Direkt från Norge kommer en samling spretig funk. Ibland elektroniska inslag, ibland med rejäl retrodoft. Bland artisterna märker vi bland andra Ralph Myerz, Nosizwe, Georgia Anne Muldrow och Declaime. Svänger fint!
Etikettarkiv: Georgia Anne Muldrow
Jag hittade det på Spotify: mars – november 2015
Alla sammanställningars moder. Så här i början av årets sista skälvande månad tittar jag bakåt ända till mars. Det här har jag lyssnat på, det här har jag gillat. Kanske har jag missat nåt? Kanske har du?
Kamasi Washington The Epic
Jazzkusinen till Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly är en mäktig skapelse över tre album och nästan tre timmar. Tufft att svälja i en bit, men belöningen för den som ger sig hän är stor. Magiskt bra. (9/10)
Akua Naru The Miner’s Canary
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Mjuk och varm funkjazzig hiphop som låter som om den vore från åren runt millennieskiftet när chokladen gjordes på vatten. Mycket bra. (8/10)
Big Grams Big Grams
Big Boi + Phantogram = Big Grams. Ett utmärkt exempel på den gamla regeln ”always leave them wanting more” med sina sju ynka spår. Har kanske fått flest varv av alla årets skivor just därför. Big Boi är i högform. Mycket, mycket bra hiphop från grottan i Atlanta. (8/10)
Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred
En sorts uppföljare till EP:n Ms. One från ifjol. Mer rap än hiphop alltså. Jag är ju en sån jäkla sucker från Georgia Anne Muldrow att jag börjar få svårt att säga annat än att det är svinbra. (8/10)
Jill Scott Woman
Det här är ju en skiva jag inte lyssnat på så mycket som den förtjänar. Vet inte varför den inte snurrat fler varv. Det är ju svinbra funkig neosoul. Kanske hennes bästa? (8/10)
Knxwledge Hud Dreems
Souliga beats för en funkig publik. 26 bitar på 36 minuter. Koncentrerad ljuv musik. (8/10)
Kriswontwo Ceremoni
Den danske producenten bakom Georgia Anne Muldrows fantastiska Ms. One EP langar ut ett album i eget namn där Georgia, Omar, Skyzoo med flera gästar. Mycket gött att sjunka in i och ner med. Ur ett nordiskt perspektiv håller jag den här där uppe med Up Hygh och Nobody Beats The Beat-samlingarna. (8/10)
Michel Dida E du dum
Anfäkta och anamma vad bra det här är. Dida på beats som är så asketiska att de nästan inte finns. Samtidigt stenhårt och sotsvart. Sjukt! (8/10)
Oddisee The Good Fight
That’s Love, som öppnar den här skivan, är en av årets bästa låtar. Soulig och funkig hiphop med precis lagom mycket damm under samplingarna. Älskar’t. Möjligen kan en anmärka att resten av albumet inte når riktigt lika högt. Men det här är ändå 46 minuter jag gärna spelar om året ut. (8/10)
Add-2 Prey for the Poor
Souldränkt ryggsäckshiphop från Jamla-familjen. Möcke bra. (7/10)
Angie Stone Dream
Superlyxig funksoul med discobotten. Hennes jämnaste sen Mahogany Soul. Här finns potential för en djupare kärlek efter längre lyssning. (7/10)
Bilal In Another Life
Hippiesoul i den lila rymden. Starkare vibb än hookar. Älskar ändå Bilal. Och! Kendrick Lamar gästar. (7/10)
Cool Uncle Cool Uncle
Jack Splash teamar med Bobby Caldwell och bildar Cool Uncle. Tillsammans med en välvald rad gäster levererar de en riktigt smooth soulkryssning i lätt retrobris. ”Najs middagsmusik”, som en kollega sa. Det gillar man ju. (7/10)
