Otis Clay är en sån där artist jag ramlat över då och då. En låt här, en annan där. Aldrig fördjupat mig. Det här är verkligen inte så dumt. Tål verkligen att lyssnas på fler gånger. Men visst har vi passerat ganska många skivor som är avsevärt bättre på resan hit? Jag tycker åtminstone det.

Hur som helst, fin bluesrotad tidig sjuttiotalssoul med spår av gospel.