Etikettarkiv: Sharon Jones

Thank God It’s Funken Friday 2017:14

angela

Vi har väl plats för en liten funkmix den här fredagen också? Lite spår av soullistelyssnandet finns det allt. Det blev visst bara damer den här veckan. Så kan det gå.

Annonser

157. Leon Bridges – Coming Home

leonbridges

Så fick alltså Leon Bridges stå som exempel för hela retrosoulvågen under 00-talet? Personligen tycker jag då att till exempel Sharon Jones (som, spoiler alert, inte är med på listan alls) släppt minst fem album som är bättre. Det beror kanske på att jag kommer till soulen från funken. Leon Bridges går i Sam Cookes skugga och det här är då svårt att inte gilla. Jag älskar trots allt Sam Cooke. Men skulle jag ha med Leon Bridges Coming Home på en lista med de 159 bästa soulalbumen? Nej. Och framför allt inte före Sharon Jones, Charles BradleyLady Wray eller Nicole Willis.

Och det är klart att jag fattar att den här skivan hamnat på listan pga att någon som varit med och röstat gillar den jättemycket. Jag är kanske mer förvånad av att ingen av de ovan nämnda är med än att Bridges är det.

Jag hittade det på Spotify: mars till december 2016

Whoomp! Här kommer en laddning snabba åsikter om skivor som hängt med ända sen i mars. Det dröjde ju lite onödigt länge, men livet å det.

Childish Gambino ”Awaken, My Love”
Tänk att det fortfarande går att hitta nya vinklar på de där gamla p-funk-skivorna från 70-talet. Det kunde man nästan inte tro. Den osedvanligt perfekta kombinationen av urstarkt groove och klistriga refränger. (9/10)


Kendra Foster Kendra Foster
Fostrad i farbror Georges p-funkskola och med ett par år som konsult i D’Angelo-fabriken slog hon ut i full blom på sitt andra album i eget namn. En färgglad bukett med funk, soul, pop och jazz i mixen. Här finns så många lager av musikalisk njutning att jag räknar med att spela den flitigt det kommande året också. (9/10)


Silvana Imam Naturkraft
Att jag tyckte att det här var april månads bästa album är redan allmänt känt. Sju månader senare lyssnar jag fortfarande på det regelbundet. Hon har en sån sjuk kraft i orden och en så fantastisk leverans att det är omöjligt att värja sig. All kärlek till Silvana Imam. (9/10)


Chance The Rapper Coloring Book
Beats på omspunnen soul och en gästlista som aldrig tar slut. Att lyssna på Chance målarbok är en fin stund. Kanske ingen revolution, men utsökt nästan hela tiden. (8/10)


Cleo Vi har sagt allt
Jag älskar Cleo. Hon är en boss. Sju nya låtar i eget namn och en handfull gästspel var allt vi fick under 2016. Jag vill alltid ha mer. Sex av de sju egna ligger på den här EP:n. Broke’n’Tipsy står för produktionen, Adam Tensta och Malena Uamba gästar. (8/10)


M-Rock The Cosmic Phunk Saga Continues
Tjock funk med lager på lager av svett, bas, blås och groove. Inga konstigheter, bara gött gung med en rejäl dos go-go i trunken. (8/10)


NAO For All We Know
Elektroniskt rootad r’n’b med både pop- och funkbotten. Och vilken förförisk röst hon har! Som en Aaliyah med mer pondus. (8/10)


The Game 1992
En nostalgisk The Game är en bra The Game. Sällan har han fått blomma ut i sådana hypernostalgi som här. En smått fantastisk samling låtar för den som älskar 90-talets hiphop. (8/10)


Angelo Moore & The Brand New Step Centuries of Heat
Det här kom som en blixt från sidan. Jag har aldrig lyssnat särskilt noga på FIshbone, men snubblade av någon anledning över Angelo Moores senaste soloutflykt. Och jag föll som en fura. Ostyrig soulrock i falsett med massor av blås i mixen. (7/10)


Blood Orange Freetown Sound
Devonte Hynes har gått från skränig punk i Test-Icicles till soulsmittad indiepop som Lightspeed Champion och vidare till Blood Orange som på Freetown Sound bjuder på pur pop förklädd till söt soul. Magiskt i stunden, men möjligen något kortlivat i härtat? (7/10)