Dâm-Funk Invite The Light
Programmerad rymdfunk driven av p-funk-bränsle. Lite ostrukturerat och hooklöst emellanåt, men vibben! Oj vad jag gillar vibben. (7/10)
E3 One Soul (Delux Edition)
Ellis Hall III langar soul född i kölvattnet efter Voodoo och Share My World. Falsetten är stark i neosoulen med hiphopkant. Gött om en inte jäktar efter nästa vibb utan gärna hittar nytt som låter som det sena 90-talet och tidiga 00-talet. (7/10)
Erk Spelbart
Det skulle vara en norrlänning i år. Erk var den jag lyssnade mest på vid sidan av Cleo. En lång rad gäster gör det till en varierad resa på dystra elektroniska beats. (7/10)
The Gene Dudley Group Zambidoose
Brittisk jazzig soulfunk på retrovibb inte långt från Daptone-skolan. Både instrumentalt och med sång. Bra. (7/10)
Hiatus Kaiyote Choose Your Weapon
Australiensisk framtidsfunk som knäpper och smäller i alla riktingar. Svingött ibland och såsigt ibland. Vibbkompassen behöver stå åt precis rätt håll när jag ska lyssna på det här. (7/10)
Jones Indulge
Storröstad r’n’b med elektronisk touch. Lämnar mig med ett löfte om framtida storverk. Tål att spelas om mer än en gång. (7/10)
Leon Bridges Coming Home
Finfin retrosoul i rakt nedstigande led från Sam Cooke. Väl värd mer än en lyssning. (7/10)
Lianne La Havas Blood
Läste väldigt mycket positivt om det här albumet innan jag hörde det och var riktigt förtjust i Unstoppable (som jag lyssnade på mycket innan albumet kom). Men jag blev aldrig riktigt tagen. Vet inte om det berodde på högt ställda förväntningar. Kanske? Helt ok modern soul med hygglig mängd kropp. Men det har ju kommit annat som river hårdare tag i mig, det har det ju. Kanske fick LLH aldrig den tid hon förtjänade. Svänger ändå rätt skönt när jag lyssnar om fyra månader senare. (7/10)
L’Orange & Jeremiah Jae The Night Took Us In Like Family
Rökig och jazzig hiphop med gott om filmsamplingar. Det är inget som förflyttar hiphopens cirklar. Du har hört det förr, jag har hört det förr. Men det kan kvitta när det är riktigt bra. En skiva som är väl värd ett par varv i hörlurarna. (7/10)
Nao February 15
Tjock elektronisk r’n’b med groove som lovar stort och håller. Fem fina bitar, alldeles för kort. (7/10)
Public Enemy Live From Metropolis Studios
Inspelat framför en liten publik i England. Bevisar att PE fortfarande har DET live. (7/10)
Saun & Starr Look Closer
Saun & Starr är Sharon Jones bakgrundssångerskor. Den här skivan låter precis så. Det är inte en dålig sak. (7/10)
Silvana Imam Jag dör för dig
EP:n är verkligen den svenska hiphopens format of choice just nu. Det regnar EP-släpp. Och jag gillar det. Jag har väl inte alltid varit Silvanas största fan, men det här är svårt att värja sig mot. Kaxigt och störigt. Bra! (7/10)
STS & RJD2 STS & RJD2
Gött soulsvängig hiphop med funk i trunken. (7/10)
Action Bronson Mr. Wonderful
Jag har ingen lång historia med Action Bronson. Ströspår här och där är allt jag hört. Vet att han brukar liknas vid Ghostface Killah, och det kan man ju förstå. Musikaliskt vilar hiphopen här på nån sorts funkrockarv. Det är rätt gött. Ett par tre låtar tar jag i alla fall med mig vidare. Det kan ju vara mer än nog. (6/10)
The Alchemist & Oh No Present Welcome to Los Santos
