Det var ett par år sen jag lyssnade igenom den här senast, men jag kan ärligt säga att jag återvänt till den med viss regelbundenhet sen den släpptes 2002. Och det är väl nån sorts bevis för att en skiva passar en väl? Att man återvänder till den.

Trodde kanske att jag skulle tycka att någon av Cody Chesnutts senare skulle kännas vassare när jag lyssnade om idag. Men den här står sig faktiskt väldigt väl. Jo, det är nog hans bästa skiva. 36 spretiga låtar som bildar en självklar helhet under 98 minuter. Lo-fi-soul, kan vi kalla det det? Enkla trummaskiner, spruckna mikrofoner, billiga orglar och  trasiga gitarrer bygger ljudvärlden. Codys röst håller ihop det. Det är sweet.

Det var fint att lyssna om. Det gör jag gärna igen.