Rensar i listan Veckans spis (som kanske snarare borde heta Månadens spis). Borde ha hunnit lyssna mer på Mobb Deep, får återkomma till den. Har så klart lyssnat på Illmatic XX en del också, men den har jag redan nämnt.

Samling Rock It… Don’t Stop it!
De goda människorna på BBE samlar ihop tio (nio på Spotify) låtar från den tidiga hiphopåldern – 1979-83. Jag kan inte skryta med att jag hade hört särskilt många av låtarna innan jag satte på den här samlingen. Någon, titelspåret till exempel, ringer vagt bekant i bakhuvudet. Det kan å andra sidan lika gärna handla om att någon senare lånat inspiration. Som en brokig samling osnutna kusiner till Rapper’s Delight. Jag kan inte annat än älska det. (9/10)

Chuck Inglish Convertibles
Kommer du ihåg The Cool Kids? En retroglad hophopduo som gjorde lite väsen av sig för sisådär fem år sen. Chuck Inglish är ena halvan av duon. Här på gästspäckad soloresa som bottnar i ungefär samma musikaliska trakter som jag minns honom för, men som spretar på gränsen till splittrat mellan boom bap, elektroniskt stör och svängigt funkigt. Mer än ett par gånger svänger det riktigt gött. Legs som gästas av Chromeo skickar tankarna till Plantlife. Posse-cuten Money Clip är jag mycket förtjust i, det är nåt med låtar med många röster i år. (7/10)

Smoke DZA Dream.Zone.Acheive
Smoke DZA rullar genom en mörkare och dystrare stad med en gästande Ab-Soul som en av få gemensamma nämnare med Chuck Inglish. Bitvis är det här riktigt bra. Jag gillar är DZA skruvar ner tempot och kör på fina gamla funkbasar som i Jigga Flow. Samtidigt är det gött när han går och blir dyster och dramatisk som i City of Dreams. Det stora problemet är mest att det är en på tok för lång skiva. 21 spår och 79 minuter, det håller han inte riktigt för. (6/10)

D’Angelo Live at the Jazz Cafe, London
Den klassiska liveskivan som släpptes 1998 frisläppt i hela sin härlighet. Tolv spår istället för originalets sex. Från turnén som följde på debutlabumet Brown Sugar. Och det svänger ju, det gör det ju. Men inte är det riktigt lika svettigt och fantastiskt som under Voodoo-svängen. Nej, det är det ju inte. Kan inte nån ge ut konserten i Stockholm på rikigt? Liten bonus för Angie Stones tydliga närvaro i kören. (8/10)

The Floacist Rise of the Phoenix Mermaid
Det här var ju inte så bra som jag hade hoppats. Såsiga beats och sång uppblandad med spoken word som flyter runt i atmosfären runt ljuden. För mycket luft. För lite kött. Enerverande lättviktig sensuell new age-soul. Som att lyssna på en soulversion av en Lasse Hallström-film. (4/10)

The Souljazz Orchestra Inner Fire
Kanadas svar på Daptone-orkestrarna. Låter med andra ord ungefär som en blandning av Menahan Street Band och The Budos Band. Kanske inte riktigt lika bra, men håller under väntan på nytt från Daptone-fabriken. (6/10)