Etikettarkiv: Aretha Franklin

147. Cat Power – The Greatest

Jag älskar Cat Powers album The Greatest. Låt oss få det undanstökat. Hela min relation till Cat Power centrerar runt den här skivan. Jag tycker att allt annat hon gjort bleknar i jämförelse.

Men inte tusan skulle jag kalla det soul för det?

Jag kan på någon nivå förstå hur Sonic-redaktionen tänkt när man plockat med den här skivan. Men för mig är det mer soul by association. I det här fallet till tre legendariska kompmusiker: Mabon ”Teenie” Hodges, Leroy ”Flick” Hodges och Steve Potts som spelat med både Al Green och Aretha Franklin.

Men det räcker liksom inte.

Jag tänker inte ge mig på att försöka förklara the essence of soul. Det gick, som bekant, till och med Aretha bet på. Men jag vet att Cat Power inte står i facket soul i min skivsamling. Hur själfyllt och fantastiskt det här än är.

 

Annonser

Thank God It’s Funken Friday 2016:4


Så jag köpte en banankartong fylld med förmodat sunkig vinyl. Hade inga förhoppningar att hitta något roligare än James Last. Döm om min förvåning när jag drog fram en samling med soul från Atlantic. Tyvärr visade det sig snart att det låg fel skiva i fodralet. Men det blev åtminstone en trevlig liten fredagsblandning av det.

Jag hittade det på Spotify: januari-april 2015

Så var det dags igen. Avstämning, avräkning, redovisning av årets första månader av soulfunkigt lyssnande. Några delar av 2014 slank med och till och med nån från 2013. Annars mest nysläppt och minst en omedelbar klassiker!

Frågan är kanske vad jag missade?

Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly
Instant classic! Funkig smart samtida hiphop som överöser oss med djup musikalisk genialitet. Årets album redan när det kom. (10/10)

Joey Bada$$ B4.DA.$$
Det är möjligt att han inte gör något nytt och revolutionerande, men han gör det förjävla bra. Joey Bada$$ levererar ett galet starkt hiphopalbum. Kalla det retro eller nostalgiskt om du vill. Jag bockar, bugar och njuter. (9/10)

Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul
Att Ghost fortsätter att leverera och leverera är helt sjukt. Visst dyker det upp ett och annat magplask, men oftare bra än dåligt. Här på ett helt album tillsammans med jazzkombon Badbadnotgood som väver en perfekt väv för Ghost att spotta på. Svärtad dramatisk filmfunk. Älskar’t. (8/10)

Matthew E. White Fresh Blood
Sommarslö storslagen soul med smäktande stråkar. Nyvaken tjockissoul. What’s not to like? (8/10)

Samling Brazilian Disco Boogie Sounds (1978-1982)
Titeln säger väl allt? Utvalt med stor omsorg. Magiskt sväng. (8/10)

Carmen Rodgers Stargazer
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att ett album funkar eller inte i mina öron. Carmen Rodgers gör soul/r’n’b som kanske inte är något särskilt egentligen. Men det finns något där som gör att jag gärna lyssnar om. Personlighet, karaktär och små små knorrrar och krokar som gör att det inte försvinner in i bakgrunden och blir anonymt. En skön känsla. (7/10)

Kelly Price Sing Pray Love Vol. 1: Sing
Samna superlyxiga r’n’b som vi vant oss vid från Kelly Price. Missade albumet när det droppade för snart ett år sen, men bättre sent än aldrig. Hon knäcker mig fortfarande med sin röst. Vilken pipa hon har! Utgår från att det här är början på trilogi. Lovar att försöka hålla bättre koll på fortsättningen. (7/10)

Lauriana Mae City of Diamonds EP
Tack vare ett par spår producerade av Jack Splash hittar jag Lauriana Maes fina EP. Ya Neck är en drömsk spinn på Wu-Tang Clans Protect Ya Neck. NYPD Blues minner om Amy Winehouse och överallt vilar en skugga av New AmErykah Badu. Ah, jag gillar det. (7/10)

Mark Ronson Uptown Special
Ronson är som bekant tillbaka i fin form och ingen har väl missat vare sig Uptown Funk med Bruno Mars eller Feel Right med Mystikal? Två verkliga monster som samtidigt står lite vid sidan av resten av låtarna här. För Uptown Special är till största delen en mjuk och snällt svajande popskiva som lägger försiktiga krokar i sommarbrisen. Ronsons bästa på länge, men monsterhitsen lovade mer. (7/10)

