Etikettarkiv: Leela James

Sonics soullista: 150-159

Dags för en liten sammanställning av min egen lyssning av Sonics lista över de 159 bästa soulalbumen någonsin. Vilka håller måttet? Vilka skulle jag lämna utanför? I vilken ordning skulle jag placera de jag skulle behålla på listan?

Fyra av skivorna tycker jag är för svaga för att ha med på en lista. Några har närliggande konkurrenter som i mina öron är långt mer intressanta. Så, direkt ut åker:

Kvar som konkurrenter om plats på min egen topp 159 skulle jag ha sex av skivorna från Sonics lista och just idag skulle jag placera dem i följande ordning.

Annonser

156. Leela James – My Soul

leelajames

Den här skivan gav jag själv betyget 6/10 när det begav sig. Jag tycker att Leela James gjort ett par skivor som är bättre än den här. Jag tycker att Angie Stone (som inte är med på topp 159) släppt åtminstone två, kanske tre, som är bättre än den här. Jag tycker att det kom, lågt räknat, fem soulalbum som var bättre än My Soul 2010 (några av artisterna som släppte bättre 2010 finns med längre fram, så mer om dem då).

Leela nosar på retrovibben utan att löpa linan ut och produktionen saknar funkstanken från coveralbumet som kom året innan.

Men här finns också en knapp handfull låtar som fortfarande är riktigt svinbra (låt nummer 1 och 5-7 om du lyssnar på Spotify). Men mycket har åldrats så där. Så, ett av de 159 bästa soulalbumen? Inte i min bok.

Börjar känna mig som en surgubbe, men här hade jag lagt veto och tagit mitt namn från listan om jag varit med i diskussionen.

Kanske är det ett problem med många listor? Att diskussionen saknas i framtagandet. Ofta, är min erfarenhet, stannar det vid okommenterat röstande. Jag tror att man måste hop och slåss, argumentera och motivera för varandra i ett litet rum innan man tänder elden och signalerar med rök att beslutet är fattat.

Jag har så klart ingen aning om hur Sonic jobbat fram sin lista, men jag tycker redan om att den skvallrar om för lite animerad diskussion och för mycket Excel-ark och taktikröstning. Soul är kött, tårar och blod, inte siffror och kallt beräknande.

Jag hittade det på Spotify: september-december 2014

Det är dags att göra slut med 2014 och på allvar fokusera på 2015. En del av de här skivorna har varit med mig sedan september andra dök upp väntat och oväntat i december förra året. Håll i hatten för nu åker vi.

Förresten, är det nåt jag borde ge en andra chans innan jag förpassar det till glömskan?

D’Angelo Black Messiah (9/10)
Den slog ner som en bomb. Min första reaktion var: svingött. Sen tvekade jag, det var den gamle recensenten i mig som skakade sitt fula huvud. Och sen vann den med sina många oemotståndliga lager av funkigt sväng. En av förra årets fem bästa. Sannolikt topp två, som stark utmanare till tronen.

Black Milk If There’s a Hell Below (8/10)
Vilket år han hade Black Milk. Svinfin detroithiphop som vanligt, får man väl säga? Ett av förra årets finaste släpp.

The Budos Band Burnt Offering (8/10)
Svintung heavy metal-funk från Daptone-familjens rökigaste band. Som om Black Sabbath spelade instrumental funk istället för metal. Älsk.

Orlando Julius Jayiede Afro (8/10)
Backad av The Heliocentrics lägger Orlando Julius en smällfet afrofunkmatta som får mig att utbrista i mångfaldiga Yeah! Yeah!

PRhyme PRhyme (8/10)
DJ Premier och Royce Da 5’9″ gör gemensam sak och det blir riktigt gött. Jag kan inte svara på hur mycket hiphopnostalgi det är som gör det, men jag har aldrig riktigt gillat Royce förut så jag är rätt säker på att det är mer än gamla minnen som gör det.

Bebel Gilberto Tudo (7/10)
Bra som vanligt. Har haft den liggande direkt efter Nicola Contes sommarlätta jazz i min spotifylista och det är en ganska naturlig fortsättning om än med tydligare bossakrydda så klart.

Tony Allen Film of Life (7/10)
Ytterligare ett finfint album från afrofunkmästaren. Det finns inget att invända mot. Det här går lika bra att plocka fram som nästan vilket som helst av hans 2000-tals album. Imponerande. Ja, Damon Albarn är med på ett hörn.