Erik Lundin Välkommen hem
Han är jäkligt vass på att berätta historier, Erik Lundin. Och det är så mycket som är på plats. Från inledande melankoliska En dag till intensiva salvan Abiat har han mig i sin hand. Jag är så gammal att jag sitter och hoppas att han vill bevisa att han klarar att leverera på samma nivå över ett helt album. Ni vet 10+ låtar samlade till en helhet, men det kanske är omodernt. (7/10)


Jamie Lidell Building a Beginning
Precis som i fallet Solange är jag relativt tvärsäker på att det här albumet skulle belöna mig mer om jag bara lyssnade på det oftare. Gillar det mycket varje gång jag lyssnar, men så mycket annat kom emellan. Jamie levererar svängig lätt elektronisk mjukfunk på samma fina vibb som alltid. (7/10)


K. Michelle More Issues Than Vogue
Egentligen räcker det med de två inledande minuterna. Mindful är så bra. K. Michelle levererar hiphopsoul för den som tycker att MJB blivit för mycket retroakt. K är mer här och nu. Men visst skulle jag önska att hon smällde på lika mycket som i albumöppnaren oftare. (7/10)


Musiq Soulchild Life on Earth
Kanske räcker det med The Champ-samplingen i öppnande Wait a Minute för att få mig på fall. Kanske är jag så enkel att ett knep som använts mer än 500 gånger förut fortfarande funkar. Jo, så kan det vara. (7/10)


NxWorries Yes Lawd!
Det är bara att erkänna att den här hamnade i skuggan av Malibu. Så fort jag blev sugen på Anderson .Paaks röst var den den jag plockade fram. Det betyder inte nödvändigtvis att den här given med Knwledge i kontrollrummet är sämre, men i mitt fall mindre lyssnad. Men bra är det ju. Lite mer kontrollerat än Malibu, samtidigt mindre duktigt. (7/10)


Robert Glasper Everything’s Beautiful
Glasper ta med sig sin Miles Davis-samling till studion, bjuder in ett gäng goda vänner (BilalBadu, Wonder med flera). Klipper, klistrar och lägger till. Det blir elva spår som inte skäms för sig. Elektronisk nu-jazz med hiphopkant. (7/10)


Sharon Jones & The Dap-Kings Miss Sharon Jones
Soundtracket till filmen om Sharon Jones kamp mot cancern är en fin, om än ofullständig, samling låtar. Det är en utmärkt introduktion till hennes musik, som lämnar ganska gott om utrymme för den som vill gräva vidare på egen hand. Inte ett enda spår från den magiska debuten, för att bara nämna en detalj. I’m Still Here är den enda i sammanhanget nya låten. Så ledsamt att titeln inte längre är sann. (7/10)


The James Hunter Six Hold On
Varför ska man lyssna på James Hunter när Ray Charles och Sam Cooke redan finns? Tja, varför inte? Det här svänger på precis samma sätt och ofta nästan exakt lika bra. Jag ser inga problem med att gilla det. (7/10)


The O’Brothers Papa Don’t Roll
M-Rock och Cane levererar discofunkig gubbhiphop av den gamla skolan. Opretentiöst sväng som lockar fram ett brett leende på mina läppar. Jag känner bara kärlek när jag lyssnar på det här. (7/10)


Tingsek Amygdala
Tillsammans med Måns Mernsten byggde Tingsek en sagolik ljudvärld som det är otroligt mysigt att låta öronen rulla runt i. Vi kan kalla det folkneosoul. Det är fint. (7/10)


Atmosphere Fishing Blues
Det är inte hans bästa, inte hans sämsta. Det mesta är som vanligt och jag lyfter bara undantagsvis på öronen. Ringo har jag tex spelat om fler gånger än albumet. (6/10)


A Tribe Called Quest We Got It from Here… Thank You 4 Your Service
Kanske dömer jag gamla hjältar hårt i år, men jag tycker att Tribes nya bara lyfter på allvar de gånger Busta Rhymes sticker in huvudet i båset. Hoppas han följer med om det blir en turné. Då kan det bli fint på riktigt. (6/10)


Banks & Steelz Anything But Words
RZA tillsammans med InterpolPaul Banks i en, åtminstone för mig, oväntad allians. På åtminstone en handfull av spåren låter RZA hungrigare än på länge och det är så klart en bra sak. (6/10)


