Den här hoppades jag verkligen på. Allt jag läste i Sonic om skivan skvallrade om att den skulle passa mig utmärkt. Ni anar redan ett men? Det stämmer. Jag är inte övertygad om den här skivans plats som en av soulhistoriens bästa.

Politiskt motiverad soul i gränslandet till jazz. Kanske mer jazz? Mer Nina Simone än Aretha Franklin, om ni förstår vad jag menar? Det är på många sätt min påse. Men den här träffar mig inte stenhårt i hjärtat. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som saknas, men något är det. Riktigt starka låtar kanske?

Men jag tror att jag kommer att ge den fler chanser. Kanske ändrar jag mig en annan dag.