Etikettarkiv: Wu-Tang Clan

Thank God It’s Funken Friday 2018:1

De tre första låtarna på den här listan smällde jag in redan i slutet av november. Vilket härligt gäng det här är!

Först ut, Parliaments underbara tillbakalutade sax- och synthfåniga Wizard of Finance.

The Grodeck Whipperjenny! Hade du hört talas om dem förut? Första skivan på James Browns People-etikett. Ett band lett av Browns kumpan Dave Matthews som langar ut psychfunk av finaste snitt.

Sen fem bitar som är en direkt följd av den senaste tidens soullyssnande. Jag väljer låtar från Clarence ReidBrenda HollowayThe DynamicsDon Covay och Syl Johnson.

Och så avslutar vi med fem hiphopbitar som går från det smutsiga till det rangligt ostyriga. Lite gammalt och lite nytt. Wu-Tang ClanGhostface Killah, Apollo BrownRZARikard ”Skizz” Bizzi, Kung KnasDanger MouseRun The Jewels och Big Boi dyker alla upp på ett eller annat hörn.

Annonser

Jag hittade det på Spotify: januari-april 2015

Så var det dags igen. Avstämning, avräkning, redovisning av årets första månader av soulfunkigt lyssnande. Några delar av 2014 slank med och till och med nån från 2013. Annars mest nysläppt och minst en omedelbar klassiker!

Frågan är kanske vad jag missade?

Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly
Instant classic! Funkig smart samtida hiphop som överöser oss med djup musikalisk genialitet. Årets album redan när det kom. (10/10)

Joey Bada$$ B4.DA.$$
Det är möjligt att han inte gör något nytt och revolutionerande, men han gör det förjävla bra. Joey Bada$$ levererar ett galet starkt hiphopalbum. Kalla det retro eller nostalgiskt om du vill. Jag bockar, bugar och njuter. (9/10)

Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul
Att Ghost fortsätter att leverera och leverera är helt sjukt. Visst dyker det upp ett och annat magplask, men oftare bra än dåligt. Här på ett helt album tillsammans med jazzkombon Badbadnotgood som väver en perfekt väv för Ghost att spotta på. Svärtad dramatisk filmfunk. Älskar’t. (8/10)

Matthew E. White Fresh Blood
Sommarslö storslagen soul med smäktande stråkar. Nyvaken tjockissoul. What’s not to like? (8/10)

Samling Brazilian Disco Boogie Sounds (1978-1982)
Titeln säger väl allt? Utvalt med stor omsorg. Magiskt sväng. (8/10)

Carmen Rodgers Stargazer
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att ett album funkar eller inte i mina öron. Carmen Rodgers gör soul/r’n’b som kanske inte är något särskilt egentligen. Men det finns något där som gör att jag gärna lyssnar om. Personlighet, karaktär och små små knorrrar och krokar som gör att det inte försvinner in i bakgrunden och blir anonymt. En skön känsla. (7/10)

Kelly Price Sing Pray Love Vol. 1: Sing
Samna superlyxiga r’n’b som vi vant oss vid från Kelly Price. Missade albumet när det droppade för snart ett år sen, men bättre sent än aldrig. Hon knäcker mig fortfarande med sin röst. Vilken pipa hon har! Utgår från att det här är början på trilogi. Lovar att försöka hålla bättre koll på fortsättningen. (7/10)

Lauriana Mae City of Diamonds EP
Tack vare ett par spår producerade av Jack Splash hittar jag Lauriana Maes fina EP. Ya Neck är en drömsk spinn på Wu-Tang Clans Protect Ya Neck. NYPD Blues minner om Amy Winehouse och överallt vilar en skugga av New AmErykah Badu. Ah, jag gillar det. (7/10)

Mark Ronson Uptown Special
Ronson är som bekant tillbaka i fin form och ingen har väl missat vare sig Uptown Funk med Bruno Mars eller Feel Right med Mystikal? Två verkliga monster som samtidigt står lite vid sidan av resten av låtarna här. För Uptown Special är till största delen en mjuk och snällt svajande popskiva som lägger försiktiga krokar i sommarbrisen. Ronsons bästa på länge, men monsterhitsen lovade mer. (7/10)

