Efter att ha fått sparken från The Temptations fortsatte David Ruffin som soloartist på Motown med sju album under åtta år. Att han inte klarade att matcha bandets framgångar råder det väl ingen tvekan om? Men det här är ändå en trevlig samling bitar direkt från hitfabriken i Detroit. Även om albumet kanske inte dryper av just hits.

Mest öronmask är kanske Everlasting Love som Sandra gjorde olyssningsbar för mig med sin cover under sent 80-tal. Den hoppar jag gärna över.

Så sammanfattningsvis: ännu ett exempel på en skiva jag inte kommer att placera på topp 100, men som är helt ok?