Etikettarkiv: Missy Elliott

Lady Wray is here to stay?

Kommer ni ihåg Nicole Wray som härjade runt tillsammans med Missy Elliott och Timbaland för snart 20 år sen? Som gjorde den asgrymma Make It Hot, men trots det aldrig fick det där verkliga lyftet. Klart ni gör! Om inte, påminnelse:

Kanske la ni märke till att hon sjöng med både Blakroc och The Black Keys?

Visst ni att hon bildade retrosoulduon Lady tillsammans med Terri Walker för sisådär fem år sen? Kanske inte lika troligt. Jag visste åtminstone inte.

Förra året kom hon i alla fall ut som Lady Wray och släppte albumet Queen Alone. Det snubblade mina öron över i veckan  och det låter riktigt gött. Wray har fått mer rasp i rösten och levererar ljuv gammal skitig funksoul knappt ett halvt stenkast från Sharon Jones & The Dap-Kings.

Annonser

Jag hittade det på Spotify: mars – november 2015

 
Alla sammanställningars moder. Så här i början av årets sista skälvande månad tittar jag bakåt ända till mars. Det här har jag lyssnat på, det här har jag gillat. Kanske har jag missat nåt? Kanske har du?


Kamasi Washington The Epic
Jazzkusinen till Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly är en mäktig skapelse över tre album och nästan tre timmar. Tufft att svälja i en bit, men belöningen för den som ger sig hän är stor. Magiskt bra. (9/10)


Akua Naru The Miner’s Canary
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Mjuk och varm funkjazzig hiphop som låter som om den vore från åren runt millennieskiftet när chokladen gjordes på vatten. Mycket bra. (8/10)


Big Grams Big Grams
Big Boi + Phantogram = Big Grams. Ett utmärkt exempel på den gamla regeln ”always leave them wanting more” med sina sju ynka spår. Har kanske fått flest varv av alla årets skivor just därför. Big Boi är i högform. Mycket, mycket bra hiphop från grottan i Atlanta. (8/10)


Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred
En sorts uppföljare till EP:n Ms. One från ifjol. Mer rap än hiphop alltså. Jag är ju en sån jäkla sucker från Georgia Anne Muldrow att jag börjar få svårt att säga annat än att det är svinbra. (8/10)


Jill Scott Woman
Det här är ju en skiva jag inte lyssnat på så mycket som den förtjänar. Vet inte varför den inte snurrat fler varv. Det är ju svinbra funkig neosoul. Kanske hennes bästa? (8/10)


Knxwledge Hud Dreems
Souliga beats för en funkig publik. 26 bitar på 36 minuter. Koncentrerad ljuv musik. (8/10)


Kriswontwo Ceremoni
Den danske producenten bakom Georgia Anne Muldrows fantastiska Ms. One EP langar ut ett album i eget namn där Georgia, Omar, Skyzoo med flera gästar. Mycket gött att sjunka in i och ner med. Ur ett nordiskt perspektiv håller jag den här där uppe med Up Hygh och Nobody Beats The Beat-samlingarna. (8/10)


Michel Dida E du dum
Anfäkta och anamma vad bra det här är. Dida på beats som är så asketiska att de nästan inte finns. Samtidigt stenhårt och sotsvart. Sjukt! (8/10)


Oddisee The Good Fight
That’s Love, som öppnar den här skivan, är en av årets bästa låtar. Soulig och funkig hiphop med precis lagom mycket damm under samplingarna. Älskar’t. Möjligen kan en anmärka att resten av albumet inte når riktigt lika högt. Men det här är ändå 46 minuter jag gärna spelar om året ut. (8/10)


Add-2 Prey for the Poor
Souldränkt ryggsäckshiphop från Jamla-familjen. Möcke bra. (7/10)


Angie Stone Dream
Superlyxig funksoul med discobotten. Hennes jämnaste sen Mahogany Soul. Här finns potential för en djupare kärlek efter längre lyssning. (7/10)


Bilal In Another Life
Hippiesoul i den lila rymden. Starkare vibb än hookar. Älskar ändå Bilal. Och! Kendrick Lamar gästar. (7/10)


Cool Uncle Cool Uncle
Jack Splash teamar med Bobby Caldwell och bildar Cool Uncle. Tillsammans med en välvald rad gäster levererar de en riktigt smooth soulkryssning i lätt retrobris. ”Najs middagsmusik”, som en kollega sa. Det gillar man ju. (7/10)


Dâm-Funk Invite The Light
Programmerad rymdfunk driven av p-funk-bränsle. Lite ostrukturerat och hooklöst emellanåt, men vibben! Oj vad jag gillar vibben. (7/10)


