Patrik Hamberg

Jag hittade det på Spotify: mars till december 2016

Whoomp! Här kommer en laddning snabba åsikter om skivor som hängt med ända sen i mars. Det dröjde ju lite onödigt länge, men livet å det.

Childish Gambino ”Awaken, My Love”
Tänk att det fortfarande går att hitta nya vinklar på de där gamla p-funk-skivorna från 70-talet. Det kunde man nästan inte tro. Den osedvanligt perfekta kombinationen av urstarkt groove och klistriga refränger. (9/10)

Kendra Foster Kendra Foster
Fostrad i farbror Georges p-funkskola och med ett par år som konsult i D’Angelo-fabriken slog hon ut i full blom på sitt andra album i eget namn. En färgglad bukett med funk, soul, pop och jazz i mixen. Här finns så många lager av musikalisk njutning att jag räknar med att spela den flitigt det kommande året också. (9/10)

Silvana Imam Naturkraft
Att jag tyckte att det här var april månads bästa album är redan allmänt känt. Sju månader senare lyssnar jag fortfarande på det regelbundet. Hon har en sån sjuk kraft i orden och en så fantastisk leverans att det är omöjligt att värja sig. All kärlek till Silvana Imam. (9/10)

Chance The Rapper Coloring Book
Beats på omspunnen soul och en gästlista som aldrig tar slut. Att lyssna på Chance målarbok är en fin stund. Kanske ingen revolution, men utsökt nästan hela tiden. (8/10)

Cleo Vi har sagt allt
Jag älskar Cleo. Hon är en boss. Sju nya låtar i eget namn och en handfull gästspel var allt vi fick under 2016. Jag vill alltid ha mer. Sex av de sju egna ligger på den här EP:n. Broke’n’Tipsy står för produktionen, Adam Tensta och Malena Uamba gästar. (8/10)

M-Rock The Cosmic Phunk Saga Continues
Tjock funk med lager på lager av svett, bas, blås och groove. Inga konstigheter, bara gött gung med en rejäl dos go-go i trunken. (8/10)

NAO For All We Know
Elektroniskt rootad r’n’b med både pop- och funkbotten. Och vilken förförisk röst hon har! Som en Aaliyah med mer pondus. (8/10)

The Game 1992
En nostalgisk The Game är en bra The Game. Sällan har han fått blomma ut i sådana hypernostalgi som här. En smått fantastisk samling låtar för den som älskar 90-talets hiphop. (8/10)

Angelo Moore & The Brand New Step Centuries of Heat
Det här kom som en blixt från sidan. Jag har aldrig lyssnat särskilt noga på FIshbone, men snubblade av någon anledning över Angelo Moores senaste soloutflykt. Och jag föll som en fura. Ostyrig soulrock i falsett med massor av blås i mixen. (7/10)

Blood Orange Freetown Sound
Devonte Hynes har gått från skränig punk i Test-Icicles till soulsmittad indiepop som Lightspeed Champion och vidare till Blood Orange som på Freetown Sound bjuder på pur pop förklädd till söt soul. Magiskt i stunden, men möjligen något kortlivat i härtat? (7/10)

Erik Lundin Välkommen hem
Han är jäkligt vass på att berätta historier, Erik Lundin. Och det är så mycket som är på plats. Från inledande melankoliska En dag till intensiva salvan Abiat har han mig i sin hand. Jag är så gammal att jag sitter och hoppas att han vill bevisa att han klarar att leverera på samma nivå över ett helt album. Ni vet 10+ låtar samlade till en helhet, men det kanske är omodernt. (7/10)

Jamie Lidell Building a Beginning
Precis som i fallet Solange är jag relativt tvärsäker på att det här albumet skulle belöna mig mer om jag bara lyssnade på det oftare. Gillar det mycket varje gång jag lyssnar, men så mycket annat kom emellan. Jamie levererar svängig lätt elektronisk mjukfunk på samma fina vibb som alltid. (7/10)

K. Michelle More Issues Than Vogue
Egentligen räcker det med de två inledande minuterna. Mindful är så bra. K. Michelle levererar hiphopsoul för den som tycker att MJB blivit för mycket retroakt. K är mer här och nu. Men visst skulle jag önska att hon smällde på lika mycket som i albumöppnaren oftare. (7/10)

Musiq Soulchild Life on Earth
Kanske räcker det med The Champ-samplingen i öppnande Wait a Minute för att få mig på fall. Kanske är jag så enkel att ett knep som använts mer än 500 gånger förut fortfarande funkar. Jo, så kan det vara. (7/10)

