Etikettarkiv: Joey Bada$$

Thank God It’s Funken Friday 2017:5

Här kommer något litet för din fredagskväll. Lite gammalt och sen lite nytt. Hoppas det svänger din väg!

Annonser

Jag hittade det på Spotify: december 2015 – mars 2016

Det är dags för en sån här rackare igen. Dags att rensa ur spotifylistan med sånt jag lyssnat på eller trott att jag borde lyssna på. Hur gick det? Hur kändes det? Vad kommer jag att fortsätta lyssna på? Frågor som kanske får svar.

Michel Dida E du dum
För mig var det här förra årets bästa svenska hiphop-EP. 17 intensiva minuter som slutar i Höru mej bae-monstret. Möjligen hade jag önskat mej remixen på den, men det kan en ju ordna själva nu för tiden. (9/10)

Anderson .Paak Malibu
Den här skivan utsåg jag till januari månads allra bästa. Den håller fortfarande. Möjligen aningen lång. Jag gillar .Paaks mjuka neosoul. Mycket. (8/10)

Big K.R.I.T. Cadillactica (Deluxe)
Det här går raka vägen in i kroppen. Jag älskar det. Svinbra södernhiphop med trunkbas att dö för. Möjligen någon låt för mycket, men det kan jag ta. (8/10)

Erykah Badu But You Caint Use My Phone (Mixtape)
Erykah är bäst, ingen protest. Svinbra som vanligt. Jag skulle kunna skriva att duetten med André 3000 sticker ut, men det gör den ju inte. Här finns massor som är minst lika bra. (8/10)

Kendrick Lamar untitled umastered
Att Kendrick levererar mars månads allra bästa skiva med hjälp av åtta överblivna bitar säger något om vilket kreativt flow han varit inne i de senaste åren. Nästan alla åtta är så starka att de måste ha utmanat om en plats på To Pimp A Butterfly. (8/10)

Kristin Amparo A Dream
Att Kristin Amparo skulle ge oss en ren jazzskiva fylld av standards som första solosmakprov var kanske inte helt väntat. Åtminstone inte för mig. Men som hon levererar! Backad av en trummor, bas och piano-trio ärr korta A Dream en av förra årets allra finaste musikaliska stunder. 8 låtar på 36 minuter. Det räcker ändå länge. (8/10)

Trainspotters Skate or Die
Månadens skiva i februari. Vällagad hiphop från norr. It’s all good. (8/10)

Angie Stone Dream
Inte hennes bästa, inte hennes sämsta. En trygg kvalitetsskiva från Angie. What’s not to like? (7/10)

Judith Hill Back in Time
Michael Jackson, Spike Lee och The Voice – vägen har varit krokig för Judith Hill. Så en dag tog Prince henne till Paisley Park och spelade in ett gäng låtar som släpptes fria redan i mars förra året. Så sent i höstas landade de på Spotify. Och den här skivan väger ju nästan upp för att Prince raderat (nästan) allt sitt eget där. (7/10)

Maverick Sabre Innerstanding (Deluxe)
Tipset kom när jag höll på med min årssammanställning. Köttig neosoul med Idris Elba i släptåg och Joey Bada$$ på gästlistan. Tål minst ett par veckor i en spellista med album att återkomma till. (7/10)

Mavis Staples Livin’ On A High Note
Mogensoul med blues- och gospelbotten. Den här gången med M. Ward i producentstolen. Inte riktigt lika magiskt som på de båda föregående som hade Jeff Tweedy i samma roll. Det finns gott om sena karriärer som skulle må bra av mötas av samma omsorg och kärlek som Staples. (7/10)

Pusha T King Push – Darkest Before Dawn: The Prelude
Man älskar ju kung Push ändå. Den här laddningen är inget undantag. Som bäst när hans hiphop är riktigt sotsvärtat mörk. (7/10)

Rikard ”Skizz” Bizzi IV: Legenden om Urban
Sveriges mest produktiva just nu? Skizz fortsätter att pumpa ut hiphopfunk. Å det är gött. Jag gillar honom kanske lite smutsigare än på den här releasen. Men då får jag å andra sidan Ur funktion 2 inom kort. Så vem är jag att sura. Det här svänger ju. Också. (7/10)

Saul Williams MartyrLoserKing
Mörkt, suggestivt, klaustrofobiskt, elektroniskt och den heliga monotonins lov. Saul befaller och jag lyssnar. (7/10)

Freddie Gibbs Shadow of a Doubt
Freddie Gibbs teamar upp med Madlib igen och med tanke på hur mycket jag älskade Piñata borde det ju ha blivit en promenadseger. Men jag vet inte varför den här inte satt sig lika hårt. Det låter ju gött vid första försöket, men kanske inte lika välmejslat? Det hookar inte lika hårt. (6/10)