Supersci Entropy
Tillbaka efter nästan fem år i delvis nya elektroniska kläder. Om du minns vart Erik L tog vägen med The Soularp Suite är utvecklingen inte alldeles förvånande. Stjärnskotten Broke n Tipsy gästar med beats och Cleo lägger en vers. Supersci kommer med ryggsäcken lastad med kvalitet. Gött. (7/10)

Tuxedo Tuxedo
Mayer Hawthorne och Jake One förenas i kärleken till rullskridskodisco och elektronisk lättfunk som påminner oss om det tidiga 80-talet. Andra halvan av albumet är överlägset starkast. (7/10)

Samling Rewind! 6
Ubiquity Records fina samlingsserie med funkiga covers eller covers av funk. För mig sticker Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra ut med vindrinkstolkningen av Hey Ya och The Lions baktaktsversion av Lyn Collins signaturmelodi Think (About It). (7/10)

Ayla Shatz Ayla Shatz
Ayla Shatz finns med på FAM FIRST (se nedan). Här får vi höra henne på egen hand i 28 minuter över sju låtar. Souligt med sidovibbar av reggae och jazz. Som allra bäst blir det när han går all out på vokaljazzen och till en varmklarinett switchar från EP:ns dominerande engelska till svenska och sjunger om Tävlingsmänniskan och landar i något som nästan kan kallas bossa. Det spåret ser jag gärna en fortsättning på. (6/10)

Bettye Lavette Worthy
Välpaketerade bluesig och jordig soul som sneglar mer bakåt än framåt, som accepterat sin plats i musikhistorien utan att skämmas för den. Jag föredrar ju det framför jakten på samtida trender som präglade många gamla soulhjältinnors 80- och 90-tal. Tänk om, säg, Aretha Franklin kunde dra samma lärdom. (6/10)

FAM FAM FIRST
En bit av Femtastic-familjen samlad på en gemensam lång EP eller kort LP. En lång rad röster som löser av varandra på hiphopbeats av 10-talssnitt. Välproducerat, men bitvis aningen anonymt på grund av spretigheten. Som bäst är det övergrymt, Baws Up, men ofta vill jag hellre höra mer av de enskilda rösterna på egen hand eller i mindre grupperingar. Frida Scars enda vers sticker ut. Cleo är en boss som vanligt. (6/10)

Goapele Strong as Glass
Lyxig r’n’b i Toni Braxton-trakten. Det är ju gött. Saknas någon riktigt monsterhit à la Play eller Closer. (6/10)

J Dilla Jay Dee a.k.a. J Dilla ‘The King of the Beats’ (Batch #1-4) och Lost Tapes, Reels + More
En rejäl laddning mer eller mindre färdiga Dilla-beats på mellan minuten och dryga två. Helt galet att han hann få ur sig så mycket egentligen. Omöjligt att ta in allt och skapa någon ordning i det. Antar att det kommer att spinnas låtar på det här materialet i framtiden. Har skummat och lyssnat. Hört en del som hookar mig direkt. Men det är mastigt, det är det. (6/10)

Jazmine Sullivan Reality Show
En ganska rak uppföljare till hennes tidigare album. Soul med hiphoprötter i MJB-skolan alltså. Gillar du det hon gjort förut gillar du det här. Jag tappade visst intresset för skivan ganska fort. (6/10)

Music Is The Weapon EP1
Svensk afrofunk. Jodå. Svänger rätt bra faktiskt. Har inte riktigt tagit mig an MITW tidigare, trots att jag varit väl medveten om deras existens. Det här är tillräckligt intressant för att jag ska bli sugen på att lyssna på mer, både bakåt och framåt. Lite extragött när Sirintip sjunger. (6/10)

OP Metafysik
Svensk hiphop någonstans mellan Skizz och PH3. Funkigt störda beats och rap som söker svar på omöjliga frågor. OP står för det mesta på egna ben både vad gäller beats och rhymes. Några gäster i producentstolen, inte en enda vid micken. Lite väl kompakt som helhet, men ändå en frisk fläkt. (6/10)

THEESatisfaction EarthEE
Atmosfärisk världsförbättrarhiphopsoul med multipla röstlager och ett grönt hjärta. (6/10)

Lupe Fiasco Tetsuo & Youth
Ja det här är ju också helt ok utan att vara uppseendeväckande. Lupe rullar på som vanligt, men jag fastnar inte riktigt. Det är samma snälla hiphop i rakt nedstigande led från De La Soul och Common som han alltid sysslat med. Schyst, men harmlöst. (5/10)

Raheem DeVaughn Love Sex Passion
Bruksneosoul. (5/10)