NxWorries Yes Lawd!
Det är bara att erkänna att den här hamnade i skuggan av Malibu. Så fort jag blev sugen på Anderson .Paaks röst var den den jag plockade fram. Det betyder inte nödvändigtvis att den här given med Knwledge i kontrollrummet är sämre, men i mitt fall mindre lyssnad. Men bra är det ju. Lite mer kontrollerat än Malibu, samtidigt mindre duktigt. (7/10)

Robert Glasper Everything’s Beautiful
Glasper ta med sig sin Miles Davis-samling till studion, bjuder in ett gäng goda vänner (Bilal, Badu, Wonder med flera). Klipper, klistrar och lägger till. Det blir elva spår som inte skäms för sig. Elektronisk nu-jazz med hiphopkant. (7/10)

Sharon Jones & The Dap-Kings Miss Sharon Jones
Soundtracket till filmen om Sharon Jones kamp mot cancern är en fin, om än ofullständig, samling låtar. Det är en utmärkt introduktion till hennes musik, som lämnar ganska gott om utrymme för den som vill gräva vidare på egen hand. Inte ett enda spår från den magiska debuten, för att bara nämna en detalj. I’m Still Here är den enda i sammanhanget nya låten. Så ledsamt att titeln inte längre är sann. (7/10)

The James Hunter Six Hold On
Varför ska man lyssna på James Hunter när Ray Charles och Sam Cooke redan finns? Tja, varför inte? Det här svänger på precis samma sätt och ofta nästan exakt lika bra. Jag ser inga problem med att gilla det. (7/10)

The O’Brothers Papa Don’t Roll
M-Rock och Cane levererar discofunkig gubbhiphop av den gamla skolan. Opretentiöst sväng som lockar fram ett brett leende på mina läppar. Jag känner bara kärlek när jag lyssnar på det här. (7/10)

Tingsek Amygdala
Tillsammans med Måns Mernsten byggde Tingsek en sagolik ljudvärld som det är otroligt mysigt att låta öronen rulla runt i. Vi kan kalla det folkneosoul. Det är fint. (7/10)

Atmosphere Fishing Blues
Det är inte hans bästa, inte hans sämsta. Det mesta är som vanligt och jag lyfter bara undantagsvis på öronen. Ringo har jag tex spelat om fler gånger än albumet. (6/10)

A Tribe Called Quest We Got It from Here… Thank You 4 Your Service
Kanske dömer jag gamla hjältar hårt i år, men jag tycker att Tribes nya bara lyfter på allvar de gånger Busta Rhymes sticker in huvudet i båset. Hoppas han följer med om det blir en turné. Då kan det bli fint på riktigt. (6/10)

Banks & Steelz Anything But Words
RZA tillsammans med Interpols Paul Banks i en, åtminstone för mig, oväntad allians. På åtminstone en handfull av spåren låter RZA hungrigare än på länge och det är så klart en bra sak. (6/10)

Boulevards Groove!
Slick och försiktigt dansant soulfunk med rötter i 80-talet och 90-talet. Runda mjuka basgångar och en försiktig gitarr som markerar hörnen. Det svänger sobert. (6/10)

De La Soul and the Anonymous Nobody…
Jag älskade processen runt den här skivan att det så klart blev nästintill omöjligt för den att leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Kanske måste jag låta den vila ett år innan jag ger den ett nytt försök? För jag gillar det ju, men kanske inte så mycket som jag hoppats. Ni vet hur De La Soul låter, eller hur? (6/10)

Mobley Some Other Country [EP]
Det är väl det här vi kan kalla alt-r’n’b? Elektroniskt rootad soul på beatbädd. Svänger bitvis riktigt fint om än aningen anonymt ibland. (6/10)

Parham Hemma här
Svensk hiphop från bakgatorna i Göteborg. Blir inte riktigt klok på Parham. Ibland älskar jag det jag hör, ibland sparkar jag bakut. Han är duktig på att berätta historier, men kanske är det nåt med göteborgskan som stör? Något skaver, kan inte sätta fingret på det. Förmodligen älskar jag det nästa gång. Jag gillar ju musik som skaver. (6/10)

Solange A Seat at the Table
Lillasyster Knowles är fortfarande på väg mot något stort i mina öron. Men än vill hon inte riktigt släppa in mig. Det är något lite för coolt som står i vägen. Kanske är det bara mängden som gör A Seat at the Table svår att ta till sig? För när jag bryter ner det i bitar smakar det oftare bättre. Och då är det ändå bara 51 minuter. Tänk när normen nuddade vid 80. Hur hann vi med då? (6/10)