Miriam Aïda Quatro Janelas
Jag misstänker att det mest är för att jag inte är inne i en brassefas somjag inte gillar den här skivan mer än jag gör. Det är välspelat, välproducerat, välgjort och så vidare. Men det rinner förbi mig utan att stanna kvar. Vi har inte varit på samma vibblängd än. Det kanske kommer? (6/10)

Monica Code Red
En skiva som fortsätter längs en väl utstakad väg, som om inget hänt sedan debuten för tjugo år sedan. Det mesta är producerat av Polow Da Don eller Timbaland. Bra, men jämntjockt. Någon liten överraskning hade inte skadat. (6/10)

NxWorries Link Up & Suede Up
Knxwledge och Anderson .Paak i union borde betyda omedelbar kärlek. Och visst är det bra, men inte så fantastiskt som jag hoppats och vill. Men dåligt är det ju inte. (6/10)

Tweet Charlene
Det här skulle ha varit en riktigt stark återkomst om det sållats lite hårdare i materialet. 15 låtar är ungefär 5 för många. Välproducerad r’n’b som saknar den där riktiga vältaren. (6/10)

August Alsina This Thing Called Life
Bruksneosoul med rejäl hiphoptouch. It’s all good. Bra vibe. Välskräddat. Men ändå, lite kroklöst och heard it all before. (5/10)

Daz-n-Snoop Cuzznz
Daz Dillinger och Snoop Dogg g-funkar som om det vore 1994. Och det är ju på sitt sätt gött. Men det är ju inte jättemånga låtar som stannar kvar i minnesbanken, det är det ju inte. Jag ler lite åt Happy Birthday och blir glad att Dâm-Funk tar sig tid att titta förbi. Kurupt är nästan ständig gäst. Men vi har ju hört allt förr. (5/10)

KING We Are KING
Jag vet inte varför jag vill gilla det här mer än jag gör. För den här soulen är mest sås och nästan inget kött. Men det gömmer sig lite p:ig funk nånstans i mixen som ibland tittar fram och försöker locka mig in. Kanske behövs hörlurar och mer tid?  (5/10)

R. Kelly The Buffet (Deluxe Version)
R är R är R. Här är han på sexvibben. Det betyder stunder av intensiv skämskudde. Men det betyder ju inte att det är dåligt. Även om det mest är en timme till av sånt vi hört från R förut. Han puttar inte kuvertet längre. Både Jhene Aiko och Tinashe gästar. (5/10)

SWV Still
Det här var ju en comeback jag inte riktigt såg komma, men 90-talsretro är väl redan nästa stora grej? Det börjar hypernostalgiskt redan i titelspåret med raden ”I’m still into you”. Och på många sätt låter det ju som om förr var igår. Det har ju sin charm. Och jag älskade verkligen SWV då. Men jag sätter kanske hellre på något av albumen från då. (5/10)

Brooklyn Funk Essentials Funk Ain’t Ova
Även om jag skulle svara att 1995 var tio år sen om någon väckte mig mitt i natten och frågade är jag kanske inte riktigt mottaglig för en skiva som låter som om det fortfarande vore 1995. För nära i tiden känslomässigt. Inget nostalgiskt retroskimmer alls. Brooklyn Funk Essentials är duktiga, men lite för polerade. (4/10)

Rihanna ANTI (Deluxe)
Nej men, det är väl kompetent modern r’n’b och så. MEN Rihanna gör det inte för mig. Det händer INGENTING i mig när jag hör hennes musik. (4/10)

Och så några jag inte hunnit med mer än delar av:

Och ytterligare några jag tar med mig till nästa gång:

Så, vad har jag missat?

Thank God It’s Funken Friday 2016:1

Funky Monkey by Retinafunk (CCBY)Sparkar igång 2016 med en blandning av halvnytt och helgammalt. Skickar några tankar till rösterna vi förlorade under 2015 och plockar upp några jag missade som hamnade på andras årsbästalistor. Firar något albumjubileum, plockar upp en kompis i en romantisk komedi och blandar till en skön mix.

Hoppas den smakar!

Årets fem hittills bästa amerikanska hiphopsläpp

Det har varit ett riktigt bra hiphopår. Här kommer en lista med de fem amerikanska släpp jag gillat allra mest (utan vidare kommentarer). Vilka fem har du gillat mest? Det är vad jag skulle vilja veta.

1. Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly

2. Joey Bada$$ B4.DA.$$

3. Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred

4. Knxwledge Hud Dreams

5. Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul

Jag hittade det på Spotify: januari-april 2015

Så var det dags igen. Avstämning, avräkning, redovisning av årets första månader av soulfunkigt lyssnande. Några delar av 2014 slank med och till och med nån från 2013. Annars mest nysläppt och minst en omedelbar klassiker!

Frågan är kanske vad jag missade?

Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly
Instant classic! Funkig smart samtida hiphop som överöser oss med djup musikalisk genialitet. Årets album redan när det kom. (10/10)

Joey Bada$$ B4.DA.$$
Det är möjligt att han inte gör något nytt och revolutionerande, men han gör det förjävla bra. Joey Bada$$ levererar ett galet starkt hiphopalbum. Kalla det retro eller nostalgiskt om du vill. Jag bockar, bugar och njuter. (9/10)

Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul
Att Ghost fortsätter att leverera och leverera är helt sjukt. Visst dyker det upp ett och annat magplask, men oftare bra än dåligt. Här på ett helt album tillsammans med jazzkombon Badbadnotgood som väver en perfekt väv för Ghost att spotta på. Svärtad dramatisk filmfunk. Älskar’t. (8/10)

Matthew E. White Fresh Blood
Sommarslö storslagen soul med smäktande stråkar. Nyvaken tjockissoul. What’s not to like? (8/10)

Samling Brazilian Disco Boogie Sounds (1978-1982)
Titeln säger väl allt? Utvalt med stor omsorg. Magiskt sväng. (8/10)

Carmen Rodgers Stargazer
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att ett album funkar eller inte i mina öron. Carmen Rodgers gör soul/r’n’b som kanske inte är något särskilt egentligen. Men det finns något där som gör att jag gärna lyssnar om. Personlighet, karaktär och små små knorrrar och krokar som gör att det inte försvinner in i bakgrunden och blir anonymt. En skön känsla. (7/10)

Kelly Price Sing Pray Love Vol. 1: Sing
Samna superlyxiga r’n’b som vi vant oss vid från Kelly Price. Missade albumet när det droppade för snart ett år sen, men bättre sent än aldrig. Hon knäcker mig fortfarande med sin röst. Vilken pipa hon har! Utgår från att det här är början på trilogi. Lovar att försöka hålla bättre koll på fortsättningen. (7/10)

Lauriana Mae City of Diamonds EP
Tack vare ett par spår producerade av Jack Splash hittar jag Lauriana Maes fina EP. Ya Neck är en drömsk spinn på Wu-Tang Clans Protect Ya Neck. NYPD Blues minner om Amy Winehouse och överallt vilar en skugga av New AmErykah Badu. Ah, jag gillar det. (7/10)

Mark Ronson Uptown Special
Ronson är som bekant tillbaka i fin form och ingen har väl missat vare sig Uptown Funk med Bruno Mars eller Feel Right med Mystikal? Två verkliga monster som samtidigt står lite vid sidan av resten av låtarna här. För Uptown Special är till största delen en mjuk och snällt svajande popskiva som lägger försiktiga krokar i sommarbrisen. Ronsons bästa på länge, men monsterhitsen lovade mer. (7/10)

Supersci Entropy
Tillbaka efter nästan fem år i delvis nya elektroniska kläder. Om du minns vart Erik L tog vägen med The Soularp Suite är utvecklingen inte alldeles förvånande. Stjärnskotten Broke n Tipsy gästar med beats och Cleo lägger en vers. Supersci kommer med ryggsäcken lastad med kvalitet. Gött. (7/10)

Tuxedo Tuxedo
Mayer Hawthorne och Jake One förenas i kärleken till rullskridskodisco och elektronisk lättfunk som påminner oss om det tidiga 80-talet. Andra halvan av albumet är överlägset starkast. (7/10)

Samling Rewind! 6
Ubiquity Records fina samlingsserie med funkiga covers eller covers av funk. För mig sticker Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra ut med vindrinkstolkningen av Hey Ya och The Lions baktaktsversion av Lyn Collins signaturmelodi Think (About It). (7/10)

Ayla Shatz Ayla Shatz
Ayla Shatz finns med på FAM FIRST (se nedan). Här får vi höra henne på egen hand i 28 minuter över sju låtar. Souligt med sidovibbar av reggae och jazz. Som allra bäst blir det när han går all out på vokaljazzen och till en varmklarinett switchar från EP:ns dominerande engelska till svenska och sjunger om Tävlingsmänniskan och landar i något som nästan kan kallas bossa. Det spåret ser jag gärna en fortsättning på. (6/10)

