Det finns få musiker jag identifierat mig med så mycket med som Questlove. Om nu identifierat är rätt ord. Det finns få musiker vars syn på musik jag delat på samma vis som Ahmir Thompsons. Nästan allt han gillar, gillar jag. Med viss reservation för att han lyssnat på lite mer skäggig amerikansk folkindie än jag orkat ta in.

Jag är den exakta målgruppen för den här boken.

Det här är både en biografi och en sorts guide till musiken som formade musikern. Jag gillar det. Jag gillar det mycket. Åtminstone nästan hela vägen.

Den verkligt självbiografiska inledningen om uppväxten fram tills han mötte Tariq Trotter a.k.a. Black Thought i skolan är utmärkt berättat. De många genomgångarna av skivor som format honom som musiker är nektar för en musiksamlare (och märkligt egosmekande när de allra flesta redan är personliga favoriter). Historierna om The Roots inledande hårda år fram till det som kanske får kallas deras genombrott runt 00-talets början är välavvägt detaljrikt och med tillräcklig distans.

När vi når längre fram i historien och närmar oss någon sorts nutid, circa 2010 och framåt, då faller det lite. Här finns en del sår, får vi nog kalla det, som inte är redo att petas på än. Det märks tyvärr. Berättelsen blir lite försiktigare och känns inte lika öppen och ärlig. Det är synd. Kanske borde han helt enkelt ha låtit bli den delen?

Ah ja, det är en detalj i en annars utmärkt bok.

Och jag lärde mig dessutom att Questlove under något år som liten var en riktig Kiss-nerd. Det glädjer mig att vi delar även det musikaliska spåret.

Kolla! Alla skivorna Questlove listar som årets bästa mellan 1971 och 1993 i boken i en lång härlig spotifylista! De enda som saknas är Jesse Johnson Jesse Johnson’s Revue (1985) och De La Soul …is dead (1991) – båda saknas tyvärr på Spotify.