Dags att erkänna. Jag har aldrig gjort en ordentlig djupdykning i Stax-katalogen. Bara skrapat på ytan och ofta via singelsamlingar. Jag överdriver lite så klart. De 10-15 allra största namnen på etiketten har jag lyssnat mycket och ibland flitigt på, men William Bell har jag av någon anledning aldrig kommit riktigt nära.

Synd. För det här är ett riktigt svinbra 60-talssoulalbum av klassiskt Stax-snitt. Hatten av för den som tjatade in den på Sonics lista. Från och med nu ska jag jobba på att vi blir mer än ytligt bekanta.