Två producenter och en lång radda gästvokalister. Från Aloe Blacc till Freddie Gibbs via Little Dragon och Ariel Pink. Hiphop och indie sammansmält till en salig blandning. Smältdegelsmusik. Spretigt, men gött. (6/10)
Erik Lundin Suedi
Alla ovh hens morsa älskade Erik Lundin. Kanske gör det mig mer svårflörtad och nöjer mig med att tycka att det är bra? Men Haram är en jäkla bomb, det ger jag honom. (6/10)
The Game Documentary 2
Att göra en uppföljare till en mindre klassiker är alltid dumt. The Game kör på med sin referenstunga gangsta. That’s it och det är väl ok. (6/10)
Ghostface Killah Adrian Younge Presents: Twelve Reasons To Die II
Inte lika vass som del I. Inte lika vass som Sour Soul. Men man får vad man kan vänta sig och Adrian Younge gör så klart inte bort sig. (6/10)
Grillat & Grändy Kör vi tills att dör vi
Hemmalaget-hiphop och det är ju aight och så, men inte välter det några kiosker. Jag har fakking fått lön kan en å andra sidan spela den 27:e varje månad. (6/10)
Public Enemy Man Plans God Laughs
Det går inte att komma undan att det här känns lika mycket som ett soloalbum med Chuck D som ett PE-album. Flavor Flav är mer frånvarande än någonsin och soundmässigt ligger det närmast Chucks solodebut. Ändå oväntat bra gubbhiphop. (6/10)
Raekwon FLY INTERNATIONAL LUXURIOUS ART
Only Built For Cuban Linx firar 20 år och Rae firar med att släppa ett helt ok album. Ett par varv mer välpolerat och välmående än OB4CL. Lite mer pengar i luften, lite mindre smuts under naglarna. Men det är helt ok. (6/10)
Slum Village YES!
Slum Village har fortfarande tillgång till J Dillas arv och den här gången har de letat fram nio beats han skruvat mer eller mindre i. Young RJ har pusslat ihop det som var halvfärdigt och det mesta av resten. Det låter precis som väntat och det är ju gött på sitt sätt. Väldigt nostalgisk gästlista. Hade kanske önskat någon liten överraskning. Fint, men inte livsnödvändigt. (6/10)
Van Hunt The Fun Rises, The Fun Sets.
Bruksneosoul av gott snitt. (6/10)
Victoria Monet Nightmares & Lullabies Act 2
Hook-drottningens andra EP är en inte alls oäven historia. Halvmodern r’n’b med grym sång. Möjligen aningen välpolerad. (6/10)
CeeLo Green Heart Blanche
Lättfotad flirtsoul med discoanstrykning. Välproducerat, men oväntat identitetslöst och stundtals riktigt platt. (5/10)
Ciara Jackie (Deluxe)
Klubbig dans-r’n’b. Bruks-Beyoncé. Missy gästar! (5/10)
Earl Sweatshirt Best Version
Jag föll väl inte direkt hals över huvud ner i OFWGKTA-träsket när de exploderade för några år sen. Lyssnade mest på Frank Ocean och mindre på rapparna. Det här är rätt skitigt och jag gillar att det är helt fritt från gäster, men det har väl inte riktigt fäst. Vad kom jag upp i? Två-tre genomlyssningar. Tveksamt om jag återvänder. (5/10)
Future Brown Future Brown
Kall, elektronisk och spretig producentfunk utan kött. Lite strukturlöst med ständiga gäströster. (5/10)
Madi Banja Det var inte med meningen
Som en svensk Fetty Wap glider Madi Banja in. En del av mig älskar det, en annan inte. Svårt kluven. (5/10)
Nubiyan Twist Nubiyan Twist
Brittisk frifunkjazz med hiphopattityd och afrobeattouch. (5/10)
Samling Nina Revisited: A Tribute To Nina Simone
Lauryn Hill, Jazmine Sullivan, Mary J. Blige, Lisa Simone med flera tolkar Nina. Det är ju ok, så klart. Men inget jag spelar på repeat. Det här gjorts mer intressant tolkningar om man inte hellre lyssnar på originalen. (5/10)
