Att hon har bra tryck i pipan, det är ju sen gammalt. Kanske kan man med lite god vilja kalla Loleatta Holloways album Queen of the Night utgivet på Gold Mind 1972 för soul. På den klisteretikett jag smäller på står det nog ändå med feta och stora bokstäver kraftdisco. För det är kraften i Holloways röst och det ganska raka discobeatet som dominerar det här albumet.

Tittar man lite bakåt i hennes katalog och specifikt på de två album hon släppte på etiketten Aware hittar man musik som är mycket lättare att placera i soulfacket. Jag tycker nog dessutom att de totalt sett är mer intressanta än det här. Lite ojämna kanske, men Loleatta (1973) och Cry To Me (1975) passar åtminstone mig bättre.