På Spotify har jag en spellista som heter Veckans spis. Där samlar jag musik jag planerar att lyssna på under veckan. Det som är tillräckligt bra flyttar jag vidare till en annan lista, Nu spisas. Hade nån naiv tanke att jag skulle skriva nåt kort om det nya jag lyssnat på varje vecka.

Har varit dålig på att rensa i Veckans spis ett tag, men nu gör jag rent hus.

Black Milk Glitches in the Break
Black Milk rullar in med en fin liten EP med nio spår som släppts på en begränsad vinyl i samband med Record Store Day. Relativt gästfritt, Guilty Simpson och Fat Ray är de enda namnen på listan. Låter precis lika grymt som vanligt, direkt från gatorna i Detroit. (8/10)

Jaqe & Marcus Price Eikon
Ännu en EP. Kan vi se en trend här?  Kortare släpp för digital release istället för cd-erans onödigt omfattande epos? Jag hoppas det. Jag gillar det.

Marcus Price gillar jag sen gammalt, kanske inte helsåld på de mer klubbiga släppen han ägnat sig åt de senaste åren. Men när Jaqe står bakom micken rullar han ut elektroniska och slöa hiphopbeats som träffar mig mitt i hjärtat. Riktigt fint.

Jaqe har jag inte lyssnat på lika mycket. Inte så konstigt, han är betydligt färskare i spelet. Men det är gött att han får utrymme att köra på egen hand. Kan inte säga att han får mig att lyssna på det han säger, men det är lugnt. Det är inte många som lyckas med det. Det låter gött, det räcker för nu. (6/10)

Cody Chesnutt Landing on a Hundred: B-sides and Remixes
Landing on a Hundred var ett av de album jag lyssnade mest på 2012. Det här är en liten samling med spår som blev över eller som remixats. Sånt som skulle landa på en Deluxe Edition om skivan någon gång når den status den förtjänar.

Det spretar lite mer än på moderalbumet, men det är ändå skönt. Är lite extra förtjust i Questloves mjuka soulquarian-groove i remixen av What Kind of Cool som han bakar ut som om han vill bevisa att han fortfarande dominerar den vibben när han vill. (6/10)

Freddie Gibbs & Madlib Piñata
Du kan kalla mig Madlib-Stan om du vill, men hans track record talar för sig själv, särskilt när han gör hela album med enskilda rappare (tänker på Georgia Anne Muldrow och Talib Kweli). Här rullar han mjuka, funkiga och typiskt lortiga västkustbeats som Freddie Gibbs spottar knarklangarhistorier på. En av årets allra bästa skivor so far. (8/10)

Organismen Alla kungar bär inte krona
Jag måste alltid ge Organismen tid och uppmärksamhet för att släppa in honom. Det funkar dåligt att slölyssna på honom för mig. Ganska värdelöst att arbeta till. Men när jag lyssnar på Alla kungar bär inte krona i lurar mellan jobbet och hemmet landar den.

Här finns ett par riktigt bra personliga texter som kryper under huden på mig, tänker framför allt på relationsbråklåten Vart du ska och uppbrottet i avslutande Fyra dagar innan snön kom. Där känns det som om han hittar ny mark för sitt skrivande. Hatten av för det.

Sen måste jag nämna Medicin som gästas av Öris och Chords, kanske framför allt för det mjuka groovet som just Chords meckat. (7/10)

André Cymone The Stone
Jag blev duktigt peppad när jag läste att den gamle Minneapolis-funkatören André Cymone skulle släppa nytt. Tyvärr blev The Stone en rätt tung besvikelse. Mogen och ofarlig funkrock som inte gör mycket för själen. Långt från det intensiva avskalade groove som gjorde honom känd. Bröt jag precis mitt löfte att aldrig mer skriva om dåliga skivor? (3/10)

Nick Waterhouse Holly
Retro-R&B med rock’n’roll-kant någonstans i närheten av Eli ‘Paperboy’ Reed. Musiken är skönare än Waterhouse röst. Hade det här varit en instrumental skiva hade den kunnat ges ut av Daptone Records och sorterats in mellan The Budos Band och Menahan Street Band. Nu får jag försöka filtrera bort sången. Det går ibland. (5/10)

Toni Braxton & Babyface Love, Marriage & Divorce
Jag är vansinnigt svag för duettalbum. Här kommer Toni Braxton och Babyface med en ny vinkling på konceptet. Temat i sig är väl ingen revolution, men jag gillar att de blandar duetter och solospår. Det är inte lika vanligt. Två lyxiga r’n’b-artister som fallit lite i glömska och bakvatten här hemma som bjuder på en i det stora hela fantastisk skiva. I ett par spår går de på trenden med euro-färgade beats, de går så klart bort. Men när det här är som bäst glömmer jag alla invändningar (lyssna på Roller Coaster och Take It Back). (7/10)

Cibo Matto Hotel Valentine
I avdelningen oväntade comebacker hittade jag Cibo Matto som efter över tio års frånvaro kom tillbaka med ett nytt album på alla hjärtans dag.  Det står sig väl bredvid deras 90-talsklassiker Viva! La Woman och Stereo-Type A. Det känns lyxigt att få höra helt nytt material med Miho Hatori och Yuka Honda. Yuko Araki som tidigare spelat med Cornelius är ny bakom trummorna. Visste inte att jag hade saknat dem så mycket. (7/10)