Det är dags för en sån här rackare igen. Dags att rensa ur spotifylistan med sånt jag lyssnat på eller trott att jag borde lyssna på. Hur gick det? Hur kändes det? Vad kommer jag att fortsätta lyssna på? Frågor som kanske får svar.

Michel Dida E du dum
För mig var det här förra årets bästa svenska hiphop-EP. 17 intensiva minuter som slutar i Höru mej bae-monstret. Möjligen hade jag önskat mej remixen på den, men det kan en ju ordna själva nu för tiden. (9/10)

Anderson .Paak Malibu
Den här skivan utsåg jag till januari månads allra bästa. Den håller fortfarande. Möjligen aningen lång. Jag gillar .Paaks mjuka neosoul. Mycket. (8/10)

Big K.R.I.T. Cadillactica (Deluxe)
Det här går raka vägen in i kroppen. Jag älskar det. Svinbra södernhiphop med trunkbas att dö för. Möjligen någon låt för mycket, men det kan jag ta. (8/10)

Erykah Badu But You Caint Use My Phone (Mixtape)
Erykah är bäst, ingen protest. Svinbra som vanligt. Jag skulle kunna skriva att duetten med André 3000 sticker ut, men det gör den ju inte. Här finns massor som är minst lika bra. (8/10)

Kendrick Lamar untitled umastered
Att Kendrick levererar mars månads allra bästa skiva med hjälp av åtta överblivna bitar säger något om vilket kreativt flow han varit inne i de senaste åren. Nästan alla åtta är så starka att de måste ha utmanat om en plats på To Pimp A Butterfly. (8/10)

Kristin Amparo A Dream
Att Kristin Amparo skulle ge oss en ren jazzskiva fylld av standards som första solosmakprov var kanske inte helt väntat. Åtminstone inte för mig. Men som hon levererar! Backad av en trummor, bas och piano-trio ärr korta A Dream en av förra årets allra finaste musikaliska stunder. 8 låtar på 36 minuter. Det räcker ändå länge. (8/10)

Trainspotters Skate or Die
Månadens skiva i februari. Vällagad hiphop från norr. It’s all good. (8/10)

Angie Stone Dream
Inte hennes bästa, inte hennes sämsta. En trygg kvalitetsskiva från Angie. What’s not to like? (7/10)

Judith Hill Back in Time
Michael Jackson, Spike Lee och The Voice – vägen har varit krokig för Judith Hill. Så en dag tog Prince henne till Paisley Park och spelade in ett gäng låtar som släpptes fria redan i mars förra året. Så sent i höstas landade de på Spotify. Och den här skivan väger ju nästan upp för att Prince raderat (nästan) allt sitt eget där. (7/10)

Maverick Sabre Innerstanding (Deluxe)
Tipset kom när jag höll på med min årssammanställning. Köttig neosoul med Idris Elba i släptåg och Joey Bada$$ på gästlistan. Tål minst ett par veckor i en spellista med album att återkomma till. (7/10)

Mavis Staples Livin’ On A High Note
Mogensoul med blues- och gospelbotten. Den här gången med M. Ward i producentstolen. Inte riktigt lika magiskt som på de båda föregående som hade Jeff Tweedy i samma roll. Det finns gott om sena karriärer som skulle må bra av mötas av samma omsorg och kärlek som Staples. (7/10)

Pusha T King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude
Man älskar ju kung Push ändå. Den här laddningen är inget undantag. Som bäst när hans hiphop är riktigt sotsvärtat mörk. (7/10)

Rikard ”Skizz” Bizzi IV: Legenden om Urban
Sveriges mest produktiva just nu? Skizz fortsätter att pumpa ut hiphopfunk. Å det är gött. Jag gillar honom kanske lite smutsigare än på den här releasen. Men då får jag å andra sidan Ur funktion 2 inom kort. Så vem är jag att sura. Det här svänger ju. Också. (7/10)

Saul Williams MartyrLoserKing
Mörkt, suggestivt, klaustrofobiskt, elektroniskt och den heliga monotonins lov. Saul befaller och jag lyssnar. (7/10)

Freddie Gibbs Shadow of a Doubt
Freddie Gibbs teamar upp med Madlib igen och med tanke på hur mycket jag älskade Piñata borde det ju ha blivit en promenadseger. Men jag vet inte varför den här inte satt sig lika hårt. Det låter ju gött vid första försöket, men kanske inte lika välmejslat? Det hookar inte lika hårt. (6/10)

