Rent teoretiskt och tekniskt skulle det så klart kunna komma en skiva som är bättre än Childish Gambinos senaste. Jag tar den chansen. Det vore ok. Inget skulle göra mig gladare.
För Awaken, My Love är magiskt fantastisk. Nykokt funksoppa på de finaste gamla p-spikarna. Nästan allt jag trodde var samplat visar sig vara omspelat. Gott så.
Att en av de viktigaste spelarna bakom det här lilla mästerverket heter Ludwig Göransson är en fin detalj.
Rent tekniskt kom väl den här skivan nånstans i mitten av oktober, men vi var nog en ganska bra bit in i november innan jag gav den en chans. Det har aldrig riktigt klickat mellan Tingsek och mig tidigare, så det krävdes ivriga hejarop från em god vän innan jag gav honom en chans denna gång.
Och herregud så tacksam jag är för det. Det här är utan tvekan en av höstens och årets allra finaste musikaliska stunder. Och det är framför allt vibben som lockar. Det är där han vinner. Det är magiskt skönt att bädda in sig i Tingseks och Måns Mernstens ljudvärld.
Jag kan ha viss förståelse för dem som surar över avsaknaden av minnesvärda refränger eller melodier, men det stör mig faktiskt ovanligt lite. Jag älskar att lyssna på Amygdala från början till slut.
The Game har alltid varit som bäst när han är nostalgisk. Sällan har han gått med huvudet så djupt längs memory lane som på 1992. Det blir så klart svinbra och helt i klass med albumklassiker som The Documentary och Doctor’s Advocate. Inga musikaliska överraskningar whatsoever. Bara straight up hypernostalgisk hiphop. And that ain’t bad.
Eftersom året närmar sig sitt slut är det väl dags att jobba ut den här serien med månadens skiva jag bestämde mig för att köra? På temat bättre sent än aldrig tar jag det tillbaka till september och M-Rock:s senaste album The Cosmic Phunk Saga Continues.
Som namnet antyder är skivan en tydlig fortsättning på Phunk Observatory från 2014. Det är tjock funk med lager på lager av svett, bas, blås och groove. Inga konstigheter, bara gött gung med en rejäl dos go-go i trunken.
Skickar gärna lite extra props för gitarrerna och slagverken. Blir så klart lite glad när Cane glider in med några smootha rader i den mjuka brisen Summer Tyme.
Jag hade klarat mig utan två versioner av Blow You Whistle på albumet, men det är mest en anmärkning i marginalen.
I like it, I like it a lot.
Här ligger man efter… NAOs album For All We Know kom väl rent tekniskt ett par dagar innan juli blev augusti. Å andra sidan lyssnade jag inte på den innan augusti, så jag tillåter mig att tänja lite på eventuella kalenderbitarregler.
Brittisk popfunk med bra sug var det som snurrade mest när semestern övergick i arbetslunk. Återkommer två månader senare med stor regelbundenhet i mina högtalare. Det om något är väl ett gott betyg i dag?
Nu ligger jag efter igen. Augusti närmar sig sitt slut och jag har alldeles glömt att berätta vilken skiva som var juli månads bästa. Sällan har väl valet varit så enkelt. Kendra Fosters självbetitlade är fullkomligt enastående och Promise To Stay Here är fortfarande en av årets allra bästa låtar (även om det finns dom som hävdar att det finns ännu bättre låtar på albumet).
Så om du inte lyssnat än, gör det nu!
Det känns nästan tråkigt att säga det eftersom 40 000 miljarder andra redan har sagt det. Men det måste ändå sägas: Blood Orange har med Freetown Sound gjort juni månads bästa skiva när vi skriver 2016 i kalendern.
Jag har ju glömt att tala om hur landet ligger, vem som langade ut det tjockaste albumet i maj 2016. Rent tekniskt kom väl det här redan i slutet av april, men skit i det. Rikard ”Skizz” Bizzi har gjort det igen! Vinylen är så klart redan slutsåld, men musiken kan du ladda ner eller lyssna på via Bandcamp. Du vill inte sova på det här.
Jag har ju alldeles glömt att säga som det är. Att månadens skiva i april 2016 är och var Silvana Imams Naturkraft. Rent tekniskt kom den precis i slutet av mars, men jag började inte lyssna förrän det hade hunnit bli april. Kanske mest för att jag inte blivit alldeles helsåld på hennes tidigare grejer.
Men den här gången föll alla bitar på plats. Jag kan inte värja mig. Hon har en helt unik leverans, en helt egen vibb. Den har skavt lite tidigare. Stört mig. Men som vanligt när det skaver och stör kan det växa till kärlek.
Så lyssna! Särskilt om du valt att inte lyssna på Naturkraft för att Silvana stört dig förut.
Att Kendrick Lamar med några överblivna rester från de tre senaste åren langar ut ett album som kör över allt annat som släpptes i mars säger något om vilket flow han är inne i just nu. Nästan varenda låt här är stark nog att utmana om en plats på fjolårets mästerstycke To Pimp A Butterfly. Jag bockar, buggar och njuter hela vägen.
