Etikettarkiv: Dionne Warwick

149. Dee Dee Warwick – Turning Around

Dee Dee Warwick har helt flugit under min radar, trots att jag lyssnat en hel del på storasyster Dionne. Och det kan jag ju tycka är lite dumt nu. För Dee Dee levererar verkligen här. Samtidigt gött att hitta en röst att dyka djupare ner i.

Och om jag nu ska jämföra med systern, och det ska jag väl, så jobbar Dee Dee lite mer med kött och kraft än Dionne. Och det gillar jag ju. Dee Dee gräver i söderns mylla snarare än hänger i cocktailbaren. Det är gött.

Annonser

Sonics soullista: 150-159

Dags för en liten sammanställning av min egen lyssning av Sonics lista över de 159 bästa soulalbumen någonsin. Vilka håller måttet? Vilka skulle jag lämna utanför? I vilken ordning skulle jag placera de jag skulle behålla på listan?

Fyra av skivorna tycker jag är för svaga för att ha med på en lista. Några har närliggande konkurrenter som i mina öron är långt mer intressanta. Så, direkt ut åker:

Kvar som konkurrenter om plats på min egen topp 159 skulle jag ha sex av skivorna från Sonics lista och just idag skulle jag placera dem i följande ordning.

150. Dionne Warwick – The Windows of the World

Dionne Warwick är en verklig klassiker i tiokronorsbackarna. Inte minst den här skivan. Hennes skivor måste ha sålt i drivor när det begav sig. Har minst ett, förmodligen fler, exemplar av den här hemma i drivorna.

Av Sonic-texten förstår jag att det finns någon sorts kreddpolisdiskussion runt om det här är soul eller inte. Visst rör hon sig på pop- snarare än funksidan av soulen, men jag har verkligen inga problem att sortera in det här i soulfacket.

Sex av skivans tio låtar är signerade låtskrivarduon Burt Bacharach/Hal David. Kanske är det det som spökar? Är Bacharach/David för lättlyssnade för soulpuritanerna? Men I Say A Little Prayer och (There’s) Always Something There to Remind Me är sådana evergreens att det är svårt att stå emot. Och, tja, jag är rätt svag för Bacharach jag.

Sen slår det över i både storbandssoul och musikalswing i några av låtarna på slutet. Jag är inte den som räds lite spretighet och tar emot det även här med öppna öron.

Så i min bok är det här framför allt 33 minuter fjäderlätt soul som tål omlyssning.