SWV:s tredje album blev en rejäl flopp och var förmodligen starten för trions nedläggning (eller 15 år långa vila om du så vill). Efter två album med platinastatus var de tvungna att förnya sig. Det landade inte alls rätt hos den bredare publiken. Kontrasten till föregångarren blev för stor.

Mary J. Blige hade med My Life skrivit om spelreglerna för den samtida soulen. Nu skulle den doppas i ett rejält hiphopbad. Så teamet bakom SWV strösslade alla dåtidens stora namn över SWV. Här trängs Redman med både Lil’ Kim och Foxy Brown. Missy Elliott gör självklart ett besök och Snoop Dogg stänger butiken.

Coko som snart seglade iväg på en misslyckad solokarriär sågade Puff Daddys bidrag, ett omkok på Notorious B.I.G.s Ten Crack Commandments och The World Is Filled.

Men jag älskar den här skivan. Det är en funkigt glittrig skiva som inte är i närheten av att vara i närheten av gatan. Det är, trots att Puffy bara skrev den där så kallat halvhjärtade första singeln, en av de skivor som bäst sammanfattar hur Diddys dominans såg ut just då. Jag gissar att det bara var avsändaren som var fel. Musiken håller faktiskt än.

Värt att notera är också att Kelly Price, som snart skulle få luft under sina egna vingar, tar ett ganska rejält ansvar för sången på tre spår. Själv noterar jag också att de släppte ett nytt album 2012 som gick mig spårlöst förbi, det heter I Missed Us.