Etikettarkiv: Kendrick Lamar

Thank God It’s Funken Friday 2017:6

Varför krångla till det? 10 låtar på strax över 40 minuter. Vi börjar med lite p-funk och avslutar med en störig nysläppt bit från Göteborg.

Annonser

Årets album 2016

På topp fem är det otroligt jämnt i år. Kastar jag upp albumen i luften och försöker sortera dem landar de nästan alltid på olika platser. Fem otroligt starka album som alla är bäst i år, men med kniven mot strupen är det så här jag håller dem närmast hjärtat.

Sen är det ett litet hopp ner till de fem därefter. Fortfarande fem riktigt starka album som jag lyssnade mycket och gärna på under 2016.

Som grädde på moset och krydda på pommes fritesen; ytterligare tio album jag gillade mycket under förra året.

Hoppas ni hittar något ni gillar, gillat eller helt missat.

1. Childish Gambino ”Awaken, My Love!”

P-funk anno 2017. En perfekt kombination av förförande rytmer, mjuk bas och klistriga refränger. Hiphopen lever finns i generna, men musiken har letat sig tillbaka till rötterna. Helt oemotståndligt.


2. Silvana Imam Naturkraft

Ett helt unikt uttryck, hata det eller älska det. Har svårt att tro att hennes musik lämnar någon oberörd. Den har irriterat mig ett par år, nu föll den på plats med besked. Oerhört starkt album.


3. Beyoncé Lemonade

Det dröjde onödigt länge innan jag plockade upp Lemonade, men vilken belöning! Som vanligt tog det ett par lyssningar innan det satte sig. Nu står det säkert som ett av hennes allra starkaste album i min bok.

Hela Lemonade på iTunes. | Hela Lemonade på Tidal.


4. Kendra Foster Kendra Foster

Fostrad i p-funkmaskineriet med grammysarna från Black Messiah i bagaget levererade Kendra Foster med besked. Årets bästa låt och en hel knippe som är minst lika bra.


5. Anderson .Paak Malibu

Föll som en fura när den släpptes i januari och den har varit med mig hela året. Möjligen skulle jag vilja skära lite i låtlistan idag. Möjligen tycker jag att någon låt är mer duktig än bra. Men jag glömmer det så fort jag lyssnar. Malibu är neosoulens revansch.


6. Rikard ”Skizz” Bizzi Ur funktion 2


7. Cleo Vi har sagt allt


8. Trainspotters Skate or Die


9. M-Rock The Cosmic Phunk Saga Continues


10. The Game 1992

Tio som också gjorde det bra

Jag hittade det på Spotify: december 2015 – mars 2016

Det är dags för en sån här rackare igen. Dags att rensa ur spotifylistan med sånt jag lyssnat på eller trott att jag borde lyssna på. Hur gick det? Hur kändes det? Vad kommer jag att fortsätta lyssna på? Frågor som kanske får svar.

Michel Dida E du dum
För mig var det här förra årets bästa svenska hiphop-EP. 17 intensiva minuter som slutar i Höru mej bae-monstret. Möjligen hade jag önskat mej remixen på den, men det kan en ju ordna själva nu för tiden. (9/10)

Anderson .Paak Malibu
Den här skivan utsåg jag till januari månads allra bästa. Den håller fortfarande. Möjligen aningen lång. Jag gillar .Paaks mjuka neosoul. Mycket. (8/10)

Big K.R.I.T. Cadillactica (Deluxe)
Det här går raka vägen in i kroppen. Jag älskar det. Svinbra södernhiphop med trunkbas att dö för. Möjligen någon låt för mycket, men det kan jag ta. (8/10)

Erykah Badu But You Caint Use My Phone (Mixtape)
Erykah är bäst, ingen protest. Svinbra som vanligt. Jag skulle kunna skriva att duetten med André 3000 sticker ut, men det gör den ju inte. Här finns massor som är minst lika bra. (8/10)

Kendrick Lamar untitled umastered
Att Kendrick levererar mars månads allra bästa skiva med hjälp av åtta överblivna bitar säger något om vilket kreativt flow han varit inne i de senaste åren. Nästan alla åtta är så starka att de måste ha utmanat om en plats på To Pimp A Butterfly. (8/10)

Kristin Amparo A Dream
Att Kristin Amparo skulle ge oss en ren jazzskiva fylld av standards som första solosmakprov var kanske inte helt väntat. Åtminstone inte för mig. Men som hon levererar! Backad av en trummor, bas och piano-trio ärr korta A Dream en av förra årets allra finaste musikaliska stunder. 8 låtar på 36 minuter. Det räcker ändå länge. (8/10)

