Etikettarkiv: Angie Stone

156. Leela James – My Soul

leelajames

Den här skivan gav jag själv betyget 6/10 när det begav sig. Jag tycker att Leela James gjort ett par skivor som är bättre än den här. Jag tycker att Angie Stone (som inte är med på topp 159) släppt åtminstone två, kanske tre, som är bättre än den här. Jag tycker att det kom, lågt räknat, fem soulalbum som var bättre än My Soul 2010 (några av artisterna som släppte bättre 2010 finns med längre fram, så mer om dem då).

Leela nosar på retrovibben utan att löpa linan ut och produktionen saknar funkstanken från coveralbumet som kom året innan.

Men här finns också en knapp handfull låtar som fortfarande är riktigt svinbra (låt nummer 1 och 5-7 om du lyssnar på Spotify). Men mycket har åldrats så där. Så, ett av de 159 bästa soulalbumen? Inte i min bok.

Börjar känna mig som en surgubbe, men här hade jag lagt veto och tagit mitt namn från listan om jag varit med i diskussionen.

Kanske är det ett problem med många listor? Att diskussionen saknas i framtagandet. Ofta, är min erfarenhet, stannar det vid okommenterat röstande. Jag tror att man måste hop och slåss, argumentera och motivera för varandra i ett litet rum innan man tänder elden och signalerar med rök att beslutet är fattat.

Jag har så klart ingen aning om hur Sonic jobbat fram sin lista, men jag tycker redan om att den skvallrar om för lite animerad diskussion och för mycket Excel-ark och taktikröstning. Soul är kött, tårar och blod, inte siffror och kallt beräknande.

Annonser

Jag hittade det på Spotify: december 2015 – mars 2016

Det är dags för en sån här rackare igen. Dags att rensa ur spotifylistan med sånt jag lyssnat på eller trott att jag borde lyssna på. Hur gick det? Hur kändes det? Vad kommer jag att fortsätta lyssna på? Frågor som kanske får svar.

Michel Dida E du dum
För mig var det här förra årets bästa svenska hiphop-EP. 17 intensiva minuter som slutar i Höru mej bae-monstret. Möjligen hade jag önskat mej remixen på den, men det kan en ju ordna själva nu för tiden. (9/10)

Anderson .Paak Malibu
Den här skivan utsåg jag till januari månads allra bästa. Den håller fortfarande. Möjligen aningen lång. Jag gillar .Paaks mjuka neosoul. Mycket. (8/10)

Big K.R.I.T. Cadillactica (Deluxe)
Det här går raka vägen in i kroppen. Jag älskar det. Svinbra södernhiphop med trunkbas att dö för. Möjligen någon låt för mycket, men det kan jag ta. (8/10)

Erykah Badu But You Caint Use My Phone (Mixtape)
Erykah är bäst, ingen protest. Svinbra som vanligt. Jag skulle kunna skriva att duetten med André 3000 sticker ut, men det gör den ju inte. Här finns massor som är minst lika bra. (8/10)

Kendrick Lamar untitled umastered
Att Kendrick levererar mars månads allra bästa skiva med hjälp av åtta överblivna bitar säger något om vilket kreativt flow han varit inne i de senaste åren. Nästan alla åtta är så starka att de måste ha utmanat om en plats på To Pimp A Butterfly. (8/10)

Kristin Amparo A Dream
Att Kristin Amparo skulle ge oss en ren jazzskiva fylld av standards som första solosmakprov var kanske inte helt väntat. Åtminstone inte för mig. Men som hon levererar! Backad av en trummor, bas och piano-trio ärr korta A Dream en av förra årets allra finaste musikaliska stunder. 8 låtar på 36 minuter. Det räcker ändå länge. (8/10)

Trainspotters Skate or Die
Månadens skiva i februari. Vällagad hiphop från norr. It’s all good. (8/10)

