Rent tekniskt kom väl den här skivan nånstans i mitten av oktober, men vi var nog en ganska bra bit in i november innan jag gav den en chans. Det har aldrig riktigt klickat mellan Tingsek och mig tidigare, så det krävdes ivriga hejarop från em god vän innan jag gav honom en chans denna gång. 

Och herregud så tacksam jag är för det. Det här är utan tvekan en av höstens och årets allra finaste musikaliska stunder. Och det är framför allt vibben som lockar. Det är där han vinner. Det är magiskt skönt att bädda in sig i Tingseks och Måns Mernstens ljudvärld. 

Jag kan ha viss förståelse för dem som surar över avsaknaden av minnesvärda refränger eller melodier, men det stör mig faktiskt ovanligt lite. Jag älskar att lyssna på Amygdala från början till slut.