DJ EFN Another Time
En miljard rappare på en salig blandning beats. Som ett långt blandband. Hajar till ibland, men oftast rullar det bara på som ett minne av en tid som flytt. (4/10)
Janet Jackson Unbreakable
Titelspåret är ju jäkligt bra och att Missy Elliott visade livstecken var ju kul. Det var väl det? (4/10)
Mwuana 1. Spiridon och 2. Collén & Chords
Autotune, alltså. Jag veeeeet inte. Autotunen ligger som ett störningsmonment över hela skiten för mig. Sorry. Men Parranoia från 1: Spiridon är grym. Asketisk och kall hiphop/r’n’b med rap som ofta ligger närmare sång. Jag hör att det finns nåt här, men det är inte min grej. (4/10)
Tyler, The Creator Cherry Bomb
Med en näva mer skev elektronik i beatmixen än forne (?) kollegan Earl Sweatshirt. Men, äh jag vet inte, orkar inte riktigt engagera mig. (4/10)
Snoop Dogg BUSH
Ett helt album med Snoop producerat av Pharrell med gäster som Stevie Wonder och Charlie Wilson. Jag blir bara förbannad när jag tänker på vilket slöseri med talang, pengar och tid det här albumet är. (3/10)
Sånt jag lyssnat på för lite för att ge ett omdöme:
The Alchemist Israeli Salad
Andreya Triana Giants
Apollo Brown Grandeur
A$AP Rocky AT.LONG.LAST.A$AP
Boosie Badazz Touch Down 2 Cause Hell
Dizzy Wright The Growing Process
Dr. Yen Lo Days with Dr. Yen Lo
Elijah Blake Shadows & Diamonds
Fetty Wap Fetty Wap (Deluxe)
Georgia Anne Muldrow oLIGARCHY sUCKS
Honey Cocaine The Gift Rap
Jay Rock 90059
Juicy J T.G.
Kehlani You Should Be Here
Kim Manning Space Queen
Kool Keith & L’Orange Time? Atonishing!
Lemar The Letter
Lizz Wright Freedom & Surrender
Maysa Back 2 Love
Murs Have a Nice Life
Nappy Roots The 40 Akerz Project
Redman Mudface
Terence Blanchard Breathless
Terri Walker Entitled
White Boiz Neigborhood Wonderful
Årets fem hittills bästa amerikanska hiphopsläpp
Det har varit ett riktigt bra hiphopår. Här kommer en lista med de fem amerikanska släpp jag gillat allra mest (utan vidare kommentarer). Vilka fem har du gillat mest? Det är vad jag skulle vilja veta.
1. Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly
2. Joey Bada$$ B4.DA.$$
3. Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred
4. Knxwledge Hud Dreams
5. Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul
Jag hittade det på Spotify: juli, augusti & september 2014
Svårt behov av att rensa ur ordentligt i min spotifylista Månadens spis igen. Jag ligger svårt efter. Trodde i min enfald att jag skulle hinna lyssna på mer musik som föräldraledig. Tji fick jag. Den här gången gör jag processen kort med ett gäng jag inte gett en ärlig chans och misstänker att jag inte kommer att hinna med innan jul.
Men det kom ju en sjujäkla massa bra grejer under de senaste månaderna också.
Georgia Anne Muldrow Ms. One (9/10)
Hennes första rapsläpp, det var så den här EP:n beskrevs. Och visst rappar hon mer än vanligt, men så där fantastiskt stor skillnad är det ju inte. För beatsen står danska Kriswontwo och det är bara att lyfta på hatten och tacka för det. Det här är sagolikt bra och jag önskar att det kommer en vinyl. Har inte fått nån klarhet i det. Personal, som inleder EP:n, är årets hittills bästa låt.
M-Rock Phunk Observatory (8/19)
Albumet Stonefunkers aldrig spelade in 1992. Längre text om den här skivan bakom denna länk.