Anthony Hamilton What I’m Feelin’
Den här har ju inte fått så många varv, det får jag ju erkänna. Då har jag ändå älskat mycket av det han gjort tidigare och gick faktiskt och väntade på nytt när den landade. Det låter bra, men det är inte så mycket som fäster och tvingar fram omlyssning. Skön vibb och välproducerat, men jag sätter hellre på nån gammal skiva. Bäst: Walk In My Shoes. (5/10)

Charles Bradley Changes
Titelspåret Changes, covern på Black Sabbath, är väldigt lyckat. Utgår från att den idén kom från någon i Budos Band. Annars då? Vi vet vad som väntar oss den här tredje gången, plågad scream-soul. Tyvärr är Bradleys material inte lika varierat och träffsäkert som hos bolagskollegan Sharon Jones. Anar att det skulle blomma ut i ett livesammanhang. Det är nog där han gör sig bäst ändå. (5/10)

George Clinton P-Funk: Live from Metropolis Studios
Den gamla trygga p-funkmaskinen i en liveinspelning ursprungligen släppt som Chocolate City: London i en massiv box i samband med Record Store Day 2015. Det här är stream-versionen. 15 låtar som i stort sett är en greatest hits, med en åtta minuter lång version av Gnarls Barkleys Crazy som ett av undantagen. Den där riktigt djupa stanken från 70-talet finns väl inte riktigt kvar. Snarare låter det lite mogenjazzfestival om mycket. Så minns jag inte mina egna möten med p-funken live under 00-talet. (5/10)

Kanye West The Life of Pablo
Man måste ju älska Kanyes megalomani. Han vet ju hur den här slipstenen ska dras, men nog trampar han på i välinsprungna skor? Och det är ju inte dåligt. Det är det ju inte. Men så himla många gånger har jag ju inte brytt mig om att lyssna, det har jag ju inte. Det låter Kanye. Inte hans bästa, inte hans sämsta. (5/10)

Organismen Inte en dag för sent
Lyssnade rätt mycket på den här i april. Lillebror (och hela himlen var så blå…) är fortfarande en fin bit, men annars minns jag inte så mycket av den här sjuspårs-EP:n. Inget klavertramp, men ingen Petar på döda saker med pinnar. (5/10)

Promoe Fult folk
16 nya låtar på svenska, nästan en hel timme musik. Det är väl inte någon direkt revolution av det egna artisteriet, men det  svänger ju rätt fint ändå. För mig träffar titelspåret med Hurula som gäst och kanske framför allt PGA-proffs, där Rosh kommer in som ett monster, allra mest rätt. Båda skulle jag vilja höra om jag såg Promoe live 2016, det kan man kanske inte nödvändigtvis säga om alla de andra låtarna. (5/10)

Rapper KC Den gröna färgen
Souljazzigt funkig hiphop på en avslappnad vibb. Svänger skönt utan att välta några skåp. Svårt att inte låta huvudet nicka med i vrålstarka öppningen Inge Big (iallafall). Resten slår inte lika hårt, men det är ändå gött.. (5/10)

Jaheim Struggle Love
I år var jag tydligen inte alls så pigg på Jaheims falsett i sängkammaren. Jag har verkligen försökt att lyssna, men kommer sällan särskilt långt. Det är välsvarvat och så, men flyter mest förbi. (4/10)

Mayer Hawthorne Man About Town
Så tog Mayer kontrollen över hela produkten på egen hand. Det var kanske inte det mest lyckade draget han kunde göra. För det här blev allt lite intetsägande det. Såsig västkustsoul i falsett som passerar rätt obemärkt förbi. Lingerie & Candlewax sticker ut lite. Den kan jag spela om. (4/10)

Angie Stone Covered in Soul
Det här är alltså en coverskiva. Fyndig titel å det. Men herregud vilken bajskorv det här är. Det går tyvärr inte att kalla det något annat. Vedervärdigt tunna produktioner. Flera låtar jag aldrig någonsin ville höra igen (In The Air Tonight och Red, Red Wine till exempel) blandade med sådana jag önskar att jag aldrig fått höra så här (slakten av O-o-h Child är värst). Sist ligger tre egna spår som görs i utmärkta versioner för att understryka hur uselt resten är. Obegripligt. (2/10)

Några som spann, men för lite för att räcka till ett omdöme:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

Gravatar
WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut /  Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.