Trombone Shorty Say That To This
Den här hittade jag på nån lista med bra funk/soul från 2000-talet. Kom 2013, men jag har inte hört den tidigare så… Trombone Shorty hade jag sett i Treme utan att följa upp. Det är ju lite vuxet, moget och duktigt ibland det här. Kan bero på att funkrockfaktorn landar lite snett ibland. Men det finns gött sväng också, man får bara hjälpa honom att välja låtar själv. (5/10)

Dawn Richard Blackheart
Elektroniskt skruvad r’n’b som inte klickade med mig. Jag brukar säga att jag gillar musik som stör, men den här skivan gör mig mer irriterad än gott. (4/10)

Estelle True Romance
Kvar var bara europop. Trist. (2/10)

Och så några jag bara lyssnat på delar av

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 3

IMG_2383

Veckans spotifylista börjar 3 februari när jag i en forumdiskussion fick veta att Don Covay gått bort några dagar tidigare (31 januari). Diskussionen kom att handla om bland annat hans sångstils likheter med Mick Jaggers. Jag kände Covay främst som en del av den kortlivade supergruppen The Soul Clan. Mest avtryck i musikhistorien gjorde han kanske som låtskrivare åt bland andra Aretha Franklin.

Snubblade i en annan grupp över en lista med fin funk från 00-talet och påmindes om att jag trots min kärlek till HBO-serien Treme glömt att lyssna på Trombone Shorty. Mer trombonfunk från Nils Landgren Funk Unit. Och mer Treme-sväng med Mystikal och Mark Ronson.

Lyssnade på den underhållande intervjun med Pigeon från Addis Black Widow i Gatuslang och tänkte att jag skulle bjussa på nåt gött från The Battle of Adwa, men den finns inte på Spotify. Hittade under sökningen över en riktigt grym låt med en helt annan artist under sökningen.

På det en tå doppad i #DillaWeek och en gnutta ny gubbfunk från Göteborg. Där nånstans rundas veckans lista av. Enjoy!

Jag hittade det på Spotify: september-december 2014

Det är dags att göra slut med 2014 och på allvar fokusera på 2015. En del av de här skivorna har varit med mig sedan september andra dök upp väntat och oväntat i december förra året. Håll i hatten för nu åker vi.

Förresten, är det nåt jag borde ge en andra chans innan jag förpassar det till glömskan?

D’Angelo Black Messiah (9/10)
Den slog ner som en bomb. Min första reaktion var: svingött. Sen tvekade jag, det var den gamle recensenten i mig som skakade sitt fula huvud. Och sen vann den med sina många oemotståndliga lager av funkigt sväng. En av förra årets fem bästa. Sannolikt topp två, som stark utmanare till tronen.

Black Milk If There’s a Hell Below (8/10)
Vilket år han hade Black Milk. Svinfin detroithiphop som vanligt, får man väl säga? Ett av förra årets finaste släpp.

The Budos Band Burnt Offering (8/10)
Svintung heavy metal-funk från Daptone-familjens rökigaste band. Som om Black Sabbath spelade instrumental funk istället för metal. Älsk.

Orlando Julius Jayiede Afro (8/10)
Backad av The Heliocentrics lägger Orlando Julius en smällfet afrofunkmatta som får mig att utbrista i mångfaldiga Yeah! Yeah!

PRhyme PRhyme (8/10)
DJ Premier och Royce Da 5’9″ gör gemensam sak och det blir riktigt gött. Jag kan inte svara på hur mycket hiphopnostalgi det är som gör det, men jag har aldrig riktigt gillat Royce förut så jag är rätt säker på att det är mer än gamla minnen som gör det.

Bebel Gilberto Tudo (7/10)
Bra som vanligt. Har haft den liggande direkt efter Nicola Contes sommarlätta jazz i min spotifylista och det är en ganska naturlig fortsättning om än med tydligare bossakrydda så klart.

Tony Allen Film of Life (7/10)
Ytterligare ett finfint album från afrofunkmästaren. Det finns inget att invända mot. Det här går lika bra att plocka fram som nästan vilket som helst av hans 2000-tals album. Imponerande. Ja, Damon Albarn är med på ett hörn.

Tricky Adrian Thaws (7/10)
Att jag skulle gilla ett släpp med Tricky 2014 var ju rätt oväntat. Men jag har återväntat ofta till Adrian Thaws där Tricky gör det han gör bäst, släpig sömndrucken triphop. Oväntat bra skit.

Adrian Younge Black Dynamite: Original Score to the Motion Picture (6/10)
Younge får gå all in på blaxplovibben. Det är så klart inte en dålig sak. Men frågan är om det ändå inte blir mer hommage än originellt? Det är göttigare när han väver om det till beats.