Samling 9th Wonder Presents: Jamla is the Squad (8/10)
Det här är en så fin samling bitar att jag blir alldeles tårögd. 9th spinner soulfyllda beats som om det inte fanns någon morgondag och bland rapparna märks bland andra Rapsody, Blu, Talib Kweli, Styles P och Big Remo. Möjligen kanske aningen lång (deluxe versionen innehåller 24 låtar), men jag ska inte klaga.
Statik Selektah What Goes Around (7/10)
Statik på jazzvibb med en imponerande gästlista i släptåg; Freddie Gibbs, Snoop Dogg, Black Thought, Talib Kweli (igen), Action Bronson, Joey Bada$$ med många flera. Kanye sa att jazzen är död. Jag säger att han har fel. Det här är mycket fint.
Isaiah Rashad Cilvia Demo (7/10)
När jag efterlysta det första halvårets bästa skivor från det första halvåret bland mina Facebook-vänner dök den här upp som ett förslag. Sävlig och sluddrig hiphop som onekligen har något. Jag misstänker att jag skulle behöva ge den mer tid för att den verkligen skulle sätta sig. Den är inte superdirekt, men jag hör ju att det finns något där. Om jag nu bara hade tiden den förtjänar.
SZA Z (7/10)
SZA sjunger på ett par riktigt fina låtar på Isaiah Rashads skiva och han gästar på ett spår här. Beatig och atmosfärisk soul med hiphop touch. Jag gillar ju sånt. SZA har en röst som svävar ovanpå, runt om och genom beaten. Spöklik och förtrollande. Mycket fint.
Vanessa Liftig CurioCity (7/10)
Svenska Vanessa Liftig är inne på en liknande vibb, fast med en tydligare jazzkant. Här på sitt andra album har hon vuxit minst ett par tre snäpp från debuten. Ett par av låtarna är lite mer framåtlutade och discofierade, frågan är om det inte är de lösare låtarna som ä’r allra bäst?
Kissey Initiation (6/10)
Efter ett par år av relativ tystnad kommer Kissey tillbaka med en EP fylld av introvert och svettig elektronisk soul. Återhållet och intensivt på samma gång, redo att explodera. Den här gången har hon gjort det mesta själv. Det lovar gott, men når inte riktigt hela vägen. Dance The Pain Away är riktigt riktigt bra.
Clipping CLPPNG (6/10)
När de är som bäst låter de som ett elektronikstört Outkast. Ibland klarar de inte riktigt att samla ihop oljuden till låtar som svänger, då är det mest irriterande.
Miles Tackett The Fool Who Wonders (6/10)
Tackett spelar till vardags i Breakestra, det kan man inte direkt höra här. Det här lutar mer åt rock på akustisk gitarr även om blåsoulig djupfunk gör sig påmind emellanåt. Har inte riktigt krokat mig, men låter gött ibland.
Bubba Sparxxx Made on McCosh Mill Road (5/10)
Det här är en sjukt ojämn skiva. Bubba går på hälften av materialet loss i nån sorts hiphopcountryrock jag inte blir riktigt klok på. Å andra sidan när han håller det till avskalad gyttjig hiphop har jag fortfarande svårt att motstå det. Mycket bärs och John Deere. Banjon i Okay Then gillas så klart.
Lorentz Kärlekslåtar (5/10)
Den skiva som dök upp flest gånger när jag bad om det första halvårets bästa skivor. Jag tänker att den är ok, men inte så mycket mer. Lite för återhållet för mig. Gå loss för bövelen! (Nej, jag är inte imponerad av Sakarias första sololåt eller den han producerat åt Titiyo heller.)
Sånt som inte fick så mycket tid som det kanske förtjänade:
- Air Dubai Be Calm
- Alias Pitch Back Prism
- FKA Twigs LP1
- How To Dress Well What Is This Heart?