Supersci Entropy
Tillbaka efter nästan fem år i delvis nya elektroniska kläder. Om du minns vart Erik L tog vägen med The Soularp Suite är utvecklingen inte alldeles förvånande. Stjärnskotten Broke n Tipsy gästar med beats och Cleo lägger en vers. Supersci kommer med ryggsäcken lastad med kvalitet. Gött. (7/10)

Tuxedo Tuxedo
Mayer Hawthorne och Jake One förenas i kärleken till rullskridskodisco och elektronisk lättfunk som påminner oss om det tidiga 80-talet. Andra halvan av albumet är överlägset starkast. (7/10)

Samling Rewind! 6
Ubiquity Records fina samlingsserie med funkiga covers eller covers av funk. För mig sticker Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra ut med vindrinkstolkningen av Hey Ya och The Lions baktaktsversion av Lyn Collins signaturmelodi Think (About It). (7/10)

Ayla Shatz Ayla Shatz
Ayla Shatz finns med på FAM FIRST (se nedan). Här får vi höra henne på egen hand i 28 minuter över sju låtar. Souligt med sidovibbar av reggae och jazz. Som allra bäst blir det när han går all out på vokaljazzen och till en varmklarinett switchar från EP:ns dominerande engelska till svenska och sjunger om Tävlingsmänniskan och landar i något som nästan kan kallas bossa. Det spåret ser jag gärna en fortsättning på. (6/10)

Bettye Lavette Worthy
Välpaketerade bluesig och jordig soul som sneglar mer bakåt än framåt, som accepterat sin plats i musikhistorien utan att skämmas för den. Jag föredrar ju det framför jakten på samtida trender som präglade många gamla soulhjältinnors 80- och 90-tal. Tänk om, säg, Aretha Franklin kunde dra samma lärdom. (6/10)

FAM FAM FIRST
En bit av Femtastic-familjen samlad på en gemensam lång EP eller kort LP. En lång rad röster som löser av varandra på hiphopbeats av 10-talssnitt. Välproducerat, men bitvis aningen anonymt på grund av spretigheten. Som bäst är det övergrymt, Baws Up, men ofta vill jag hellre höra mer av de enskilda rösterna på egen hand eller i mindre grupperingar. Frida Scars enda vers sticker ut. Cleo är en boss som vanligt. (6/10)

Goapele Strong as Glass
Lyxig r’n’b i Toni Braxton-trakten. Det är ju gött. Saknas någon riktigt monsterhit à la Play eller Closer. (6/10)

J Dilla Jay Dee a.k.a. J Dilla ‘The King of the Beats’ (Batch #1-4) och Lost Tapes, Reels + More
En rejäl laddning mer eller mindre färdiga Dilla-beats på mellan minuten och dryga två. Helt galet att han hann få ur sig så mycket egentligen. Omöjligt att ta in allt och skapa någon ordning i det. Antar att det kommer att spinnas låtar på det här materialet i framtiden. Har skummat och lyssnat. Hört en del som hookar mig direkt. Men det är mastigt, det är det. (6/10)

Jazmine Sullivan Reality Show
En ganska rak uppföljare till hennes tidigare album. Soul med hiphoprötter i MJB-skolan alltså. Gillar du det hon gjort förut gillar du det här. Jag tappade visst intresset för skivan ganska fort. (6/10)

Music Is The Weapon EP1
Svensk afrofunk. Jodå. Svänger rätt bra faktiskt. Har inte riktigt tagit mig an MITW tidigare, trots att jag varit väl medveten om deras existens. Det här är tillräckligt intressant för att jag ska bli sugen på att lyssna på mer, både bakåt och framåt. Lite extragött när Sirintip sjunger. (6/10)

OP Metafysik
Svensk hiphop någonstans mellan Skizz och PH3. Funkigt störda beats och rap som söker svar på omöjliga frågor. OP står för det mesta på egna ben både vad gäller beats och rhymes. Några gäster i producentstolen, inte en enda vid micken. Lite väl kompakt som helhet, men ändå en frisk fläkt. (6/10)

