Superlyxig souldisco. Ibland är det precis sådan här len musik själen behöver. Inget motstånd, bara ljust och fräscht. Oftare vill åtminstone jag ha det lite köttigare och svettigare. Framför allt skulle jag kanske ha kunnat leva utan hemska reggaediscon The Woman Behind The Man som mest för tankarna till Boney M. Men all in all, ett utmärkt album.

Och vi ska verkligen inte blanda ihop Odyssey med Odyssey (som också släppte en självbetitlad skiva 1972, fem år tidigare). Det äldre Odyssey, MoWest-Odyssey som vi kan kalla dem, är faktiskt mycket roligare med sin trippiga folkpsychsoul som är lite av en avlägsen släkting till Parliaments Osmium. Undrar om den finns högre upp på listan?