Syl Johnson, en av alla de soulsångare som brukar utropa sig själv till mest samplad i musikhistorien. Jag känner honom i det sammanhanget främst via  Different Strokes från debutalbumet från 1968.

Sonic väljer andra albumet Is It Because I’m Black till sin lista. Ett åtta låtar kort bluesdoppat chicagosoulalbum från 1970 med en ganska onödig cover av Come Together inklämd mellan magiska bitar som titelspåret, den hypnotiserande stråkdryparen Concrete Reservation och superfunkiga Right On.

Det här är verkligen inget dåligt val till en lista med de bästa soulalbumen någonsin.

Själv skulle jag kanske ha valt något av de två därpå följande albumen, Back for a Taste of Your Love eller Diamond in the Rough, utgivna på klassiska etiketten Hi Records. Där låter han mer som Al Greens brorsa och det är verkligen ingen dålig sak och passar mina musikaliska smaklökar ännu bättre.

Men det kanske bara är jag?

Ps. Samlade hela Hi-katalogen i kronologisk ordning i en Original Album Classics-spotifylista. Varsågoda för det.