Angie Stone Dream
Inte hennes bästa, inte hennes sämsta. En trygg kvalitetsskiva från Angie. What’s not to like? (7/10)

Judith Hill Back in Time
Michael Jackson, Spike Lee och The Voice – vägen har varit krokig för Judith Hill. Så en dag tog Prince henne till Paisley Park och spelade in ett gäng låtar som släpptes fria redan i mars förra året. Så sent i höstas landade de på Spotify. Och den här skivan väger ju nästan upp för att Prince raderat (nästan) allt sitt eget där. (7/10)

Maverick Sabre Innerstanding (Deluxe)
Tipset kom när jag höll på med min årssammanställning. Köttig neosoul med Idris Elba i släptåg och Joey Bada$$ på gästlistan. Tål minst ett par veckor i en spellista med album att återkomma till. (7/10)

Mavis Staples Livin’ On A High Note
Mogensoul med blues- och gospelbotten. Den här gången med M. Ward i producentstolen. Inte riktigt lika magiskt som på de båda föregående som hade Jeff Tweedy i samma roll. Det finns gott om sena karriärer som skulle må bra av mötas av samma omsorg och kärlek som Staples. (7/10)

Pusha T King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude
Man älskar ju kung Push ändå. Den här laddningen är inget undantag. Som bäst när hans hiphop är riktigt sotsvärtat mörk. (7/10)

Rikard ”Skizz” Bizzi IV: Legenden om Urban
Sveriges mest produktiva just nu? Skizz fortsätter att pumpa ut hiphopfunk. Å det är gött. Jag gillar honom kanske lite smutsigare än på den här releasen. Men då får jag å andra sidan Ur funktion 2 inom kort. Så vem är jag att sura. Det här svänger ju. Också. (7/10)

Saul Williams MartyrLoserKing
Mörkt, suggestivt, klaustrofobiskt, elektroniskt och den heliga monotonins lov. Saul befaller och jag lyssnar. (7/10)

Freddie Gibbs Shadow of a Doubt
Freddie Gibbs teamar upp med Madlib igen och med tanke på hur mycket jag älskade Piñata borde det ju ha blivit en promenadseger. Men jag vet inte varför den här inte satt sig lika hårt. Det låter ju gött vid första försöket, men kanske inte lika välmejslat? Det hookar inte lika hårt. (6/10)

Miriam Aïda Quatro Janelas
Jag misstänker att det mest är för att jag inte är inne i en brassefas somjag inte gillar den här skivan mer än jag gör. Det är välspelat, välproducerat, välgjort och så vidare. Men det rinner förbi mig utan att stanna kvar. Vi har inte varit på samma vibblängd än. Det kanske kommer? (6/10)

Monica Code Red
En skiva som fortsätter längs en väl utstakad väg, som om inget hänt sedan debuten för tjugo år sedan. Det mesta är producerat av Polow Da Don eller Timbaland. Bra, men jämntjockt. Någon liten överraskning hade inte skadat. (6/10)

NxWorries Link Up & Suede Up
Knxwledge och Anderson .Paak i union borde betyda omedelbar kärlek. Och visst är det bra, men inte så fantastiskt som jag hoppats och vill. Men dåligt är det ju inte. (6/10)

Tweet Charlene
Det här skulle ha varit en riktigt stark återkomst om det sållats lite hårdare i materialet. 15 låtar är ungefär 5 för många. Välproducerad r’n’b som saknar den där riktiga vältaren. (6/10)

August Alsina This Thing Called Life
Bruksneosoul med rejäl hiphoptouch. It’s all good. Bra vibe. Välskräddat. Men ändå, lite kroklöst och heard it all before. (5/10)

Daz-n-Snoop Cuzznz
Daz Dillinger och Snoop Dogg g-funkar som om det vore 1994. Och det är ju på sitt sätt gött. Men det är ju inte jättemånga låtar som stannar kvar i minnesbanken, det är det ju inte. Jag ler lite åt Happy Birthday och blir glad att Dâm-Funk tar sig tid att titta förbi. Kurupt är nästan ständig gäst. Men vi har ju hört allt förr. (5/10)