Bettye Lavette Worthy
Välpaketerade bluesig och jordig soul som sneglar mer bakåt än framåt, som accepterat sin plats i musikhistorien utan att skämmas för den. Jag föredrar ju det framför jakten på samtida trender som präglade många gamla soulhjältinnors 80- och 90-tal. Tänk om, säg, Aretha Franklin kunde dra samma lärdom. (6/10)

FAM FAM FIRST
En bit av Femtastic-familjen samlad på en gemensam lång EP eller kort LP. En lång rad röster som löser av varandra på hiphopbeats av 10-talssnitt. Välproducerat, men bitvis aningen anonymt på grund av spretigheten. Som bäst är det övergrymt, Baws Up, men ofta vill jag hellre höra mer av de enskilda rösterna på egen hand eller i mindre grupperingar. Frida Scars enda vers sticker ut. Cleo är en boss som vanligt. (6/10)

Goapele Strong as Glass
Lyxig r’n’b i Toni Braxton-trakten. Det är ju gött. Saknas någon riktigt monsterhit à la Play eller Closer. (6/10)

J Dilla Jay Dee a.k.a. J Dilla ‘The King of the Beats’ (Batch #1-4) och Lost Tapes, Reels + More
En rejäl laddning mer eller mindre färdiga Dilla-beats på mellan minuten och dryga två. Helt galet att han hann få ur sig så mycket egentligen. Omöjligt att ta in allt och skapa någon ordning i det. Antar att det kommer att spinnas låtar på det här materialet i framtiden. Har skummat och lyssnat. Hört en del som hookar mig direkt. Men det är mastigt, det är det. (6/10)

Jazmine Sullivan Reality Show
En ganska rak uppföljare till hennes tidigare album. Soul med hiphoprötter i MJB-skolan alltså. Gillar du det hon gjort förut gillar du det här. Jag tappade visst intresset för skivan ganska fort. (6/10)

Music Is The Weapon EP1
Svensk afrofunk. Jodå. Svänger rätt bra faktiskt. Har inte riktigt tagit mig an MITW tidigare, trots att jag varit väl medveten om deras existens. Det här är tillräckligt intressant för att jag ska bli sugen på att lyssna på mer, både bakåt och framåt. Lite extragött när Sirintip sjunger. (6/10)

OP Metafysik
Svensk hiphop någonstans mellan Skizz och PH3. Funkigt störda beats och rap som söker svar på omöjliga frågor. OP står för det mesta på egna ben både vad gäller beats och rhymes. Några gäster i producentstolen, inte en enda vid micken. Lite väl kompakt som helhet, men ändå en frisk fläkt. (6/10)

THEESatisfaction EarthEE
Atmosfärisk världsförbättrarhiphopsoul med multipla röstlager och ett grönt hjärta. (6/10)

Lupe Fiasco Tetsuo & Youth
Ja det här är ju också helt ok utan att vara uppseendeväckande. Lupe rullar på som vanligt, men jag fastnar inte riktigt. Det är samma snälla hiphop i rakt nedstigande led från De La Soul och Common som han alltid sysslat med. Schyst, men harmlöst. (5/10)

Raheem DeVaughn Love Sex Passion
Bruksneosoul. (5/10)

Trombone Shorty Say That To This
Den här hittade jag på nån lista med bra funk/soul från 2000-talet. Kom 2013, men jag har inte hört den tidigare så… Trombone Shorty hade jag sett i Treme utan att följa upp. Det är ju lite vuxet, moget och duktigt ibland det här. Kan bero på att funkrockfaktorn landar lite snett ibland. Men det finns gött sväng också, man får bara hjälpa honom att välja låtar själv. (5/10)

Dawn Richard Blackheart
Elektroniskt skruvad r’n’b som inte klickade med mig. Jag brukar säga att jag gillar musik som stör, men den här skivan gör mig mer irriterad än gott. (4/10)

Estelle True Romance
Kvar var bara europop. Trist. (2/10)

Och så några jag bara lyssnat på delar av

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 8

Veckans spotifymix fokuserar på ny musik. Eftersom jag lever med en rätt fri tolkning av ny betyder det att det mesta inte har mer än sex månader i det fria och att de flesta bidragen inte funnits ut i mer än två månader. Hiphopen dominerar listan och den uppmärksamme noterar säkert att urvalet präglas av att jag lyssnat ikapp på de senaste avsnitten av P3 Soul. Tror dessutom att allt råkade bli amerikanskt.

Jag hittade det på Spotify: juli, augusti & september 2014

Svårt behov av att rensa ur ordentligt i min spotifylista Månadens spis igen. Jag ligger svårt efter. Trodde i min enfald att jag skulle hinna lyssna på mer musik som föräldraledig. Tji fick jag. Den här gången gör jag processen kort med ett gäng jag inte gett en ärlig chans och misstänker att jag inte kommer att hinna med innan jul.

