Jag älskar Cat Powers album The Greatest. Låt oss få det undanstökat. Hela min relation till Cat Power centrerar runt den här skivan. Jag tycker att allt annat hon gjort bleknar i jämförelse.

Men inte tusan skulle jag kalla det soul för det?

Jag kan på någon nivå förstå hur Sonic-redaktionen tänkt när man plockat med den här skivan. Men för mig är det mer soul by association. I det här fallet till tre legendariska kompmusiker: Mabon ”Teenie” Hodges, Leroy ”Flick” Hodges och Steve Potts som spelat med både Al Green och Aretha Franklin.

Men det räcker liksom inte.

Jag tänker inte ge mig på att försöka förklara the essence of soul. Det gick, som bekant, till och med Aretha bet på. Men jag vet att Cat Power inte står i facket soul i min skivsamling. Hur själfyllt och fantastiskt det här än är.