Miriam Aïda Quatro Janelas
Jag misstänker att det mest är för att jag inte är inne i en brassefas somjag inte gillar den här skivan mer än jag gör. Det är välspelat, välproducerat, välgjort och så vidare. Men det rinner förbi mig utan att stanna kvar. Vi har inte varit på samma vibblängd än. Det kanske kommer? (6/10)

Monica Code Red
En skiva som fortsätter längs en väl utstakad väg, som om inget hänt sedan debuten för tjugo år sedan. Det mesta är producerat av Polow Da Don eller Timbaland. Bra, men jämntjockt. Någon liten överraskning hade inte skadat. (6/10)

NxWorries Link Up & Suede Up
Knxwledge och Anderson .Paak i union borde betyda omedelbar kärlek. Och visst är det bra, men inte så fantastiskt som jag hoppats och vill. Men dåligt är det ju inte. (6/10)

Tweet Charlene
Det här skulle ha varit en riktigt stark återkomst om det sållats lite hårdare i materialet. 15 låtar är ungefär 5 för många. Välproducerad r’n’b som saknar den där riktiga vältaren. (6/10)

August Alsina This Thing Called Life
Bruksneosoul med rejäl hiphoptouch. It’s all good. Bra vibe. Välskräddat. Men ändå, lite kroklöst och heard it all before. (5/10)

Daz-n-Snoop Cuzznz
Daz Dillinger och Snoop Dogg g-funkar som om det vore 1994. Och det är ju på sitt sätt gött. Men det är ju inte jättemånga låtar som stannar kvar i minnesbanken, det är det ju inte. Jag ler lite åt Happy Birthday och blir glad att Dâm-Funk tar sig tid att titta förbi. Kurupt är nästan ständig gäst. Men vi har ju hört allt förr. (5/10)

KING We Are KING
Jag vet inte varför jag vill gilla det här mer än jag gör. För den här soulen är mest sås och nästan inget kött. Men det gömmer sig lite p:ig funk nånstans i mixen som ibland tittar fram och försöker locka mig in. Kanske behövs hörlurar och mer tid?  (5/10)

R. Kelly The Buffet (Deluxe Version)
R är R är R. Här är han på sexvibben. Det betyder stunder av intensiv skämskudde. Men det betyder ju inte att det är dåligt. Även om det mest är en timme till av sånt vi hört från R förut. Han puttar inte kuvertet längre. Både Jhene Aiko och Tinashe gästar. (5/10)

SWV Still
Det här var ju en comeback jag inte riktigt såg komma, men 90-talsretro är väl redan nästa stora grej? Det börjar hypernostalgiskt redan i titelspåret med raden ”I’m still into you”. Och på många sätt låter det ju som om förr var igår. Det har ju sin charm. Och jag älskade verkligen SWV då. Men jag sätter kanske hellre på något av albumen från då. (5/10)

Brooklyn Funk Essentials Funk Ain’t Ova
Även om jag skulle svara att 1995 var tio år sen om någon väckte mig mitt i natten och frågade är jag kanske inte riktigt mottaglig för en skiva som låter som om det fortfarande vore 1995. För nära i tiden känslomässigt. Inget nostalgiskt retroskimmer alls. Brooklyn Funk Essentials är duktiga, men lite för polerade. (4/10)

Rihanna ANTI (Deluxe)
Nej men, det är väl kompetent modern r’n’b och så. MEN Rihanna gör det inte för mig. Det händer INGENTING i mig när jag hör hennes musik. (4/10)

Och så några jag inte hunnit med mer än delar av:

• BJ The Chicago Kid In My Mind
• Brian McKnight Better
• Heliocentrics From The Deep
• Yo Gotti The Art of Hustle (Deluxe)

Och ytterligare några jag tar med mig till nästa gång:

• Rapper kC Den gröna färgen
• Gonza-Ra/Trojka Trojka-Ra
• Promoe Fult folk
• Anthony Hamilton What I’m Feelin’
• K. Michelle More Issues Than Vogue
• Silvana Imam Naturkraft
• Kanye West The Life of Pablo
• Charles Bradley Changes

Så, vad har jag missat?