Kategoriarkiv: Sonic soul 159

150. Dionne Warwick – The Windows of the World

Dionne Warwick är en verklig klassiker i tiokronorsbackarna. Inte minst den här skivan. Hennes skivor måste ha sålt i drivor när det begav sig. Har minst ett, förmodligen fler, exemplar av den här hemma i drivorna.

Av Sonic-texten förstår jag att det finns någon sorts kreddpolisdiskussion runt om det här är soul eller inte. Visst rör hon sig på pop- snarare än funksidan av soulen, men jag har verkligen inga problem att sortera in det här i soulfacket.

Sex av skivans tio låtar är signerade låtskrivarduon Burt Bacharach/Hal David. Kanske är det det som spökar? Är Bacharach/David för lättlyssnade för soulpuritanerna? Men I Say A Little Prayer och (There’s) Always Something There to Remind Me är sådana evergreens att det är svårt att stå emot. Och, tja, jag är rätt svag för Bacharach jag.

Sen slår det över i både storbandssoul och musikalswing i några av låtarna på slutet. Jag är inte den som räds lite spretighet och tar emot det även här med öppna öron.

Så i min bok är det här framför allt 33 minuter fjäderlätt soul som tål omlyssning.

Annonser

151. FKA Twigs – LP1

fkatwigs

Minimalistisk och elektronisk soul. Gav den något varv när den kom 2014. FKA Twigs gav mig inget då, gör inget för mig nu. Någorlunda närliggande GoapeleBreak of Dawn är oändligt mycket mer intressant. Ändå tveksamt om ens den skulle få plats på en lista med de 159 bästa soulalbumen någonsin om jag satte samman den.

Men tack vare det här noterade jag nu att Goapele släppt ett nytt album som flugit under min radar! Dreamseeker finns så klart på Spotify.

Och är inte både Little Dragon och Natalie Gardiner intressantare elektronisk eurosoul än FKA Twigs? I min bok aspiranter på topp 100, men det får man väl inte säga i det här jävla landet?

152. Cody Chesnutt – The Headphone Masterpiece

codychesnutt

Det var ett par år sen jag lyssnade igenom den här senast, men jag kan ärligt säga att jag återvänt till den med viss regelbundenhet sen den släpptes 2002. Och det är väl nån sorts bevis för att en skiva passar en väl? Att man återvänder till den.

Trodde kanske att jag skulle tycka att någon av Cody Chesnutts senare skulle kännas vassare när jag lyssnade om idag. Men den här står sig faktiskt väldigt väl. Jo, det är nog hans bästa skiva. 36 spretiga låtar som bildar en självklar helhet under 98 minuter. Lo-fi-soul, kan vi kalla det det? Enkla trummaskiner, spruckna mikrofoner, billiga orglar och  trasiga gitarrer bygger ljudvärlden. Codys röst håller ihop det. Det är sweet.

Det var fint att lyssna om. Det gör jag gärna igen.

153. Commodores – Movin’ On

commodores

Nej, det är faktiskt inte ett dugg svårt att minnas att Lionel Richie spelade svinbra blåsfunk med Commodores på 70-talet. Däremot är det svårt att minnas att han gjort något annat och nästan omöjligt att välja vilket av de fem första albumen som är det bästa. Så jag gjorde en sån där härlig Original Album Classics-spotifylista så att ni kan lyssna på allihop i kronologisk ordning.

154. Arthur Alexander – Arthur Alexander

arthuralexander

Arthur Alexander har jag nog knappt lyssnat alls på innan idag. Han har seglat under min radar. Googlar att det här var hans enda album på Warner Brothers och att det kom 1972. Förutom ett gäng singlar och samlingar släppte han bara två andra studioalbum, ett 1962 och ett comebackalbum 1993.

Arthur Alexander har lite anstrykning av countryrock i sin soul. Vibben gränsar lite till det som hände i Muscle Shoals. Aaaah, det här är rätt gött ändå. Det här kommer jag nog att lyssna på fler gånger.

Ja, Burning Love, har ni så klart hört med Elvis förut och en hel del andra låtar i Alexanders katalog har spelats in av BeatlesStones och Dylan. Populär bland rockgubbarna alltså.

På Spotify finns inte hela albumet, men 11 av 12 spår finns på en samling. Så jag smällde ihop albumet så gott det gick. Men lyssna för all del på Warner-samlingen också. Och den saknade låten finns så klart på tuben.

 

155. Rufus – Rufusized

Äntligen! Rufus och Chaka Khan är givna på min egen topp 159. Förmodligen en bit högre upp än så här. Soul med rejäl funkbotten och tillhörande funkrockgitarrer. Jag känner bara kärlek.