Trainspotters Skate or Die
Månadens skiva i februari. Vällagad hiphop från norr. It’s all good. (8/10)

Angie Stone Dream
Inte hennes bästa, inte hennes sämsta. En trygg kvalitetsskiva från Angie. What’s not to like? (7/10)

Judith Hill Back in Time
Michael Jackson, Spike Lee och The Voice – vägen har varit krokig för Judith Hill. Så en dag tog Prince henne till Paisley Park och spelade in ett gäng låtar som släpptes fria redan i mars förra året. Så sent i höstas landade de på Spotify. Och den här skivan väger ju nästan upp för att Prince raderat (nästan) allt sitt eget där. (7/10)

Maverick Sabre Innerstanding (Deluxe)
Tipset kom när jag höll på med min årssammanställning. Köttig neosoul med Idris Elba i släptåg och Joey Bada$$ på gästlistan. Tål minst ett par veckor i en spellista med album att återkomma till. (7/10)

Mavis Staples Livin’ On A High Note
Mogensoul med blues- och gospelbotten. Den här gången med M. Ward i producentstolen. Inte riktigt lika magiskt som på de båda föregående som hade Jeff Tweedy i samma roll. Det finns gott om sena karriärer som skulle må bra av mötas av samma omsorg och kärlek som Staples. (7/10)

Pusha T King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude
Man älskar ju kung Push ändå. Den här laddningen är inget undantag. Som bäst när hans hiphop är riktigt sotsvärtat mörk. (7/10)

Rikard ”Skizz” Bizzi IV: Legenden om Urban
Sveriges mest produktiva just nu? Skizz fortsätter att pumpa ut hiphopfunk. Å det är gött. Jag gillar honom kanske lite smutsigare än på den här releasen. Men då får jag å andra sidan Ur funktion 2 inom kort. Så vem är jag att sura. Det här svänger ju. Också. (7/10)

Saul Williams MartyrLoserKing
Mörkt, suggestivt, klaustrofobiskt, elektroniskt och den heliga monotonins lov. Saul befaller och jag lyssnar. (7/10)

Freddie Gibbs Shadow of a Doubt
Freddie Gibbs teamar upp med Madlib igen och med tanke på hur mycket jag älskade Piñata borde det ju ha blivit en promenadseger. Men jag vet inte varför den här inte satt sig lika hårt. Det låter ju gött vid första försöket, men kanske inte lika välmejslat? Det hookar inte lika hårt. (6/10)

Miriam Aïda Quatro Janelas
Jag misstänker att det mest är för att jag inte är inne i en brassefas somjag inte gillar den här skivan mer än jag gör. Det är välspelat, välproducerat, välgjort och så vidare. Men det rinner förbi mig utan att stanna kvar. Vi har inte varit på samma vibblängd än. Det kanske kommer? (6/10)

Monica Code Red
En skiva som fortsätter längs en väl utstakad väg, som om inget hänt sedan debuten för tjugo år sedan. Det mesta är producerat av Polow Da Don eller Timbaland. Bra, men jämntjockt. Någon liten överraskning hade inte skadat. (6/10)

NxWorries Link Up & Suede Up
Knxwledge och Anderson .Paak i union borde betyda omedelbar kärlek. Och visst är det bra, men inte så fantastiskt som jag hoppats och vill. Men dåligt är det ju inte. (6/10)

Tweet Charlene
Det här skulle ha varit en riktigt stark återkomst om det sållats lite hårdare i materialet. 15 låtar är ungefär 5 för många. Välproducerad r’n’b som saknar den där riktiga vältaren. (6/10)

August Alsina This Thing Called Life
Bruksneosoul med rejäl hiphoptouch. It’s all good. Bra vibe. Välskräddat. Men ändå, lite kroklöst och heard it all before. (5/10)

Daz-n-Snoop Cuzznz
Daz Dillinger och Snoop Dogg g-funkar som om det vore 1994. Och det är ju på sitt sätt gött. Men det är ju inte jättemånga låtar som stannar kvar i minnesbanken, det är det ju inte. Jag ler lite åt Happy Birthday och blir glad att Dâm-Funk tar sig tid att titta förbi. Kurupt är nästan ständig gäst. Men vi har ju hört allt förr. (5/10)

KING We Are KING
Jag vet inte varför jag vill gilla det här mer än jag gör. För den här soulen är mest sås och nästan inget kött. Men det gömmer sig lite p:ig funk nånstans i mixen som ibland tittar fram och försöker locka mig in. Kanske behövs hörlurar och mer tid?  (5/10)