E3 One Soul (Delux Edition)
Ellis Hall III langar soul född i kölvattnet efter Voodoo och Share My World. Falsetten är stark i neosoulen med hiphopkant. Gött om en inte jäktar efter nästa vibb utan gärna hittar nytt som låter som det sena 90-talet och tidiga 00-talet. (7/10)


Erk Spelbart
Det skulle vara en norrlänning i år. Erk var den jag lyssnade mest på vid sidan av Cleo. En lång rad gäster gör det till en varierad resa på dystra elektroniska beats. (7/10)


The Gene Dudley Group Zambidoose
Brittisk jazzig soulfunk på retrovibb inte långt från Daptone-skolan. Både instrumentalt och med sång. Bra. (7/10)


Hiatus Kaiyote Choose Your Weapon
Australiensisk framtidsfunk som knäpper och smäller i alla riktingar. Svingött ibland och såsigt ibland. Vibbkompassen behöver stå åt precis rätt håll när jag ska lyssna på det här. (7/10)


Jones Indulge
Storröstad r’n’b med elektronisk touch. Lämnar mig med ett löfte om framtida storverk. Tål att spelas om mer än en gång. (7/10)


Leon Bridges Coming Home
Finfin retrosoul i rakt nedstigande led från Sam Cooke. Väl värd mer än en lyssning. (7/10)


Lianne La Havas Blood
Läste väldigt mycket positivt om det här albumet innan jag hörde det och var riktigt förtjust i Unstoppable (som jag lyssnade på mycket innan albumet kom). Men jag blev aldrig riktigt tagen. Vet inte om det berodde på högt ställda förväntningar. Kanske? Helt ok modern soul med hygglig mängd kropp. Men det har ju kommit annat som river hårdare tag i mig, det har det ju. Kanske fick LLH aldrig den tid hon förtjänade. Svänger ändå rätt skönt när jag lyssnar om fyra månader senare. (7/10)


L’Orange & Jeremiah Jae The Night Took Us In Like Family
Rökig och jazzig hiphop med gott om filmsamplingar. Det är inget som förflyttar hiphopens cirklar. Du har hört det förr, jag har hört det förr. Men det kan kvitta när det är riktigt bra. En skiva som är väl värd ett par varv i hörlurarna. (7/10)


Nao February 15
Tjock elektronisk r’n’b med groove som lovar stort och håller. Fem fina bitar, alldeles för kort. (7/10)


Public Enemy Live From Metropolis Studios
Inspelat framför en liten publik i England. Bevisar att PE fortfarande har DET live. (7/10)


Saun & Starr Look Closer
Saun & Starr är Sharon Jones bakgrundssångerskor. Den här skivan låter precis så. Det är inte en dålig sak. (7/10)


Silvana Imam Jag dör för dig
EP:n är verkligen den svenska hiphopens format of choice just nu. Det regnar EP-släpp. Och jag gillar det. Jag har väl inte alltid varit Silvanas största fan, men det här är svårt att värja sig mot. Kaxigt och störigt. Bra! (7/10)


STS & RJD2 STS & RJD2
Gött soulsvängig hiphop med funk i trunken. (7/10)


Action Bronson Mr. Wonderful
Jag har ingen lång historia med Action Bronson. Ströspår här och där är allt jag hört. Vet att han brukar liknas vid Ghostface Killah, och det kan man ju förstå. Musikaliskt vilar hiphopen här på nån sorts funkrockarv. Det är rätt gött. Ett par tre låtar tar jag i alla fall med mig vidare. Det kan ju vara mer än nog. (6/10)


The Alchemist & Oh No Present Welcome to Los Santos
Två producenter och en lång radda gästvokalister. Från Aloe Blacc till Freddie Gibbs via Little Dragon och Ariel Pink. Hiphop och indie sammansmält till en salig blandning. Smältdegelsmusik. Spretigt, men gött. (6/10)


Erik Lundin Suedi
Alla ovh hens morsa älskade Erik Lundin. Kanske gör det mig mer svårflörtad och nöjer mig med att tycka att det är bra? Men Haram är en jäkla bomb, det ger jag honom. (6/10)


The Game Documentary 2
Att göra en uppföljare till en mindre klassiker är alltid dumt. The Game kör på med sin referenstunga gangsta. That’s it och det är väl ok. (6/10)


Ghostface Killah Adrian Younge Presents: Twelve Reasons To Die II
Inte lika vass som del I. Inte lika vass som Sour Soul. Men man får vad man kan vänta sig och Adrian Younge gör så klart inte bort sig. (6/10)


Grillat & Grändy Kör vi tills att dör vi
Hemmalaget-hiphop och det är ju aight och så, men inte välter det några kiosker. Jag har fakking fått lön kan en å andra sidan spela den 27:e varje månad. (6/10)


Public Enemy Man Plans God Laughs
Det går inte att komma undan att det här känns lika mycket som ett soloalbum med Chuck D som ett PE-album. Flavor Flav är mer frånvarande än någonsin och soundmässigt ligger det närmast Chucks solodebut. Ändå oväntat bra gubbhiphop. (6/10)