THEESatisfaction EarthEE
Atmosfärisk världsförbättrarhiphopsoul med multipla röstlager och ett grönt hjärta. (6/10)

Lupe Fiasco Tetsuo & Youth
Ja det här är ju också helt ok utan att vara uppseendeväckande. Lupe rullar på som vanligt, men jag fastnar inte riktigt. Det är samma snälla hiphop i rakt nedstigande led från De La Soul och Common som han alltid sysslat med. Schyst, men harmlöst. (5/10)

Raheem DeVaughn Love Sex Passion
Bruksneosoul. (5/10)

Trombone Shorty Say That To This
Den här hittade jag på nån lista med bra funk/soul från 2000-talet. Kom 2013, men jag har inte hört den tidigare så… Trombone Shorty hade jag sett i Treme utan att följa upp. Det är ju lite vuxet, moget och duktigt ibland det här. Kan bero på att funkrockfaktorn landar lite snett ibland. Men det finns gött sväng också, man får bara hjälpa honom att välja låtar själv. (5/10)

Dawn Richard Blackheart
Elektroniskt skruvad r’n’b som inte klickade med mig. Jag brukar säga att jag gillar musik som stör, men den här skivan gör mig mer irriterad än gott. (4/10)

Estelle True Romance
Kvar var bara europop. Trist. (2/10)

Och så några jag bara lyssnat på delar av

Golden era

I slutet av förra veckan langade LA Weekly ut en topp 20-lista med de bästa albumen från det som brukar kallas för hiphopens gyllene år. Av någon anledning valde de att börja 1988 (istället för 1986 som många av oss andra skulle göra) och sluta 1993.

Listor är som bekant främst till för att ifrågasättas, men jag låter min egen vila tillsvidare. Istället bjussar jag på en spotifylista med en låt från vart och ett av albumen (förutom från De La SoulBuhloone Mindstate som inte finns på Spotify, YouTube to the rescue).

Midnight Marauders 9/11 1993

20131110-092703.jpg
Fortsätter stirra på datumet 9 november 1993 i kalendern. Noterar att ytterligare en klassisk hiphopskiva släpptes den dagen. A Tribe Called Quest langade ut Midnight Marauders då. Deras tredje.

Vi såg med andra ord Wu-Tang Clans debut, The Roots andra och A Tribe Called Quests tredje i skivbutiken samma dag. För att citera Busta Rhymes ”Oh My God”.

It’s My Thing

Jag älskar att åka kana genom musikhistorien. Det är något jag lärt mig via hiphopen som alltid varit en outsinlig källa till nya vägar bakåt och djupare in.

Häromdagen snubblade jag över en ny låt med Raekwon. Det är långtifrån alltid jag orkar lyssna på enstaka låtar med någon av Wu-kamraterna, men titeln gjorde det omöjligt att låta bli: It’s My Thing.

Och visst byggde den delvis på en bit ur älskade Marva Whitneys hit med samma namn. Letade hastigt på YouTube och hittade ett fint TV-framträdande.

Marvas låt är som du säkert vet ett slags svar på eller förlängning av Isley Brothers attack på Motown-bossen Berry Gordy, It’s Your Thing. Hittade en TV-version av den också. Kolla rockarna! Fantastiska.

James Brown, som låg bakom Marva Whitneys låt, gjorde så klart en egen tolkning av temat. Den kallade han på sedvanligt blygsamt manér för My Thang.

Många år senare plockade Salt n Pepa upp Isleys-groovet igen och gjorde om det till Shake Your Thang. Och det gjorde man ju gärna.

Och även om det inte var den mest framträdande samplingen använde faktiskt Kanye West också en liten bit It’s Your Thing till sin låt Power.

Efter lite googling visade det sig att Kanye plockat upp ett trumbreak ur en instrumental version av It’s Your Thing signerad Cold Grits. Den hade jag faktiskt aldrig hört förut.

Och på tal om coverversioner vill jag gärna nämna The Supremes och The Four Tops länge bortglömda duettversion. De spelade in den 1971, antar att den var tänkt till The Magnificent 7. Hur som helst en fin bit som får avsluta det här ljudvarvet.