Möjligen skulle jag ha tillåtit mig att kvala in samlingen The Very Best of Rufus featuring Chaka Khan från 1982 på listan istället, men samlingar brukar vara paria i listsammanhang. I fallet soul rimmar det särskilt illa när så många var/är utpräglade singelartister. Kanske börjar jag bli gammal, slapp och pragmatisk, men  vad är för fel på en samling egentligen?

Kanske hade jag valt det lite slickare albumet Street Player med fantastiska Stay i centrum istället. Men Rufusized är verkligen inget dåligt val. Det är en väldigt väldigt bra skiva.

Ps. Chaka har släppt en radda riktigt bra (och en del mindre bra) album i eget namn. Funk This från 2007 är ett exempel på nödvändig lyssning. Nu finns det äntligen i fullständigt format på Spotify.

156. Leela James – My Soul

leelajames

Den här skivan gav jag själv betyget 6/10 när det begav sig. Jag tycker att Leela James gjort ett par skivor som är bättre än den här. Jag tycker att Angie Stone (som inte är med på topp 159) släppt åtminstone två, kanske tre, som är bättre än den här. Jag tycker att det kom, lågt räknat, fem soulalbum som var bättre än My Soul 2010 (några av artisterna som släppte bättre 2010 finns med längre fram, så mer om dem då).

Leela nosar på retrovibben utan att löpa linan ut och produktionen saknar funkstanken från coveralbumet som kom året innan.

Men här finns också en knapp handfull låtar som fortfarande är riktigt svinbra (låt nummer 1 och 5-7 om du lyssnar på Spotify). Men mycket har åldrats så där. Så, ett av de 159 bästa soulalbumen? Inte i min bok.

Börjar känna mig som en surgubbe, men här hade jag lagt veto och tagit mitt namn från listan om jag varit med i diskussionen.

Kanske är det ett problem med många listor? Att diskussionen saknas i framtagandet. Ofta, är min erfarenhet, stannar det vid okommenterat röstande. Jag tror att man måste hop och slåss, argumentera och motivera för varandra i ett litet rum innan man tänder elden och signalerar med rök att beslutet är fattat.

Jag har så klart ingen aning om hur Sonic jobbat fram sin lista, men jag tycker redan om att den skvallrar om för lite animerad diskussion och för mycket Excel-ark och taktikröstning. Soul är kött, tårar och blod, inte siffror och kallt beräknande.

157. Leon Bridges – Coming Home

leonbridges

Så fick alltså Leon Bridges stå som exempel för hela retrosoulvågen under 00-talet? Personligen tycker jag då att till exempel Sharon Jones (som, spoiler alert, inte är med på listan alls) släppt minst fem album som är bättre. Det beror kanske på att jag kommer till soulen från funken. Leon Bridges går i Sam Cookes skugga och det här är då svårt att inte gilla. Jag älskar trots allt Sam Cooke. Men skulle jag ha med Leon Bridges Coming Home på en lista med de 159 bästa soulalbumen? Nej. Och framför allt inte före Sharon Jones, Charles BradleyLady Wray eller Nicole Willis.

Och det är klart att jag fattar att den här skivan hamnat på listan pga att någon som varit med och röstat gillar den jättemycket. Jag är kanske mer förvånad av att ingen av de ovan nämnda är med än att Bridges är det.

159. Barbara Lynn – Here is…

I Sonic #92, hösten 2017, listar redaktionen de 159 bästa soulalbumen. Det finns en hel radda brasklappar i ingången till listan (framför allt: bara en skiva per artist). Jag har, så klart, en del invändningar mot listan. Har man inte alltid det när det inte är ens egen lista?

Det finns en del jag faktiskt inte hört och det mesta av det jag lyssnat på tidigare förtjänar att lyssnas om. Så jag gör väl så. Lyssnar igenom hela listan, från plats 159 fram till nummer 1. Lovar inte en om dagen eller jämnt tempo över huvud taget. Så om ett år eller så är jag väl klar. Håll ut.

Jag har inte lyssnat jättemycket på Barbara Lynn tidigare. Någon enstaka låt här och där. Osäker på om det blivit något helt album.

Here Is Barbara Lynn gavs ut på Atlantic 1968 och återutgavs av Lights in the Attic 2014. Ska jag spela djävulens advokat misstänker jag att Barbara Lynn har återutgåvan att tacka för platsen på listan. Det är rimligt och inget fel i det. LitA återutger med omsorg och fingertoppskänsla och bör finnas på allas watch list.

Albumet är hur som helst en riktigt fin bekantskap. Lätt soulsken i Motown-skuggan med fina gitarrer och lite blues i botten. En bra start på en lista med världens bästa soulalbum. Djupt rotad i soultraditionen och ett tydligt exempel på soulens kärna; inget som utmanar definitionen. Klokt.