Men det kom ju en sjujäkla massa bra grejer under de senaste månaderna också.

Georgia Anne Muldrow Ms. One (9/10)
Hennes första rapsläpp, det var så den här EP:n beskrevs. Och visst rappar hon mer än vanligt, men så där fantastiskt stor skillnad är det ju inte. För beatsen står danska Kriswontwo och det är bara att lyfta på hatten och tacka för det. Det här är sagolikt bra och jag önskar att det kommer en vinyl. Har inte fått nån klarhet i det. Personal, som inleder EP:n, är årets hittills bästa låt.

M-Rock Phunk Observatory (8/19)
Albumet Stonefunkers aldrig spelade in 1992. Längre text om den här skivan bakom denna länk.

Samling 9th Wonder Presents: Jamla is the Squad (8/10)
Det här är en så fin samling bitar att jag blir alldeles tårögd. 9th spinner soulfyllda beats som om det inte fanns någon morgondag och bland rapparna märks bland andra RapsodyBluTalib KweliStyles P och Big Remo. Möjligen kanske aningen lång (deluxe versionen innehåller 24 låtar), men jag ska inte klaga.

Statik Selektah What Goes Around (7/10)
Statik på jazzvibb med en imponerande gästlista i släptåg; Freddie Gibbs, Snoop DoggBlack ThoughtTalib Kweli (igen), Action BronsonJoey Bada$$ med många flera. Kanye sa att jazzen är död. Jag säger att han har fel. Det här är mycket fint.

Isaiah Rashad Cilvia Demo (7/10)
När jag efterlysta det första halvårets bästa skivor från det första halvåret bland mina Facebook-vänner dök den här upp som ett förslag. Sävlig och sluddrig hiphop som onekligen har något. Jag misstänker att jag skulle behöva ge den mer tid för att den verkligen skulle sätta sig. Den är inte superdirekt, men jag hör ju att det finns något där. Om jag nu bara hade tiden den förtjänar.

SZA Z (7/10)
SZA sjunger på ett par riktigt fina låtar på Isaiah Rashads skiva och han gästar på ett spår här. Beatig och atmosfärisk soul med hiphop touch. Jag gillar ju sånt. SZA har en röst som svävar ovanpå, runt om och genom beaten. Spöklik och förtrollande. Mycket fint.

Vanessa Liftig CurioCity (7/10)
Svenska Vanessa Liftig är inne på en liknande vibb, fast med en tydligare jazzkant. Här på sitt andra album har hon vuxit minst ett par tre snäpp från debuten. Ett par av låtarna är lite mer framåtlutade och discofierade, frågan är om det inte är de lösare låtarna som ä’r allra bäst?

Kissey Initiation (6/10)
Efter ett par år av relativ tystnad kommer Kissey tillbaka med en EP fylld av introvert och svettig elektronisk soul. Återhållet och intensivt på samma gång, redo att explodera. Den här gången har hon gjort det mesta själv. Det lovar gott, men når inte riktigt hela vägen. Dance The Pain Away är riktigt riktigt bra.

Clipping CLPPNG (6/10)
När de är som bäst låter de som ett elektronikstört Outkast. Ibland klarar de inte riktigt att samla ihop oljuden till låtar som svänger, då är det mest irriterande.

Miles Tackett The Fool Who Wonders (6/10)
Tackett spelar till vardags i Breakestra, det kan man inte direkt höra här. Det här lutar mer åt rock på akustisk gitarr även om blåsoulig djupfunk gör sig påmind emellanåt. Har inte riktigt krokat mig, men låter gött ibland.

Bubba Sparxxx Made on McCosh Mill Road (5/10)
Det här är en sjukt ojämn skiva. Bubba går på hälften av materialet loss i nån sorts hiphopcountryrock jag inte blir riktigt klok på. Å andra sidan när han håller det till avskalad  gyttjig hiphop har jag fortfarande svårt att motstå det. Mycket bärs och John Deere. Banjon i Okay Then gillas så klart.

Lorentz Kärlekslåtar (5/10)
Den skiva som dök upp flest gånger när jag bad om det första halvårets bästa skivor. Jag tänker att den är ok, men inte så mycket mer. Lite för återhållet för mig. Gå loss för bövelen! (Nej, jag är inte imponerad av Sakarias första sololåt eller den han producerat åt Titiyo heller.)

Sånt som inte fick så mycket tid som det kanske förtjänade:

De här låter jag stanna kvar i listan med hopp om mer lyssningstid:

Vad missade jag?