Raekwon FLY INTERNATIONAL LUXURIOUS ART
Only Built For Cuban Linx firar 20 år och Rae firar med att släppa ett helt ok album. Ett par varv mer välpolerat och välmående än OB4CL. Lite mer pengar i luften, lite mindre smuts under naglarna. Men det är helt ok. (6/10)


Slum Village YES!
Slum Village har fortfarande tillgång till J Dillas arv och den här gången har de letat fram nio beats han skruvat mer eller mindre i. Young RJ har pusslat ihop det som var halvfärdigt och det mesta av resten. Det låter precis som väntat och det är ju gött på sitt sätt. Väldigt nostalgisk gästlista. Hade kanske önskat någon liten överraskning. Fint, men inte livsnödvändigt. (6/10)


Van Hunt The Fun Rises, The Fun Sets.
Bruksneosoul av gott snitt. (6/10)


Victoria Monet Nightmares & Lullabies Act 2
Hook-drottningens andra EP är en inte alls oäven historia. Halvmodern r’n’b med grym sång. Möjligen aningen välpolerad. (6/10)


CeeLo Green Heart Blanche
Lättfotad flirtsoul med discoanstrykning. Välproducerat, men oväntat identitetslöst och stundtals riktigt platt. (5/10)


Ciara Jackie (Deluxe)
Klubbig dans-r’n’b. Bruks-Beyoncé. Missy gästar! (5/10)


Earl Sweatshirt Best Version
Jag föll väl inte direkt hals över huvud ner i OFWGKTA-träsket när de exploderade för några år sen. Lyssnade mest på Frank Ocean och mindre på rapparna. Det här är rätt skitigt och jag gillar att det är helt fritt från gäster, men det har väl inte riktigt fäst. Vad kom jag upp i? Två-tre genomlyssningar. Tveksamt om jag återvänder. (5/10)


Future Brown Future Brown
Kall, elektronisk och spretig producentfunk utan kött. Lite strukturlöst med ständiga gäströster. (5/10)


Madi Banja Det var inte med meningen
Som en svensk Fetty Wap glider Madi Banja in. En del av mig älskar det, en annan inte. Svårt kluven. (5/10)


Nubiyan Twist Nubiyan Twist
Brittisk frifunkjazz med hiphopattityd och afrobeattouch. (5/10)


Samling Nina Revisited: A Tribute To Nina Simone
Lauryn Hill, Jazmine Sullivan, Mary J. Blige, Lisa Simone med flera tolkar Nina. Det är ju ok, så klart. Men inget jag spelar på repeat. Det här gjorts mer intressant tolkningar om man inte hellre lyssnar på originalen. (5/10)


DJ EFN Another Time
En miljard rappare på en salig blandning beats. Som ett långt blandband. Hajar till ibland, men oftast rullar det bara på som ett minne av en tid som flytt. (4/10)


Janet Jackson Unbreakable
Titelspåret är ju jäkligt bra och att Missy Elliott visade livstecken var ju kul. Det var väl det? (4/10)


Mwuana 1. Spiridon och 2. Collén & Chords
Autotune, alltså. Jag veeeeet inte. Autotunen ligger som ett störningsmonment över hela skiten för mig. Sorry. Men Parranoia från 1: Spiridon är grym. Asketisk och kall hiphop/r’n’b med rap som ofta ligger närmare sång. Jag hör att det finns nåt här, men det är inte min grej. (4/10)


Tyler, The Creator Cherry Bomb
Med en näva mer skev elektronik i beatmixen än forne (?) kollegan Earl Sweatshirt. Men, äh jag vet inte, orkar inte riktigt engagera mig. (4/10)


Snoop Dogg BUSH
Ett helt album med Snoop producerat av Pharrell med gäster som Stevie Wonder och Charlie Wilson. Jag blir bara förbannad när jag tänker på vilket slöseri med talang, pengar och tid det här albumet är. (3/10)


Sånt jag lyssnat på för lite för att ge ett omdöme:

The Alchemist Israeli Salad
Andreya Triana Giants
Apollo Brown Grandeur
A$AP Rocky AT.LONG.LAST.A$AP
Boosie Badazz Touch Down 2 Cause Hell
Dizzy Wright The Growing Process
Dr. Yen Lo Days with Dr. Yen Lo
Elijah Blake Shadows & Diamonds
Fetty Wap Fetty Wap (Deluxe)
Georgia Anne Muldrow oLIGARCHY sUCKS
Honey Cocaine The Gift Rap
Jay Rock 90059
Juicy J T.G.
Kehlani You Should Be Here
Kim Manning Space Queen
Kool Keith & L’Orange Time? Atonishing!
Lemar The Letter
Lizz Wright Freedom & Surrender
Maysa Back 2 Love
Murs Have a Nice Life
Nappy Roots The 40 Akerz Project
Redman Mudface
Terence Blanchard Breathless
Terri Walker Entitled
White Boiz Neigborhood Wonderful

