Etikettarkiv: Syl Johnson

Thank God It’s Funken Friday 2018:1

De tre första låtarna på den här listan smällde jag in redan i slutet av november. Vilket härligt gäng det här är!

Först ut, Parliaments underbara tillbakalutade sax- och synthfåniga Wizard of Finance.

The Grodeck Whipperjenny! Hade du hört talas om dem förut? Första skivan på James Browns People-etikett. Ett band lett av Browns kumpan Dave Matthews som langar ut psychfunk av finaste snitt.

Sen fem bitar som är en direkt följd av den senaste tidens soullyssnande. Jag väljer låtar från Clarence ReidBrenda HollowayThe DynamicsDon Covay och Syl Johnson.

Och så avslutar vi med fem hiphopbitar som går från det smutsiga till det rangligt ostyriga. Lite gammalt och lite nytt. Wu-Tang ClanGhostface Killah, Apollo BrownRZARikard ”Skizz” Bizzi, Kung KnasDanger MouseRun The Jewels och Big Boi dyker alla upp på ett eller annat hörn.

Annonser

Sonics soullista: 140-149

140-149

Så var det dags för den andra avräkningen. Plats 140-149. Den här gången känner jag mig som en riktig surgubbe. Slänger hälften och skulle helst välja andra skivor med åtminstone två av de fem jag behåller. Får väl återkomma med en egen topp 100 i slutänden av den här resan.

Hur som helst behåller jag de här fem i följande ordning (just idag):

Ut från min lista åker de här fem:

140. Syl Johnson – Is It Because I’m Black

Syl Johnson, en av alla de soulsångare som brukar utropa sig själv till mest samplad i musikhistorien. Jag känner honom i det sammanhanget främst via  Different Strokes från debutalbumet från 1968.

Sonic väljer andra albumet Is It Because I’m Black till sin lista. Ett åtta låtar kort bluesdoppat chicagosoulalbum från 1970 med en ganska onödig cover av Come Together inklämd mellan magiska bitar som titelspåret, den hypnotiserande stråkdryparen Concrete Reservation och superfunkiga Right On.

Det här är verkligen inget dåligt val till en lista med de bästa soulalbumen någonsin.

Själv skulle jag kanske ha valt något av de två därpå följande albumen, Back for a Taste of Your Love eller Diamond in the Rough, utgivna på klassiska etiketten Hi Records. Där låter han mer som Al Greens brorsa och det är verkligen ingen dålig sak och passar mina musikaliska smaklökar ännu bättre.

Men det kanske bara är jag?

Ps. Samlade hela Hi-katalogen i kronologisk ordning i en Original Album Classics-spotifylista. Varsågoda för det.