Alla inlägg av Patrik Hamberg

144. The Four Tops – Reach Out

En av mina enklaste regler när jag gräver i skivbackar är att alltid plocka med mig skivor av The Four Tops hem. Att sätta just Reach Out på en lista över de bästa soulalbumen är inget jag har något att invända mot. Det är en mycket fin Motown-skiva från Holland/Dozier/Holland-eran med ett odödligt öppningsspår. Ni vet vilket det är.

Four Tops är så klart flera klasser mer intressanta än The Chairmen of the Board.

Annonser

145. The Chairmen of the Board – The Chairmen of the Board

The Chairmen of the Board är ett typiskt singelband i mina öron. Deras självbetitlade debutalbum på Invictus från 1970 får representera dem på Sonics soullista. Och det är väl någonstans rimligt eftersom det öppnar med deras överlägset största hit Give Me Just a Little More Time.

Som album är det här minst sagt ojämnt. Räcker det med en singel för en plats på en albumlista eller hade The Chairmen of the Board egentligen bara tillräckligt att ge för en singellista? Jag lutar åt det.

På Spotify hittar du albumet under återutgåvetiteln som är just Give Me Just a Little More Time.

Har någon eller kan någon googla fram originalutgåvan av det här albumet? Det som enligt Wikipedia och Sonic inte ska heta Give Me Just a Little More Time? Jag går bet.

146. Jaheim – Still Ghetto

jaheim-stillghetto

Det är kanske rimligt att Jaheim är med på en sån här lista. Men nog är väl debuten Ghetto Love oändligt mycket mer intressant? För min del är svaret enkelt.

Sen måste vi nog ta tillfället att diskutera en artist som borde konkurrera om en plats på listan. R. Kelly. Jo jag förstår varför man stryker honom från listan 2017. Jag förstår det.

Men när Jaheim kom hade R. redan gjort det Jaheim gör här i flera år. I min mening med betydligt vassare resultat. Skulle nog säga att R. släppt minst fem album som är bättre än Jaheims bästa. Men jag förstår varför R. inte är med. Jag gör det. Skulle sannolikt göra samma val.

Men Jaheim är åtminstone mer intressant än andra som kommer längre upp på listan. Så låt honom för all del stå tills vidare.

147. Cat Power – The Greatest

Jag älskar Cat Powers album The Greatest. Låt oss få det undanstökat. Hela min relation till Cat Power centrerar runt den här skivan. Jag tycker att allt annat hon gjort bleknar i jämförelse.

Men inte tusan skulle jag kalla det soul för det?

Jag kan på någon nivå förstå hur Sonic-redaktionen tänkt när man plockat med den här skivan. Men för mig är det mer soul by association. I det här fallet till tre legendariska kompmusiker: Mabon ”Teenie” Hodges, Leroy ”Flick” Hodges och Steve Potts som spelat med både Al Green och Aretha Franklin.

Men det räcker liksom inte.

Jag tänker inte ge mig på att försöka förklara the essence of soul. Det gick, som bekant, till och med Aretha bet på. Men jag vet att Cat Power inte står i facket soul i min skivsamling. Hur själfyllt och fantastiskt det här än är.

 

148. Clarence Carter – Testifyin’

clarencecarter

Clarence Carters soul är så djupt doppad i blues att jag inte är särskilt förvånad att han inte gjort något större avtryck i mina öron tidigare. Även om inte allt här passar mig finns ändå en del som jag gärna återvänder till. Framför allt handlar det om de spår där soulen står i första rummet och bluesen stannar i källaren – som i Soul Deep och I Can’t Do Without You.

Sen var det så klart lite kul att bli överraskad av extremt välbekanta ljud när Back Door Santa rullade ut ur högtalarna. Hur många gånger jag hört Run DMC:s Christmas in Hollis (som samplar den) vet jag inte om jag kan räkna ut. Back Door Santa glider raka vägen in på årets jullista.

Så även om Testifyin’ inte är riktigt min påse och knappast skulle hamna på min topp 100 var det ändå värt att dra igenom den ett varv.

149. Dee Dee Warwick – Turning Around

Dee Dee Warwick har helt flugit under min radar, trots att jag lyssnat en hel del på storasyster Dionne. Och det kan jag ju tycka är lite dumt nu. För Dee Dee levererar verkligen här. Samtidigt gött att hitta en röst att dyka djupare ner i.

Och om jag nu ska jämföra med systern, och det ska jag väl, så jobbar Dee Dee lite mer med kött och kraft än Dionne. Och det gillar jag ju. Dee Dee gräver i söderns mylla snarare än hänger i cocktailbaren. Det är gött.

Sonics soullista: 150-159

Dags för en liten sammanställning av min egen lyssning av Sonics lista över de 159 bästa soulalbumen någonsin. Vilka håller måttet? Vilka skulle jag lämna utanför? I vilken ordning skulle jag placera de jag skulle behålla på listan?

Fyra av skivorna tycker jag är för svaga för att ha med på en lista. Några har närliggande konkurrenter som i mina öron är långt mer intressanta. Så, direkt ut åker:

Kvar som konkurrenter om plats på min egen topp 159 skulle jag ha sex av skivorna från Sonics lista och just idag skulle jag placera dem i följande ordning.

Thank God It’s Funken Friday 2017:15

Det började med att Record Mania la ut en massa sköna singlar till försäljning. Jag började lyssna ikapp, gled vidare till annat och fyllde på. Ryckte bort annat. Till slut satt jag där med en svängig samling bitar som kändes onödiga att hålla på för mig själv. Så här kommer den, veckans fredagsblandning!

150. Dionne Warwick – The Windows of the World

Dionne Warwick är en verklig klassiker i tiokronorsbackarna. Inte minst den här skivan. Hennes skivor måste ha sålt i drivor när det begav sig. Har minst ett, förmodligen fler, exemplar av den här hemma i drivorna.

Av Sonic-texten förstår jag att det finns någon sorts kreddpolisdiskussion runt om det här är soul eller inte. Visst rör hon sig på pop- snarare än funksidan av soulen, men jag har verkligen inga problem att sortera in det här i soulfacket.

Sex av skivans tio låtar är signerade låtskrivarduon Burt Bacharach/Hal David. Kanske är det det som spökar? Är Bacharach/David för lättlyssnade för soulpuritanerna? Men I Say A Little Prayer och (There’s) Always Something There to Remind Me är sådana evergreens att det är svårt att stå emot. Och, tja, jag är rätt svag för Bacharach jag.

Sen slår det över i både storbandssoul och musikalswing i några av låtarna på slutet. Jag är inte den som räds lite spretighet och tar emot det även här med öppna öron.

Så i min bok är det här framför allt 33 minuter fjäderlätt soul som tål omlyssning.

151. FKA Twigs – LP1

fkatwigs

Minimalistisk och elektronisk soul. Gav den något varv när den kom 2014. FKA Twigs gav mig inget då, gör inget för mig nu. Någorlunda närliggande GoapeleBreak of Dawn är oändligt mycket mer intressant. Ändå tveksamt om ens den skulle få plats på en lista med de 159 bästa soulalbumen någonsin om jag satte samman den.

Men tack vare det här noterade jag nu att Goapele släppt ett nytt album som flugit under min radar! Dreamseeker finns så klart på Spotify.

Och är inte både Little Dragon och Natalie Gardiner intressantare elektronisk eurosoul än FKA Twigs? I min bok aspiranter på topp 100, men det får man väl inte säga i det här jävla landet?