När alla och din morsa förälskade sig i Solomon Burke i samband med att han gjorde sin storstilade återkomst med just det här albumet 2002 stod jag trumpet bredvid och undrade vad det handlade om. Visst titelspåret ÄR bra och listan med kompositörer lika imponerande.

Även om jag på ett intellektuellt plan kan förstå varför man kan gilla det här känns det inte in i märgen på mig. Det är inte livsnödvändigt, snarare mysigt och moget.

Så visst, snyggt. Men inte är det öde ö-material. Åtminstone inte för mig.