- Jose James While You Were Sleeping
- Marsha Ambrosius Friends & Lovers
- Naomi Shelton & The Gospel Queens Cold World
- Shabazz Palaces Lese Majesty
- St. Paul & The Broken Bones Half The City
- Trey Songz Trigga
- Twista The Dark Horse
- The Underachievers Cellar Door: Terminus Ut Exordium
- Wiz Khalifa Blacc Hollywood
- Yarah Bravo Love Is The Movement
De här låter jag stanna kvar i listan med hopp om mer lyssningstid:
- Bebel Gilberto Tudo
- Dilated Peoples Directors of Photography
- Jhene Aiko Souled Out
- Nicola Conte Free Souls
Vad missade jag?
Nio saker jag hittat på Spotify
På Spotify har jag en spellista som heter Veckans spis. Där samlar jag musik jag planerar att lyssna på under veckan. Det som är tillräckligt bra flyttar jag vidare till en annan lista, Nu spisas. Hade nån naiv tanke att jag skulle skriva nåt kort om det nya jag lyssnat på varje vecka.
Har varit dålig på att rensa i Veckans spis ett tag, men nu gör jag rent hus.
Black Milk Glitches in the Break
Black Milk rullar in med en fin liten EP med nio spår som släppts på en begränsad vinyl i samband med Record Store Day. Relativt gästfritt, Guilty Simpson och Fat Ray är de enda namnen på listan. Låter precis lika grymt som vanligt, direkt från gatorna i Detroit. (8/10)
Jaqe & Marcus Price Eikon
Ännu en EP. Kan vi se en trend här? Kortare släpp för digital release istället för cd-erans onödigt omfattande epos? Jag hoppas det. Jag gillar det.
Marcus Price gillar jag sen gammalt, kanske inte helsåld på de mer klubbiga släppen han ägnat sig åt de senaste åren. Men när Jaqe står bakom micken rullar han ut elektroniska och slöa hiphopbeats som träffar mig mitt i hjärtat. Riktigt fint.
Jaqe har jag inte lyssnat på lika mycket. Inte så konstigt, han är betydligt färskare i spelet. Men det är gött att han får utrymme att köra på egen hand. Kan inte säga att han får mig att lyssna på det han säger, men det är lugnt. Det är inte många som lyckas med det. Det låter gött, det räcker för nu. (6/10)
Cody Chesnutt Landing on a Hundred: B-sides and Remixes
Landing on a Hundred var ett av de album jag lyssnade mest på 2012. Det här är en liten samling med spår som blev över eller som remixats. Sånt som skulle landa på en Deluxe Edition om skivan någon gång når den status den förtjänar.
Det spretar lite mer än på moderalbumet, men det är ändå skönt. Är lite extra förtjust i Questloves mjuka soulquarian-groove i remixen av What Kind of Cool som han bakar ut som om han vill bevisa att han fortfarande dominerar den vibben när han vill. (6/10)
Freddie Gibbs & Madlib Piñata
Du kan kalla mig Madlib-Stan om du vill, men hans track record talar för sig själv, särskilt när han gör hela album med enskilda rappare (tänker på Georgia Anne Muldrow och Talib Kweli). Här rullar han mjuka, funkiga och typiskt lortiga västkustbeats som Freddie Gibbs spottar knarklangarhistorier på. En av årets allra bästa skivor so far. (8/10)
Organismen Alla kungar bär inte krona
Jag måste alltid ge Organismen tid och uppmärksamhet för att släppa in honom. Det funkar dåligt att slölyssna på honom för mig. Ganska värdelöst att arbeta till. Men när jag lyssnar på Alla kungar bär inte krona i lurar mellan jobbet och hemmet landar den.
Här finns ett par riktigt bra personliga texter som kryper under huden på mig, tänker framför allt på relationsbråklåten Vart du ska och uppbrottet i avslutande Fyra dagar innan snön kom. Där känns det som om han hittar ny mark för sitt skrivande. Hatten av för det.
