Kanske det enda Whitney-album jag återvänder till. Titelspåret och It’s Not Right But It’s Okay är mästerverk signerade Wyclef Jean respektive Rodney Jenkins, men de hade inte varit hälften så bra utan Whitneys leverans.

Sen kan jag tycka att det är några Babyface och Diane Warren-inslag för mycket. Jag hade gärna sett mer av Wyclef, Missy Elliott och Lauryn Hill i produktionen.

Sen är det ju mötet med Mariah Carey lite extra allt förstås.

Jag är inte Whitney-crazy, men här får hon faktiskt till det. På min lista? Kanske, men inte så här högt. Jag håller andra från 90-talet betydligt högre.