KING We Are KING
Jag vet inte varför jag vill gilla det här mer än jag gör. För den här soulen är mest sås och nästan inget kött. Men det gömmer sig lite p:ig funk nånstans i mixen som ibland tittar fram och försöker locka mig in. Kanske behövs hörlurar och mer tid?  (5/10)

R. Kelly The Buffet (Deluxe Version)
R är R är R. Här är han på sexvibben. Det betyder stunder av intensiv skämskudde. Men det betyder ju inte att det är dåligt. Även om det mest är en timme till av sånt vi hört från R förut. Han puttar inte kuvertet längre. Både Jhene Aiko och Tinashe gästar. (5/10)

SWV Still
Det här var ju en comeback jag inte riktigt såg komma, men 90-talsretro är väl redan nästa stora grej? Det börjar hypernostalgiskt redan i titelspåret med raden ”I’m still into you”. Och på många sätt låter det ju som om förr var igår. Det har ju sin charm. Och jag älskade verkligen SWV då. Men jag sätter kanske hellre på något av albumen från då. (5/10)

Brooklyn Funk Essentials Funk Ain’t Ova
Även om jag skulle svara att 1995 var tio år sen om någon väckte mig mitt i natten och frågade är jag kanske inte riktigt mottaglig för en skiva som låter som om det fortfarande vore 1995. För nära i tiden känslomässigt. Inget nostalgiskt retroskimmer alls. Brooklyn Funk Essentials är duktiga, men lite för polerade. (4/10)

Rihanna ANTI (Deluxe)
Nej men, det är väl kompetent modern r’n’b och så. MEN Rihanna gör det inte för mig. Det händer INGENTING i mig när jag hör hennes musik. (4/10)

Och så några jag inte hunnit med mer än delar av:

Och ytterligare några jag tar med mig till nästa gång:

Så, vad har jag missat?

Jag hittade det på Spotify: mars – november 2015

 
Alla sammanställningars moder. Så här i början av årets sista skälvande månad tittar jag bakåt ända till mars. Det här har jag lyssnat på, det här har jag gillat. Kanske har jag missat nåt? Kanske har du?


Kamasi Washington The Epic
Jazzkusinen till Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly är en mäktig skapelse över tre album och nästan tre timmar. Tufft att svälja i en bit, men belöningen för den som ger sig hän är stor. Magiskt bra. (9/10)


Akua Naru The Miner’s Canary
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Mjuk och varm funkjazzig hiphop som låter som om den vore från åren runt millennieskiftet när chokladen gjordes på vatten. Mycket bra. (8/10)


Big Grams Big Grams
Big Boi + Phantogram = Big Grams. Ett utmärkt exempel på den gamla regeln ”always leave them wanting more” med sina sju ynka spår. Har kanske fått flest varv av alla årets skivor just därför. Big Boi är i högform. Mycket, mycket bra hiphop från grottan i Atlanta. (8/10)


Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred
En sorts uppföljare till EP:n Ms. One från ifjol. Mer rap än hiphop alltså. Jag är ju en sån jäkla sucker från Georgia Anne Muldrow att jag börjar få svårt att säga annat än att det är svinbra. (8/10)


Jill Scott Woman
Det här är ju en skiva jag inte lyssnat på så mycket som den förtjänar. Vet inte varför den inte snurrat fler varv. Det är ju svinbra funkig neosoul. Kanske hennes bästa? (8/10)


Knxwledge Hud Dreems
Souliga beats för en funkig publik. 26 bitar på 36 minuter. Koncentrerad ljuv musik. (8/10)