Tricky Adrian Thaws (7/10)
Att jag skulle gilla ett släpp med Tricky 2014 var ju rätt oväntat. Men jag har återväntat ofta till Adrian Thaws där Tricky gör det han gör bäst, släpig sömndrucken triphop. Oväntat bra skit.

Adrian Younge Black Dynamite: Original Score to the Motion Picture (6/10)
Younge får gå all in på blaxplovibben. Det är så klart inte en dålig sak. Men frågan är om det ändå inte blir mer hommage än originellt? Det är göttigare när han väver om det till beats.

Ghostface Killah 36 Seasons (6/10)
Ghostface gör ju inte bort sig på det här temaalbumet heller, men någon ny Twelve Reasons To Die är det ju inte. Samtidigt har det kommit drösvis med mindre intressanta släpp från Wu-familjen.

Nicola Conte Free Souls (6/10)
Fjäderlätt sommarbreezig jazz med elektronisk minnesbank i allt det organiska. Som om Koop aldrig använt en dator för att skapa sin musik. Det är rätt mysigt faktiskt.

Prince ART OFFICIAL AGE och PLECTRUMELECTRUM (6/10)
I de här två albumen döljer sig ett riktigt bra. De här ihop mer än många vill göra gällande. Det är inte så enkelt att säga att det ena låter si och är bättre medan det andra låter så och är sämre. Visst är det aningen mer funkrock på PLECTRUMELECTRUM som är samcreddat med 3RDEYEGIRL, men det är inte hela sanningen. Prince behöver en A&R. Det kommer han aldrig att acceptera igen. Så nu får du och jag göra det jobbet själva och det är väl också ok egentligen?

Souls of Mischief There Is Only Now (6/10)
Souls of Mischief i Adrian Younges varma händer. Det borde ju funka. Det låter gött, men krokar inte riktigt. Lätt att lyssna på, men ganska fritt från minnen efteråt. Funkigt, djupt med fina stråkar. Adrian Younge levererar sin vid det här laget patenterade blaxplohiphop och, jo, jag försvinner gröna in i hans värld. Men som sagt. Något saknar jag.

Common Nobody’s Smiling (5/10)
Jag vet inte vad det beror på, men jag har otroligt svårt att behålla fokus genom hela det här albumet. Har börjat spela det ganska många gånger, stänger av eller byter runt halvvägs varje gång. Det låter rätt gött, som om det vore ett album inspelat mellan Like Water for Chocolate och Be. Men min pepp är inte där.

Mapei Hey Hey (5/10)
Hyllad och älskad av alla? Jo, det kändes så. Jag känner fortfarande en ganska djup besvikelse. Jag har väntat så länge och Don’t Wait lovade så mycket att Hey Hey omöjligt kunde svara mot mina förväntningar. Ett par spår gillar jag lika mycket och Second To None, det enda (!) spåret där hon rappar, är bäst.

Syleena Johnson Chapter 6: Couples Theory (5/10)
Det här blev ju inte lika bra som jag hoppades. Innehåller duetter med Leela James, David Hollister och Willie Taylor. Känns som om tiden åkt ifrån Syleena lite. Synd.

YG My Krazy Life (5/10)
Någon kallade det här för den naturliga uppföljaren till The Chronic och det kan jag väl säga att det är det inte. Möjligt att jag gillat den mer om det inte varit min ingångsförväntan.

Samling What?! (4/10)
En hyllning till William Onyeabor med bidrag och remixer från bland andra Hot Chip, Joakim och The Vaccines. Inte lika bra som mästaren själv, men bitvis helt ok. Kommer sannolikt inte att spela den fler gånger.

Macy Gray The Way (2/10)
Nej, hon fick inte till det den här gången heller. Fattar inte varför jag fortsätter att ge henne chanser. Meningslöst trist.

Aretha Franklin Aretha Franklin Sings The Great Diva Classics (1/10)
Ett totalt meningslöst album. Det finns inga förmildrande omständigheter. De som försöker hävda annat ljuger.

Två som inte riktigt fick den tid de möjligen förtjänar och följaktligen inte får nåt betyg

Curtis Harding Soul Power
Jag lyssnade Keep On Shining sönder och samman, men när Soul Power väl landade i helhet tappade jag bort den. Kanske blev den överkörd av Black Messiah? Harding rör sig i ungefär samma area.

Fumaça Preta Fumaça Preta
Vildsint, sprättig och sprakig tropicalia. Rock’n’roll-funk-soul från Brasilien. Det är ju gött.

Halvlyssnat eller bara bitvis avlyssnat