Ghostface Killah 36 Seasons (6/10)
Ghostface gör ju inte bort sig på det här temaalbumet heller, men någon ny Twelve Reasons To Die är det ju inte. Samtidigt har det kommit drösvis med mindre intressanta släpp från Wu-familjen.

Nicola Conte Free Souls (6/10)
Fjäderlätt sommarbreezig jazz med elektronisk minnesbank i allt det organiska. Som om Koop aldrig använt en dator för att skapa sin musik. Det är rätt mysigt faktiskt.

Prince ART OFFICIAL AGE och PLECTRUMELECTRUM (6/10)
I de här två albumen döljer sig ett riktigt bra. De här ihop mer än många vill göra gällande. Det är inte så enkelt att säga att det ena låter si och är bättre medan det andra låter så och är sämre. Visst är det aningen mer funkrock på PLECTRUMELECTRUM som är samcreddat med 3RDEYEGIRL, men det är inte hela sanningen. Prince behöver en A&R. Det kommer han aldrig att acceptera igen. Så nu får du och jag göra det jobbet själva och det är väl också ok egentligen?

Souls of Mischief There Is Only Now (6/10)
Souls of Mischief i Adrian Younges varma händer. Det borde ju funka. Det låter gött, men krokar inte riktigt. Lätt att lyssna på, men ganska fritt från minnen efteråt. Funkigt, djupt med fina stråkar. Adrian Younge levererar sin vid det här laget patenterade blaxplohiphop och, jo, jag försvinner gröna in i hans värld. Men som sagt. Något saknar jag.

Common Nobody’s Smiling (5/10)
Jag vet inte vad det beror på, men jag har otroligt svårt att behålla fokus genom hela det här albumet. Har börjat spela det ganska många gånger, stänger av eller byter runt halvvägs varje gång. Det låter rätt gött, som om det vore ett album inspelat mellan Like Water for Chocolate och Be. Men min pepp är inte där.

Mapei Hey Hey (5/10)
Hyllad och älskad av alla? Jo, det kändes så. Jag känner fortfarande en ganska djup besvikelse. Jag har väntat så länge och Don’t Wait lovade så mycket att Hey Hey omöjligt kunde svara mot mina förväntningar. Ett par spår gillar jag lika mycket och Second To None, det enda (!) spåret där hon rappar, är bäst.

Syleena Johnson Chapter 6: Couples Theory (5/10)
Det här blev ju inte lika bra som jag hoppades. Innehåller duetter med Leela James, David Hollister och Willie Taylor. Känns som om tiden åkt ifrån Syleena lite. Synd.

YG My Krazy Life (5/10)
Någon kallade det här för den naturliga uppföljaren till The Chronic och det kan jag väl säga att det är det inte. Möjligt att jag gillat den mer om det inte varit min ingångsförväntan.

Samling What?! (4/10)
En hyllning till William Onyeabor med bidrag och remixer från bland andra Hot Chip, Joakim och The Vaccines. Inte lika bra som mästaren själv, men bitvis helt ok. Kommer sannolikt inte att spela den fler gånger.

Macy Gray The Way (2/10)
Nej, hon fick inte till det den här gången heller. Fattar inte varför jag fortsätter att ge henne chanser. Meningslöst trist.

Aretha Franklin Aretha Franklin Sings The Great Diva Classics (1/10)
Ett totalt meningslöst album. Det finns inga förmildrande omständigheter. De som försöker hävda annat ljuger.

Två som inte riktigt fick den tid de möjligen förtjänar och följaktligen inte får nåt betyg

Curtis Harding Soul Power
Jag lyssnade Keep On Shining sönder och samman, men när Soul Power väl landade i helhet tappade jag bort den. Kanske blev den överkörd av Black Messiah? Harding rör sig i ungefär samma area.

Fumaça Preta Fumaça Preta
Vildsint, sprättig och sprakig tropicalia. Rock’n’roll-funk-soul från Brasilien. Det är ju gött.

Halvlyssnat eller bara bitvis avlyssnat

Dagens dokumentär: Muscle Shoals

20141016-101701.jpg

Vi är inte direkt bortskämda med musikdokumentärer i den svenska versionen av Netflix. Jämför med amerikanska Netflix och grina. Idag hittade jag ändå en riktig pärla, dokumentären om Muscle Shoals. Historien om en liten unik studio och plats som lämnat ett rejält avtryck i musikhistorien. Aretha Franklin, Percy Sledge, Candi Staton och Wilson Pickett är bara några av namnen som passerar i historien.