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 27

Photo by: jon madison (ccbyncnd)

För ungefär ett år sen fick jag videofeeling och mosade ut nästan två timmar hiphop på Facebook. Allt började med A Tribe Called Quest och Oh My God, sen fortsatte det med en lång rad bitar från den gyllene eran (med något mer samtida inslag). När Facebook påminde mig om den där dagen tidigare i veckan kändes det som ett bra tillfälle att samla låtarna i en spotifylista.

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 24

It’s been a long time coming, men nu är det äntligen dags för en ny laddning fredagsfunk. En spretig blandning av nytt och gammalt. Från sprillans ny hiphop och r’n’b till träskig gammal New Orleans-funk. Enjoy!

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 4

bustagold

Veckans spotifyista blev någon sorts musikalisk följa John. Artister som arbetat tillsammans, låtar som influerat varandra eller låtar som samplats och samplat. Jag tror att allt började med att Busta Rhymes hängde en tolv kilo tung kätting runt halsen, Dr Dre fyllde 50 och D’Angelo gav sig ut på turné. Eller så började allt helt enkelt med Kendra Foster och Missy Elliotts återkomst till rampljuset som fortsätter att spilla över allt.

Dagens förbisedda klassiker 20141006: SWV ”Release Some Tension”

20141006-122653.jpg

SWV:s tredje album blev en rejäl flopp och var förmodligen starten för trions nedläggning (eller 15 år långa vila om du så vill). Efter två album med platinastatus var de tvungna att förnya sig. Det landade inte alls rätt hos den bredare publiken. Kontrasten till föregångarren blev för stor.

Mary J. Blige hade med My Life skrivit om spelreglerna för den samtida soulen. Nu skulle den doppas i ett rejält hiphopbad. Så teamet bakom SWV strösslade alla dåtidens stora namn över SWV. Här trängs Redman med både Lil’ Kim och Foxy Brown. Missy Elliott gör självklart ett besök och Snoop Dogg stänger butiken.

Coko som snart seglade iväg på en misslyckad solokarriär sågade Puff Daddys bidrag, ett omkok på Notorious B.I.G.s Ten Crack Commandments och The World Is Filled.

Men jag älskar den här skivan. Det är en funkigt glittrig skiva som inte är i närheten av att vara i närheten av gatan. Det är, trots att Puffy bara skrev den där så kallat halvhjärtade första singeln, en av de skivor som bäst sammanfattar hur Diddys dominans såg ut just då. Jag gissar att det bara var avsändaren som var fel. Musiken håller faktiskt än.

Värt att notera är också att Kelly Price, som snart skulle få luft under sina egna vingar, tar ett ganska rejält ansvar för sången på tre spår. Själv noterar jag också att de släppte ett nytt album 2012 som gick mig spårlöst förbi, det heter I Missed Us.

25 hiphopskivor

Min gamla kollega Pontus har kört en liten utmaning via sin grymma podcast Gatuslang: lista och fotografera de 25 mest betydelsefulla hiphopskivorna i ditt liv.

Jag antog utmaningen och landade ungefär så här (se bilden).

Har säkert glömt nån eftersom skivsamlingen är i kaos och urvalet gjordes på extremt kort tid. Men ibland är höftande det enda rätta. Svaret är förmodligen ändå ett annat imorgon.

Frågor på det?

20140216-112800.jpg

Voz Vibrante skriver till Missy

Voz Vibrante har skrivit ett nytt brev. Den här gången till Missy Elliott. Brevet innehåller hans gamla fina remixer och ett alldeles färskt beat han hoppas att Missy går loss på. Jag håller tummarna för att hon lyssnar och hoppar på tåget.

Läs och lyssna

Fly Girls! på Spotify

fly_girls

Fina Soul Jazz Records släppte för ett tag sen en samling med titeln Fly Girls! Som titeln antyder är det en hyllning till den kvinnliga MC:n. Fokus ligger på pionjärerna, med en oväntad Missy Elliott i mixen. Jag älskar Missy, men här landar hon för en gångs skull snett.

Urvalet är annars i det närmaste oantastligt. Visst kan jag sakna Salt-N-Pepa, någon av deras tidiga grejer känns självskriven här. Men det är en randanmärkning.

Som vanligt har Soul Jazz letat upp en del grejer som inte är helt enkla att komma över. Och någon dryg handfull av spåren går inte att hitta på Spotify. Jag byggde hur som helst en spotifylista av det som fanns och bytte några av de saknade spåren mot andra med samma artister. Det blev en rätt fin samling det med.