Kriswontwo Ceremoni
Den danske producenten bakom Georgia Anne Muldrows fantastiska Ms. One EP langar ut ett album i eget namn där Georgia, Omar, Skyzoo med flera gästar. Mycket gött att sjunka in i och ner med. Ur ett nordiskt perspektiv håller jag den här där uppe med Up Hygh och Nobody Beats The Beat-samlingarna. (8/10)


Michel Dida E du dum
Anfäkta och anamma vad bra det här är. Dida på beats som är så asketiska att de nästan inte finns. Samtidigt stenhårt och sotsvart. Sjukt! (8/10)


Oddisee The Good Fight
That’s Love, som öppnar den här skivan, är en av årets bästa låtar. Soulig och funkig hiphop med precis lagom mycket damm under samplingarna. Älskar’t. Möjligen kan en anmärka att resten av albumet inte når riktigt lika högt. Men det här är ändå 46 minuter jag gärna spelar om året ut. (8/10)


Add-2 Prey for the Poor
Souldränkt ryggsäckshiphop från Jamla-familjen. Möcke bra. (7/10)


Angie Stone Dream
Superlyxig funksoul med discobotten. Hennes jämnaste sen Mahogany Soul. Här finns potential för en djupare kärlek efter längre lyssning. (7/10)


Bilal In Another Life
Hippiesoul i den lila rymden. Starkare vibb än hookar. Älskar ändå Bilal. Och! Kendrick Lamar gästar. (7/10)


Cool Uncle Cool Uncle
Jack Splash teamar med Bobby Caldwell och bildar Cool Uncle. Tillsammans med en välvald rad gäster levererar de en riktigt smooth soulkryssning i lätt retrobris. ”Najs middagsmusik”, som en kollega sa. Det gillar man ju. (7/10)


Dâm-Funk Invite The Light
Programmerad rymdfunk driven av p-funk-bränsle. Lite ostrukturerat och hooklöst emellanåt, men vibben! Oj vad jag gillar vibben. (7/10)


E3 One Soul (Delux Edition)
Ellis Hall III langar soul född i kölvattnet efter Voodoo och Share My World. Falsetten är stark i neosoulen med hiphopkant. Gött om en inte jäktar efter nästa vibb utan gärna hittar nytt som låter som det sena 90-talet och tidiga 00-talet. (7/10)


Erk Spelbart
Det skulle vara en norrlänning i år. Erk var den jag lyssnade mest på vid sidan av Cleo. En lång rad gäster gör det till en varierad resa på dystra elektroniska beats. (7/10)


The Gene Dudley Group Zambidoose
Brittisk jazzig soulfunk på retrovibb inte långt från Daptone-skolan. Både instrumentalt och med sång. Bra. (7/10)


Hiatus Kaiyote Choose Your Weapon
Australiensisk framtidsfunk som knäpper och smäller i alla riktingar. Svingött ibland och såsigt ibland. Vibbkompassen behöver stå åt precis rätt håll när jag ska lyssna på det här. (7/10)


Jones Indulge
Storröstad r’n’b med elektronisk touch. Lämnar mig med ett löfte om framtida storverk. Tål att spelas om mer än en gång. (7/10)


Leon Bridges Coming Home
Finfin retrosoul i rakt nedstigande led från Sam Cooke. Väl värd mer än en lyssning. (7/10)


Lianne La Havas Blood
Läste väldigt mycket positivt om det här albumet innan jag hörde det och var riktigt förtjust i Unstoppable (som jag lyssnade på mycket innan albumet kom). Men jag blev aldrig riktigt tagen. Vet inte om det berodde på högt ställda förväntningar. Kanske? Helt ok modern soul med hygglig mängd kropp. Men det har ju kommit annat som river hårdare tag i mig, det har det ju. Kanske fick LLH aldrig den tid hon förtjänade. Svänger ändå rätt skönt när jag lyssnar om fyra månader senare. (7/10)


