells är ett av de där banden det känns som att jag ser relativt ofta i backarna med tiokronorsvinyl och som jag regelbundet plockar hem. Borde möjligen kontrollera att det stämmer, men efter devisen: ”kolla aldrig en bra story” låter jag det stå.

The Dells kommer till soulen ur doowopen. De har funnits ca för alltid (1952-2012) och gett ut skivor nästan lika länge (1955-2002). Det gör det så klart helt omöjligt för alla som inte är hängivna fans att hitta in i katalogen. Mina försök har inte varit de mest lyckade utan stannat vid enstaka låtar på till exempel samlingen Chess Northern Soul med Wear It On Our Face som den mest återkommande låten.

Så för mig är Freedom Means välkommen lyssning och titelspåret är kanske den låt som fångar mig mest med sitt tydliga grannskap med funken. Riktigt gött. En del annat passar inte mina öron lika bra (One Less Bell To Answer t ex är ett ganska misslyckat försök att mixa storslaget med bossa).

136. Guy – Guy

Nu är vi framme vid en del av 80-talet jag ändå har någon sorts relation till. Även om Guy är lite i tidigaste laget för min egen soulrevolution. 88 hade jag börjat närma mig genren, men inte börjat gå på djupet med den då samtida  amerikanska soulen.

Samtidigt färgade Teddy Rileys produktioner mycket av det jag kom att lyssna på under tidigt 90-tal. Och det här har jag så klart lyssnat på förut och Groove Me svänger ju fortfarande. Men jag är ändå inte helt säker på att jag är redo för den här igen.

Ur Rileys produktionskatalog är det inte ett av de första albumen jag skulle välja. Men visst, tydlig tidsmarkör och historisk boj att runda för starten av new jack swing. Jag säger ändå bara kanske.

137. The Dynamics – First Landing

The Dynamics har jag inte lyssnat särskilt mycket på tidigare. First Landing från 1969 (inte 1972 som Spotify hävdar) är en riktigt härlig upplevelse. Ganska stökig och spretig djupsoul från en av Atlantics underetiketter, Cotillion.

Även om The Dynamics var från Detroit spelade de in det här i Memphis, skriver FunkMySoul i en fin text om albumet. Det är rakt ner i min soulpåse, så jag tackar för tipset och tar emot.