Sen måste jag nämna Medicin som gästas av Öris och Chords, kanske framför allt för det mjuka groovet som just Chords meckat. (7/10)
André Cymone The Stone
Jag blev duktigt peppad när jag läste att den gamle Minneapolis-funkatören André Cymone skulle släppa nytt. Tyvärr blev The Stone en rätt tung besvikelse. Mogen och ofarlig funkrock som inte gör mycket för själen. Långt från det intensiva avskalade groove som gjorde honom känd. Bröt jag precis mitt löfte att aldrig mer skriva om dåliga skivor? (3/10)
Nick Waterhouse Holly
Retro-R&B med rock’n’roll-kant någonstans i närheten av Eli ‘Paperboy’ Reed. Musiken är skönare än Waterhouse röst. Hade det här varit en instrumental skiva hade den kunnat ges ut av Daptone Records och sorterats in mellan The Budos Band och Menahan Street Band. Nu får jag försöka filtrera bort sången. Det går ibland. (5/10)
Toni Braxton & Babyface Love, Marriage & Divorce
Jag är vansinnigt svag för duettalbum. Här kommer Toni Braxton och Babyface med en ny vinkling på konceptet. Temat i sig är väl ingen revolution, men jag gillar att de blandar duetter och solospår. Det är inte lika vanligt. Två lyxiga r’n’b-artister som fallit lite i glömska och bakvatten här hemma som bjuder på en i det stora hela fantastisk skiva. I ett par spår går de på trenden med euro-färgade beats, de går så klart bort. Men när det här är som bäst glömmer jag alla invändningar (lyssna på Roller Coaster och Take It Back). (7/10)
Cibo Matto Hotel Valentine
I avdelningen oväntade comebacker hittade jag Cibo Matto som efter över tio års frånvaro kom tillbaka med ett nytt album på alla hjärtans dag. Det står sig väl bredvid deras 90-talsklassiker Viva! La Woman och Stereo-Type A. Det känns lyxigt att få höra helt nytt material med Miho Hatori och Yuka Honda. Yuko Araki som tidigare spelat med Cornelius är ny bakom trummorna. Visste inte att jag hade saknat dem så mycket. (7/10)
25 hiphopskivor
Min gamla kollega Pontus har kört en liten utmaning via sin grymma podcast Gatuslang: lista och fotografera de 25 mest betydelsefulla hiphopskivorna i ditt liv.
Jag antog utmaningen och landade ungefär så här (se bilden).
Har säkert glömt nån eftersom skivsamlingen är i kaos och urvalet gjordes på extremt kort tid. Men ibland är höftande det enda rätta. Svaret är förmodligen ändå ett annat imorgon.
Frågor på det?
Tre skivor: Coultrain, Dudley Perkins och 7 Days of Funk
Coultrain Jungle Mumbo Jumbo
Riktigt fin hippiesoul med rejält funkdjup. Möjligen aningen mer vibbsäkert än melodistarkt. Men jag gillar verkligen Coultrains röst och i min mage smakar han gott. Lätt ett av årets allra finaste album. (4/5)
Dudley Perkins Dr. Stokely
Inga överraskningar här. Dudley gör ett temaalbum och det låter precis lika bra som vanligt. Inte så konstigt när Georgia Anne Muldrow producerat nästan hela skiten. Från boom bap till flummigt och atmosfäriskt. Jag har egentligen inget att invända. (4/5)
7 Days of Funk 7 Days of Funk
Minns ni att Snoop Dogg blev Snoop Lion nån sekund? Nu har han hur som helst hittat tillbaka till den plats där han hör hemma. Med Dam-Funk på beats blir det ett kort (åtta låtar) och effektivt g-funkalbum. Enda invändningen är att Snoopzilla (som han kallar sig här) väljer att sjunga mer än han rappar. Och jag vet ju vilket jag tycker att han gör bäst. D-F väger ändå upp det. Årsbästabra det här med. (4/5)