L’Orange & Jeremiah Jae The Night Took Us In Like Family
Rökig och jazzig hiphop med gott om filmsamplingar. Det är inget som förflyttar hiphopens cirklar. Du har hört det förr, jag har hört det förr. Men det kan kvitta när det är riktigt bra. En skiva som är väl värd ett par varv i hörlurarna. (7/10)


Nao February 15
Tjock elektronisk r’n’b med groove som lovar stort och håller. Fem fina bitar, alldeles för kort. (7/10)


Public Enemy Live From Metropolis Studios
Inspelat framför en liten publik i England. Bevisar att PE fortfarande har DET live. (7/10)


Saun & Starr Look Closer
Saun & Starr är Sharon Jones bakgrundssångerskor. Den här skivan låter precis så. Det är inte en dålig sak. (7/10)


Silvana Imam Jag dör för dig
EP:n är verkligen den svenska hiphopens format of choice just nu. Det regnar EP-släpp. Och jag gillar det. Jag har väl inte alltid varit Silvanas största fan, men det här är svårt att värja sig mot. Kaxigt och störigt. Bra! (7/10)


STS & RJD2 STS & RJD2
Gött soulsvängig hiphop med funk i trunken. (7/10)


Action Bronson Mr. Wonderful
Jag har ingen lång historia med Action Bronson. Ströspår här och där är allt jag hört. Vet att han brukar liknas vid Ghostface Killah, och det kan man ju förstå. Musikaliskt vilar hiphopen här på nån sorts funkrockarv. Det är rätt gött. Ett par tre låtar tar jag i alla fall med mig vidare. Det kan ju vara mer än nog. (6/10)


The Alchemist & Oh No Present Welcome to Los Santos
Två producenter och en lång radda gästvokalister. Från Aloe Blacc till Freddie Gibbs via Little Dragon och Ariel Pink. Hiphop och indie sammansmält till en salig blandning. Smältdegelsmusik. Spretigt, men gött. (6/10)


Erik Lundin Suedi
Alla ovh hens morsa älskade Erik Lundin. Kanske gör det mig mer svårflörtad och nöjer mig med att tycka att det är bra? Men Haram är en jäkla bomb, det ger jag honom. (6/10)


The Game Documentary 2
Att göra en uppföljare till en mindre klassiker är alltid dumt. The Game kör på med sin referenstunga gangsta. That’s it och det är väl ok. (6/10)


Ghostface Killah Adrian Younge Presents: Twelve Reasons To Die II
Inte lika vass som del I. Inte lika vass som Sour Soul. Men man får vad man kan vänta sig och Adrian Younge gör så klart inte bort sig. (6/10)


Grillat & Grändy Kör vi tills att dör vi
Hemmalaget-hiphop och det är ju aight och så, men inte välter det några kiosker. Jag har fakking fått lön kan en å andra sidan spela den 27:e varje månad. (6/10)


Public Enemy Man Plans God Laughs
Det går inte att komma undan att det här känns lika mycket som ett soloalbum med Chuck D som ett PE-album. Flavor Flav är mer frånvarande än någonsin och soundmässigt ligger det närmast Chucks solodebut. Ändå oväntat bra gubbhiphop. (6/10)


Raekwon FLY INTERNATIONAL LUXURIOUS ART
Only Built For Cuban Linx firar 20 år och Rae firar med att släppa ett helt ok album. Ett par varv mer välpolerat och välmående än OB4CL. Lite mer pengar i luften, lite mindre smuts under naglarna. Men det är helt ok. (6/10)


Slum Village YES!
Slum Village har fortfarande tillgång till J Dillas arv och den här gången har de letat fram nio beats han skruvat mer eller mindre i. Young RJ har pusslat ihop det som var halvfärdigt och det mesta av resten. Det låter precis som väntat och det är ju gött på sitt sätt. Väldigt nostalgisk gästlista. Hade kanske önskat någon liten överraskning. Fint, men inte livsnödvändigt. (6/10)


