Precis innan jag gick på semester skrev flera personer jag följer på Twitter om Sam Dees. Jag hade precis kommit fram till plats 59 på Sonic:s soullista där det var dags för just Sam Dees. Märkligt sammanträffande. Har aldrig lagt märke till hans namn tidigare, trots flitigt läsande och lyssnande.

Hur som helst, lyssnade igenom The Show Must Go On och ytterligare nåt som låg på Spotify. Minns inte nu vad. Hade för mycket att göra för att hinna skriva ner mina intryck, så det fick vänta till nu.

Intrycket är väl att det här är ett typiskt fall där det blir lite dumt att stänga in sig i albumhörnet. För The Show Must Go On är inte en lika njutbar lyssning som samlingen Second To None. Den senare innehåller fler av de tidiga singlar Dees gav ut som i mina öron är betydligt mer intressanta och ledde till att northern soul-britterna återupptäckte honom. Här finns också tre välvalda spår från just The Show Must Go On.

Känslan blir därför att The Show Must Go On inte är med lika mycket på egna meriter som Sam Dees övriga meriter. Det är hans enda album från 70-talet, resten kom på sent 80-tal och 90-tal. Jag gissar att de inte är särskilt intressanta, men har inte lyssnat.

Albumet beskrivs ofta som en bortglömd southern soul-klassiker, men jag vet inte om jag skulle skriva under på den beskrivningen riktigt. Jag förknippar södernsoulen med något lite köttigare och blåsigare. Här är det lite mer kontrollerat och fyllt av stråkar. Soul som står på gränsen till discon, men med foten kvar i funken.

Men för all del, lyssna på Sam Dees om du inte gjort det förr. Jag är glad att jag gett honom tid. Det finns goa grejer här. Sen skulle jag kanske hellre rekommendera samlingen från skivbolaget Kent än albumet Sonic valde till sin lista.