Boulevards Groove!
Slick och försiktigt dansant soulfunk med rötter i 80-talet och 90-talet. Runda mjuka basgångar och en försiktig gitarr som markerar hörnen. Det svänger sobert. (6/10)


De La Soul and the Anonymous Nobody…
Jag älskade processen runt den här skivan att det så klart blev nästintill omöjligt för den att leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Kanske måste jag låta den vila ett år innan jag ger den ett nytt försök? För jag gillar det ju, men kanske inte så mycket som jag hoppats. Ni vet hur De La Soul låter, eller hur? (6/10)


Mobley Some Other Country [EP]
Det är väl det här vi kan kalla alt-r’n’b? Elektroniskt rootad soul på beatbädd. Svänger bitvis riktigt fint om än aningen anonymt ibland. (6/10)


Parham Hemma här
Svensk hiphop från bakgatorna i Göteborg. Blir inte riktigt klok på Parham. Ibland älskar jag det jag hör, ibland sparkar jag bakut. Han är duktig på att berätta historier, men kanske är det nåt med göteborgskan som stör? Något skaver, kan inte sätta fingret på det. Förmodligen älskar jag det nästa gång. Jag gillar ju musik som skaver. (6/10)


Solange A Seat at the Table
Lillasyster Knowles är fortfarande på väg mot något stort i mina öron. Men än vill hon inte riktigt släppa in mig. Det är något lite för coolt som står i vägen. Kanske är det bara mängden som gör A Seat at the Table svår att ta till sig? För när jag bryter ner det i bitar smakar det oftare bättre. Och då är det ändå bara 51 minuter. Tänk när normen nuddade vid 80. Hur hann vi med då? (6/10)


Anthony Hamilton What I’m Feelin’
Den här har ju inte fått så många varv, det får jag ju erkänna. Då har jag ändå älskat mycket av det han gjort tidigare och gick faktiskt och väntade på nytt när den landade. Det låter bra, men det är inte så mycket som fäster och tvingar fram omlyssning. Skön vibb och välproducerat, men jag sätter hellre på nån gammal skiva. Bäst: Walk In My Shoes. (5/10)


Charles Bradley Changes
Titelspåret Changes, covern på Black Sabbath, är väldigt lyckat. Utgår från att den idén kom från någon i Budos Band. Annars då? Vi vet vad som väntar oss den här tredje gången, plågad scream-soul. Tyvärr är Bradleys material inte lika varierat och träffsäkert som hos bolagskollegan Sharon Jones. Anar att det skulle blomma ut i ett livesammanhang. Det är nog där han gör sig bäst ändå. (5/10)


George Clinton P-Funk: Live from Metropolis Studios
Den gamla trygga p-funkmaskinen i en liveinspelning ursprungligen släppt som Chocolate City: London i en massiv box i samband med Record Store Day 2015. Det här är stream-versionen. 15 låtar som i stort sett är en greatest hits, med en åtta minuter lång version av Gnarls BarkleyCrazy som ett av undantagen. Den där riktigt djupa stanken från 70-talet finns väl inte riktigt kvar. Snarare låter det lite mogenjazzfestival om mycket. Så minns jag inte mina egna möten med p-funken live under 00-talet. (5/10)


Kanye West The Life of Pablo
Man måste ju älska Kanyes megalomani. Han vet ju hur den här slipstenen ska dras, men nog trampar han på i välinsprungna skor? Och det är ju inte dåligt. Det är det ju inte. Men så himla många gånger har jag ju inte brytt mig om att lyssna, det har jag ju inte. Det låter Kanye. Inte hans bästa, inte hans sämsta. (5/10)


Organismen Inte en dag för sent
Lyssnade rätt mycket på den här i april. Lillebror (och hela himlen var så blå…) är fortfarande en fin bit, men annars minns jag inte så mycket av den här sjuspårs-EP:n. Inget klavertramp, men ingen Petar på döda saker med pinnar. (5/10)


Promoe Fult folk
16 nya låtar på svenska, nästan en hel timme musik. Det är väl inte någon direkt revolution av det egna artisteriet, men det  svänger ju rätt fint ändå. För mig träffar titelspåret med Hurula som gäst och kanske framför allt PGA-proffs, där Rosh kommer in som ett monster, allra mest rätt. Båda skulle jag vilja höra om jag såg Promoe live 2016, det kan man kanske inte nödvändigtvis säga om alla de andra låtarna. (5/10)