Van Hunt The Fun Rises, The Fun Sets.
Bruksneosoul av gott snitt. (6/10)


Victoria Monet Nightmares & Lullabies Act 2
Hook-drottningens andra EP är en inte alls oäven historia. Halvmodern r’n’b med grym sång. Möjligen aningen välpolerad. (6/10)


CeeLo Green Heart Blanche
Lättfotad flirtsoul med discoanstrykning. Välproducerat, men oväntat identitetslöst och stundtals riktigt platt. (5/10)


Ciara Jackie (Deluxe)
Klubbig dans-r’n’b. Bruks-Beyoncé. Missy gästar! (5/10)


Earl Sweatshirt Best Version
Jag föll väl inte direkt hals över huvud ner i OFWGKTA-träsket när de exploderade för några år sen. Lyssnade mest på Frank Ocean och mindre på rapparna. Det här är rätt skitigt och jag gillar att det är helt fritt från gäster, men det har väl inte riktigt fäst. Vad kom jag upp i? Två-tre genomlyssningar. Tveksamt om jag återvänder. (5/10)


Future Brown Future Brown
Kall, elektronisk och spretig producentfunk utan kött. Lite strukturlöst med ständiga gäströster. (5/10)


Madi Banja Det var inte med meningen
Som en svensk Fetty Wap glider Madi Banja in. En del av mig älskar det, en annan inte. Svårt kluven. (5/10)


Nubiyan Twist Nubiyan Twist
Brittisk frifunkjazz med hiphopattityd och afrobeattouch. (5/10)


Samling Nina Revisited: A Tribute To Nina Simone
Lauryn Hill, Jazmine Sullivan, Mary J. Blige, Lisa Simone med flera tolkar Nina. Det är ju ok, så klart. Men inget jag spelar på repeat. Det här gjorts mer intressant tolkningar om man inte hellre lyssnar på originalen. (5/10)


DJ EFN Another Time
En miljard rappare på en salig blandning beats. Som ett långt blandband. Hajar till ibland, men oftast rullar det bara på som ett minne av en tid som flytt. (4/10)


Janet Jackson Unbreakable
Titelspåret är ju jäkligt bra och att Missy Elliott visade livstecken var ju kul. Det var väl det? (4/10)


Mwuana 1. Spiridon och 2. Collén & Chords
Autotune, alltså. Jag veeeeet inte. Autotunen ligger som ett störningsmonment över hela skiten för mig. Sorry. Men Parranoia från 1: Spiridon är grym. Asketisk och kall hiphop/r’n’b med rap som ofta ligger närmare sång. Jag hör att det finns nåt här, men det är inte min grej. (4/10)


Tyler, The Creator Cherry Bomb
Med en näva mer skev elektronik i beatmixen än forne (?) kollegan Earl Sweatshirt. Men, äh jag vet inte, orkar inte riktigt engagera mig. (4/10)


Snoop Dogg BUSH
Ett helt album med Snoop producerat av Pharrell med gäster som Stevie Wonder och Charlie Wilson. Jag blir bara förbannad när jag tänker på vilket slöseri med talang, pengar och tid det här albumet är. (3/10)


Sånt jag lyssnat på för lite för att ge ett omdöme:

The Alchemist Israeli Salad
Andreya Triana Giants
Apollo Brown Grandeur
A$AP Rocky AT.LONG.LAST.A$AP
Boosie Badazz Touch Down 2 Cause Hell
Dizzy Wright The Growing Process
Dr. Yen Lo Days with Dr. Yen Lo
Elijah Blake Shadows & Diamonds
Fetty Wap Fetty Wap (Deluxe)
Georgia Anne Muldrow oLIGARCHY sUCKS
Honey Cocaine The Gift Rap
Jay Rock 90059
Juicy J T.G.
Kehlani You Should Be Here
Kim Manning Space Queen
Kool Keith & L’Orange Time? Atonishing!
Lemar The Letter
Lizz Wright Freedom & Surrender
Maysa Back 2 Love
Murs Have a Nice Life
Nappy Roots The 40 Akerz Project
Redman Mudface
Terence Blanchard Breathless
Terri Walker Entitled
White Boiz Neigborhood Wonderful