R. Kelly The Buffet (Deluxe Version)
R är R är R. Här är han på sexvibben. Det betyder stunder av intensiv skämskudde. Men det betyder ju inte att det är dåligt. Även om det mest är en timme till av sånt vi hört från R förut. Han puttar inte kuvertet längre. Både Jhene Aiko och Tinashe gästar. (5/10)

SWV Still
Det här var ju en comeback jag inte riktigt såg komma, men 90-talsretro är väl redan nästa stora grej? Det börjar hypernostalgiskt redan i titelspåret med raden ”I’m still into you”. Och på många sätt låter det ju som om förr var igår. Det har ju sin charm. Och jag älskade verkligen SWV då. Men jag sätter kanske hellre på något av albumen från då. (5/10)

Brooklyn Funk Essentials Funk Ain’t Ova
Även om jag skulle svara att 1995 var tio år sen om någon väckte mig mitt i natten och frågade är jag kanske inte riktigt mottaglig för en skiva som låter som om det fortfarande vore 1995. För nära i tiden känslomässigt. Inget nostalgiskt retroskimmer alls. Brooklyn Funk Essentials är duktiga, men lite för polerade. (4/10)

Rihanna ANTI (Deluxe)
Nej men, det är väl kompetent modern r’n’b och så. MEN Rihanna gör det inte för mig. Det händer INGENTING i mig när jag hör hennes musik. (4/10)

Och så några jag inte hunnit med mer än delar av:

Och ytterligare några jag tar med mig till nästa gång:

Så, vad har jag missat?

Thank God It’s Funken Friday 2016:5

dj pop c60 - ccby - stuartchilds

Veckans blandning motsvarar ett C60 gott & blandat. Lite gammalt gött mixat med lite nytt och lovande. Hittade en kul liveupptagning med Lyn Collins, blev glad att Betty Davis äntligen finns på Spotify och hittade en mix av Funkadelics mest omknådade låt från fjolårets trippelalbum som jag faktiskt gillade. En ny låt från Cleo har alltid en given plats när jag blandar och ger. Så där sladdar jag runt mellan förr och nu. Hoppas det passar.

Fotot har stuart.childs tagit och det delas med licensen CCBY.

Super Bowl 2016

Tack internet! Någon har redan gjort oss tjänsten att remixa halvtidsshowen under Super Bowl 2016 till att bara bestå av bitarna med Beyoncé och Bruno Mars (du slipper mao Coldplay). Varsågoda!

26 juli spelar Beyoncé på Friends Arena i Stockholm. Känns som att det börjar bli dags att se henne live. Men mitt mål för 2016 är fortfarande Kendrick Lamar (som jag än så länge bara hittat en konsert med i London i sommar).

Månadens skiva (januari 2016): Malibu

anderson .paak malibu
Min samling med nya släpp från januari 2016 är inte särskilt imponerande. Återkommer till den vid ett senare tillfälle. Men att Anderson .Paak med Malibu levererat månadens starkaste råder det ingen tvekan om. Efter en, för all del helt ok resa, till Venice slår han ut i full blom här. Det är svårt att inte jämföra med Kendrick Lamar som utvecklades på ett liknande sätt i mina öron förra året.

Jag har hört någon viska att det här inte är så märkvärdigt. Att det är musik som lät kul för tio, femton eller tjugo år sen. Att det skulle saknas framåtanda i musiken. Jag tvivlade också i början. Men nu kan jag inte bry mig mindre. Jag älskar att gå längs samma strand som den Anderson .Paak sitter och spelar piano i soulnedgången på.

Lyssna på Come Down! Älska funkbasen!

Le till tonerna av Celebrate och sudda, sudda bort din sura min. Känn brisen.

Lyssna på hela klabbet och njut. Nu är jag beredd att skriva under samma upprop som skrek: ÅRETS SKIVA REDAN NU!

Vila i frid David Bowie

David Bowie photo by thierry ehrmann (ccby)

Att David Bowie var tungt influerad av Kendrick Lamar på sin sista skiva Blackstar är kanske ingen överraskning. Genom hela sin karriär hade han en osviklig känsla för sin samtid. Att han bara dagar efter att albumet släppts gått bort är en blixt från klar himmel. Hade ingen aning om att han brottades med cancern.

Vila i frid.

Minns honom med Golden Years och Fame hämtade från Soul Train och lyssna sen på Blackstar.