Rapper KC Den gröna färgen
Souljazzigt funkig hiphop på en avslappnad vibb. Svänger skönt utan att välta några skåp. Svårt att inte låta huvudet nicka med i vrålstarka öppningen Inge Big (iallafall). Resten slår inte lika hårt, men det är ändå gött.. (5/10)


Jaheim Struggle Love
I år var jag tydligen inte alls så pigg på Jaheims falsett i sängkammaren. Jag har verkligen försökt att lyssna, men kommer sällan särskilt långt. Det är välsvarvat och så, men flyter mest förbi. (4/10)


Mayer Hawthorne Man About Town
Så tog Mayer kontrollen över hela produkten på egen hand. Det var kanske inte det mest lyckade draget han kunde göra. För det här blev allt lite intetsägande det. Såsig västkustsoul i falsett som passerar rätt obemärkt förbi. Lingerie & Candlewax sticker ut lite. Den kan jag spela om. (4/10)


Angie Stone Covered in Soul
Det här är alltså en coverskiva. Fyndig titel å det. Men herregud vilken bajskorv det här är. Det går tyvärr inte att kalla det något annat. Vedervärdigt tunna produktioner. Flera låtar jag aldrig någonsin ville höra igen (In The Air Tonight och Red, Red Wine till exempel) blandade med sådana jag önskar att jag aldrig fått höra så här (slakten av O-o-h Child är värst). Sist ligger tre egna spår som görs i utmärkta versioner för att understryka hur uselt resten är. Obegripligt. (2/10)


Några som spann, men för lite för att räcka till ett omdöme:

Jag hittade det på Spotify: mars – november 2015

 
Alla sammanställningars moder. Så här i början av årets sista skälvande månad tittar jag bakåt ända till mars. Det här har jag lyssnat på, det här har jag gillat. Kanske har jag missat nåt? Kanske har du?


Kamasi Washington The Epic
Jazzkusinen till Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly är en mäktig skapelse över tre album och nästan tre timmar. Tufft att svälja i en bit, men belöningen för den som ger sig hän är stor. Magiskt bra. (9/10)


Akua Naru The Miner’s Canary
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Mjuk och varm funkjazzig hiphop som låter som om den vore från åren runt millennieskiftet när chokladen gjordes på vatten. Mycket bra. (8/10)


Big Grams Big Grams
Big Boi + Phantogram = Big Grams. Ett utmärkt exempel på den gamla regeln ”always leave them wanting more” med sina sju ynka spår. Har kanske fått flest varv av alla årets skivor just därför. Big Boi är i högform. Mycket, mycket bra hiphop från grottan i Atlanta. (8/10)


Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred
En sorts uppföljare till EP:n Ms. One från ifjol. Mer rap än hiphop alltså. Jag är ju en sån jäkla sucker från Georgia Anne Muldrow att jag börjar få svårt att säga annat än att det är svinbra. (8/10)


Jill Scott Woman
Det här är ju en skiva jag inte lyssnat på så mycket som den förtjänar. Vet inte varför den inte snurrat fler varv. Det är ju svinbra funkig neosoul. Kanske hennes bästa? (8/10)


Knxwledge Hud Dreems
Souliga beats för en funkig publik. 26 bitar på 36 minuter. Koncentrerad ljuv musik. (8/10)


Kriswontwo Ceremoni
Den danske producenten bakom Georgia Anne Muldrows fantastiska Ms. One EP langar ut ett album i eget namn där Georgia, Omar, Skyzoo med flera gästar. Mycket gött att sjunka in i och ner med. Ur ett nordiskt perspektiv håller jag den här där uppe med Up Hygh och Nobody Beats The Beat-samlingarna. (8/10)


Michel Dida E du dum
Anfäkta och anamma vad bra det här är. Dida på beats som är så asketiska att de nästan inte finns. Samtidigt stenhårt och sotsvart. Sjukt! (8/10)


Oddisee The Good Fight
That’s Love, som öppnar den här skivan, är en av årets bästa låtar. Soulig och funkig hiphop med precis lagom mycket damm under samplingarna. Älskar’t. Möjligen kan en anmärka att resten av albumet inte når riktigt lika högt. Men det här är ändå 46 minuter jag gärna spelar om året ut. (8/10)