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 24

It’s been a long time coming, men nu är det äntligen dags för en ny laddning fredagsfunk. En spretig blandning av nytt och gammalt. Från sprillans ny hiphop och r’n’b till träskig gammal New Orleans-funk. Enjoy!

Sex saker jag hittade på Spotify i april 2014

Rensar i listan Veckans spis (som kanske snarare borde heta Månadens spis). Borde ha hunnit lyssna mer på Mobb Deep, får återkomma till den. Har så klart lyssnat på Illmatic XX en del också, men den har jag redan nämnt.

Samling Rock It… Don’t Stop it!
De goda människorna på BBE samlar ihop tio (nio på Spotify) låtar från den tidiga hiphopåldern – 1979-83. Jag kan inte skryta med att jag hade hört särskilt många av låtarna innan jag satte på den här samlingen. Någon, titelspåret till exempel, ringer vagt bekant i bakhuvudet. Det kan å andra sidan lika gärna handla om att någon senare lånat inspiration. Som en brokig samling osnutna kusiner till Rapper’s Delight. Jag kan inte annat än älska det. (9/10)

Chuck Inglish Convertibles
Kommer du ihåg The Cool Kids? En retroglad hophopduo som gjorde lite väsen av sig för sisådär fem år sen. Chuck Inglish är ena halvan av duon. Här på gästspäckad soloresa som bottnar i ungefär samma musikaliska trakter som jag minns honom för, men som spretar på gränsen till splittrat mellan boom bap, elektroniskt stör och svängigt funkigt. Mer än ett par gånger svänger det riktigt gött. Legs som gästas av Chromeo skickar tankarna till Plantlife. Posse-cuten Money Clip är jag mycket förtjust i, det är nåt med låtar med många röster i år. (7/10)

Smoke DZA Dream.Zone.Acheive
Smoke DZA rullar genom en mörkare och dystrare stad med en gästande Ab-Soul som en av få gemensamma nämnare med Chuck Inglish. Bitvis är det här riktigt bra. Jag gillar är DZA skruvar ner tempot och kör på fina gamla funkbasar som i Jigga Flow. Samtidigt är det gött när han går och blir dyster och dramatisk som i City of Dreams. Det stora problemet är mest att det är en på tok för lång skiva. 21 spår och 79 minuter, det håller han inte riktigt för. (6/10)

D’Angelo Live at the Jazz Cafe, London
Den klassiska liveskivan som släpptes 1998 frisläppt i hela sin härlighet. Tolv spår istället för originalets sex. Från turnén som följde på debutlabumet Brown Sugar. Och det svänger ju, det gör det ju. Men inte är det riktigt lika svettigt och fantastiskt som under Voodoo-svängen. Nej, det är det ju inte. Kan inte nån ge ut konserten i Stockholm på rikigt? Liten bonus för Angie Stones tydliga närvaro i kören. (8/10)

The Floacist Rise of the Phoenix Mermaid
Det här var ju inte så bra som jag hade hoppats. Såsiga beats och sång uppblandad med spoken word som flyter runt i atmosfären runt ljuden. För mycket luft. För lite kött. Enerverande lättviktig sensuell new age-soul. Som att lyssna på en soulversion av en Lasse Hallström-film. (4/10)

The Souljazz Orchestra Inner Fire
Kanadas svar på Daptone-orkestrarna. Låter med andra ord ungefär som en blandning av Menahan Street Band och The Budos Band. Kanske inte riktigt lika bra, men håller under väntan på nytt från Daptone-fabriken. (6/10)