Add-2 Prey for the Poor
Souldränkt ryggsäckshiphop från Jamla-familjen. Möcke bra. (7/10)


Angie Stone Dream
Superlyxig funksoul med discobotten. Hennes jämnaste sen Mahogany Soul. Här finns potential för en djupare kärlek efter längre lyssning. (7/10)


Bilal In Another Life
Hippiesoul i den lila rymden. Starkare vibb än hookar. Älskar ändå Bilal. Och! Kendrick Lamar gästar. (7/10)


Cool Uncle Cool Uncle
Jack Splash teamar med Bobby Caldwell och bildar Cool Uncle. Tillsammans med en välvald rad gäster levererar de en riktigt smooth soulkryssning i lätt retrobris. ”Najs middagsmusik”, som en kollega sa. Det gillar man ju. (7/10)


Dâm-Funk Invite The Light
Programmerad rymdfunk driven av p-funk-bränsle. Lite ostrukturerat och hooklöst emellanåt, men vibben! Oj vad jag gillar vibben. (7/10)


E3 One Soul (Delux Edition)
Ellis Hall III langar soul född i kölvattnet efter Voodoo och Share My World. Falsetten är stark i neosoulen med hiphopkant. Gött om en inte jäktar efter nästa vibb utan gärna hittar nytt som låter som det sena 90-talet och tidiga 00-talet. (7/10)


Erk Spelbart
Det skulle vara en norrlänning i år. Erk var den jag lyssnade mest på vid sidan av Cleo. En lång rad gäster gör det till en varierad resa på dystra elektroniska beats. (7/10)


The Gene Dudley Group Zambidoose
Brittisk jazzig soulfunk på retrovibb inte långt från Daptone-skolan. Både instrumentalt och med sång. Bra. (7/10)


Hiatus Kaiyote Choose Your Weapon
Australiensisk framtidsfunk som knäpper och smäller i alla riktingar. Svingött ibland och såsigt ibland. Vibbkompassen behöver stå åt precis rätt håll när jag ska lyssna på det här. (7/10)


Jones Indulge
Storröstad r’n’b med elektronisk touch. Lämnar mig med ett löfte om framtida storverk. Tål att spelas om mer än en gång. (7/10)


Leon Bridges Coming Home
Finfin retrosoul i rakt nedstigande led från Sam Cooke. Väl värd mer än en lyssning. (7/10)


Lianne La Havas Blood
Läste väldigt mycket positivt om det här albumet innan jag hörde det och var riktigt förtjust i Unstoppable (som jag lyssnade på mycket innan albumet kom). Men jag blev aldrig riktigt tagen. Vet inte om det berodde på högt ställda förväntningar. Kanske? Helt ok modern soul med hygglig mängd kropp. Men det har ju kommit annat som river hårdare tag i mig, det har det ju. Kanske fick LLH aldrig den tid hon förtjänade. Svänger ändå rätt skönt när jag lyssnar om fyra månader senare. (7/10)


L’Orange & Jeremiah Jae The Night Took Us In Like Family
Rökig och jazzig hiphop med gott om filmsamplingar. Det är inget som förflyttar hiphopens cirklar. Du har hört det förr, jag har hört det förr. Men det kan kvitta när det är riktigt bra. En skiva som är väl värd ett par varv i hörlurarna. (7/10)


Nao February 15
Tjock elektronisk r’n’b med groove som lovar stort och håller. Fem fina bitar, alldeles för kort. (7/10)


Public Enemy Live From Metropolis Studios
Inspelat framför en liten publik i England. Bevisar att PE fortfarande har DET live. (7/10)


Saun & Starr Look Closer
Saun & Starr är Sharon Jones bakgrundssångerskor. Den här skivan låter precis så. Det är inte en dålig sak. (7/10)


Silvana Imam Jag dör för dig
EP:n är verkligen den svenska hiphopens format of choice just nu. Det regnar EP-släpp. Och jag gillar det. Jag har väl inte alltid varit Silvanas största fan, men det här är svårt att värja sig mot. Kaxigt och störigt. Bra! (7/10)


STS & RJD2 STS & RJD2
Gött soulsvängig hiphop med funk i trunken. (7/10)


Action Bronson Mr. Wonderful
Jag har ingen lång historia med Action Bronson. Ströspår här och där är allt jag hört. Vet att han brukar liknas vid Ghostface Killah, och det kan man ju förstå. Musikaliskt vilar hiphopen här på nån sorts funkrockarv. Det är rätt gött. Ett par tre låtar tar jag i alla fall med mig vidare. Det kan ju vara mer än nog. (6/10)


The Alchemist & Oh No Present Welcome to Los Santos
Två producenter och en lång radda gästvokalister. Från Aloe Blacc till Freddie Gibbs via Little Dragon och Ariel Pink. Hiphop och indie sammansmält till en salig blandning. Smältdegelsmusik. Spretigt, men gött. (6/10)


Erik Lundin Suedi
Alla ovh hens morsa älskade Erik Lundin. Kanske gör det mig mer svårflörtad och nöjer mig med att tycka att det är bra? Men Haram är en jäkla bomb, det ger jag honom. (6/10)


The Game Documentary 2
Att göra en uppföljare till en mindre klassiker är alltid dumt. The Game kör på med sin referenstunga gangsta. That’s it och det är väl ok. (6/10)


Ghostface Killah Adrian Younge Presents: Twelve Reasons To Die II
Inte lika vass som del I. Inte lika vass som Sour Soul. Men man får vad man kan vänta sig och Adrian Younge gör så klart inte bort sig. (6/10)


Grillat & Grändy Kör vi tills att dör vi
Hemmalaget-hiphop och det är ju aight och så, men inte välter det några kiosker. Jag har fakking fått lön kan en å andra sidan spela den 27:e varje månad. (6/10)


Public Enemy Man Plans God Laughs
Det går inte att komma undan att det här känns lika mycket som ett soloalbum med Chuck D som ett PE-album. Flavor Flav är mer frånvarande än någonsin och soundmässigt ligger det närmast Chucks solodebut. Ändå oväntat bra gubbhiphop. (6/10)


Raekwon FLY INTERNATIONAL LUXURIOUS ART
Only Built For Cuban Linx firar 20 år och Rae firar med att släppa ett helt ok album. Ett par varv mer välpolerat och välmående än OB4CL. Lite mer pengar i luften, lite mindre smuts under naglarna. Men det är helt ok. (6/10)


Slum Village YES!
Slum Village har fortfarande tillgång till J Dillas arv och den här gången har de letat fram nio beats han skruvat mer eller mindre i. Young RJ har pusslat ihop det som var halvfärdigt och det mesta av resten. Det låter precis som väntat och det är ju gött på sitt sätt. Väldigt nostalgisk gästlista. Hade kanske önskat någon liten överraskning. Fint, men inte livsnödvändigt. (6/10)


Van Hunt The Fun Rises, The Fun Sets.
Bruksneosoul av gott snitt. (6/10)


Victoria Monet Nightmares & Lullabies Act 2
Hook-drottningens andra EP är en inte alls oäven historia. Halvmodern r’n’b med grym sång. Möjligen aningen välpolerad. (6/10)


CeeLo Green Heart Blanche
Lättfotad flirtsoul med discoanstrykning. Välproducerat, men oväntat identitetslöst och stundtals riktigt platt. (5/10)


Ciara Jackie (Deluxe)
Klubbig dans-r’n’b. Bruks-Beyoncé. Missy gästar! (5/10)


Earl Sweatshirt Best Version
Jag föll väl inte direkt hals över huvud ner i OFWGKTA-träsket när de exploderade för några år sen. Lyssnade mest på Frank Ocean och mindre på rapparna. Det här är rätt skitigt och jag gillar att det är helt fritt från gäster, men det har väl inte riktigt fäst. Vad kom jag upp i? Två-tre genomlyssningar. Tveksamt om jag återvänder. (5/10)


Future Brown Future Brown
Kall, elektronisk och spretig producentfunk utan kött. Lite strukturlöst med ständiga gäströster. (5/10)


Madi Banja Det var inte med meningen
Som en svensk Fetty Wap glider Madi Banja in. En del av mig älskar det, en annan inte. Svårt kluven. (5/10)


Nubiyan Twist Nubiyan Twist
Brittisk frifunkjazz med hiphopattityd och afrobeattouch. (5/10)


Samling Nina Revisited: A Tribute To Nina Simone
Lauryn Hill, Jazmine Sullivan, Mary J. Blige, Lisa Simone med flera tolkar Nina. Det är ju ok, så klart. Men inget jag spelar på repeat. Det här gjorts mer intressant tolkningar om man inte hellre lyssnar på originalen. (5/10)


DJ EFN Another Time
En miljard rappare på en salig blandning beats. Som ett långt blandband. Hajar till ibland, men oftast rullar det bara på som ett minne av en tid som flytt. (4/10)


Janet Jackson Unbreakable
Titelspåret är ju jäkligt bra och att Missy Elliott visade livstecken var ju kul. Det var väl det? (4/10)


Mwuana 1. Spiridon och 2. Collén & Chords
Autotune, alltså. Jag veeeeet inte. Autotunen ligger som ett störningsmonment över hela skiten för mig. Sorry. Men Parranoia från 1: Spiridon är grym. Asketisk och kall hiphop/r’n’b med rap som ofta ligger närmare sång. Jag hör att det finns nåt här, men det är inte min grej. (4/10)


Tyler, The Creator Cherry Bomb
Med en näva mer skev elektronik i beatmixen än forne (?) kollegan Earl Sweatshirt. Men, äh jag vet inte, orkar inte riktigt engagera mig. (4/10)


Snoop Dogg BUSH
Ett helt album med Snoop producerat av Pharrell med gäster som Stevie Wonder och Charlie Wilson. Jag blir bara förbannad när jag tänker på vilket slöseri med talang, pengar och tid det här albumet är. (3/10)


Sånt jag lyssnat på för lite för att ge ett omdöme:

The Alchemist Israeli Salad
Andreya Triana Giants
Apollo Brown Grandeur
A$AP Rocky AT.LONG.LAST.A$AP
Boosie Badazz Touch Down 2 Cause Hell
Dizzy Wright The Growing Process
Dr. Yen Lo Days with Dr. Yen Lo
Elijah Blake Shadows & Diamonds
Fetty Wap Fetty Wap (Deluxe)
Georgia Anne Muldrow oLIGARCHY sUCKS
Honey Cocaine The Gift Rap
Jay Rock 90059
Juicy J T.G.
Kehlani You Should Be Here
Kim Manning Space Queen
Kool Keith & L’Orange Time? Atonishing!
Lemar The Letter
Lizz Wright Freedom & Surrender
Maysa Back 2 Love
Murs Have a Nice Life
Nappy Roots The 40 Akerz Project
Redman Mudface
Terence Blanchard Breathless
Terri Walker Entitled
White Boiz Neigborhood Wonderful

Tre skivor: Sharon Jones, Angel Haze och Run The Jewels

Sharon Jones & The Dap-Kings Give The People What They Want
Jag borde egentligen sluta förvånas. Sharon Jones & The Dap-Kings fortsätter att förtrolla mig. Deras diskografi är i det närmaste oantastlig (Soul Time är enda plumpen i protokollet, det var en ganska oinspirerad samling). Deras numer patenterade retrosoulfunk får mig som vanligt på gott humör. Lika magiskt som alltid. (5/5)

Angel Haze Dirty Gold
Jag älskar verkligen Angel Haze röst. Jag älskar när hon attackerar beaten och bara kör. Men sen kom det in nån jävel som räknade pengar i mixen. Han (för jag förutsätter att den jäveln är en han) tyckte att det behövdes nåt som lättade upp. Några piffiga välsjungna refränger. De sänker låtarna varje gång de dyker upp. Sen finns det några Eminem-tendenser här och där som jag också har lite svårt för. Men när Angel Haze får vara ifred och bara köra, då är hon ostoppbar. (3/5)

Ps. Min gamla kollega från dagensskiva.comAgnes Arpi, recenserade den här skivan i GP och gav den full pott.

Run The Jewelz Run The Jewelz

Duon Run The Jewelz består av Killer Mike och El-P. Deras debutalbum släpptes i USA redan förra året, men hittar officiellt över Atlanten till Europa först nu. Jag har peppat ganska hårt för det här släppet, men det landar inte riktigt perfekt. Bitvis är det precis så fantastiskt som jag hoppats, men det blir också aningen kompakt att klämma i sin helhet. Trots ett par fina gäster som Big Boi och Prince Paul blir det lite… enformigt. (3/5)