Etikettarkiv: Brenda Holloway

Thank God It’s Funken Friday 2018:1

De tre första låtarna på den här listan smällde jag in redan i slutet av november. Vilket härligt gäng det här är!

Först ut, Parliaments underbara tillbakalutade sax- och synthfåniga Wizard of Finance.

The Grodeck Whipperjenny! Hade du hört talas om dem förut? Första skivan på James Browns People-etikett. Ett band lett av Browns kumpan Dave Matthews som langar ut psychfunk av finaste snitt.

Sen fem bitar som är en direkt följd av den senaste tidens soullyssnande. Jag väljer låtar från Clarence ReidBrenda HollowayThe DynamicsDon Covay och Syl Johnson.

Och så avslutar vi med fem hiphopbitar som går från det smutsiga till det rangligt ostyriga. Lite gammalt och lite nytt. Wu-Tang ClanGhostface Killah, Apollo BrownRZARikard ”Skizz” Bizzi, Kung KnasDanger MouseRun The Jewels och Big Boi dyker alla upp på ett eller annat hörn.

Annonser

Sonics soullista: 140-149

140-149

Så var det dags för den andra avräkningen. Plats 140-149. Den här gången känner jag mig som en riktig surgubbe. Slänger hälften och skulle helst välja andra skivor med åtminstone två av de fem jag behåller. Får väl återkomma med en egen topp 100 i slutänden av den här resan.

Hur som helst behåller jag de här fem i följande ordning (just idag):

Ut från min lista åker de här fem:

142. Brenda Holloway – The Artistry of Brenda Holloway

Brenda Holloway är väl inte den Motown-sångerska jag lyssnat mest på. Every Little Bit Hurts har jag väl hört, men det stannar nog ungefär där. The Artistry of… är en småtrevlig bekantskap. Som bäst när hon pressar på lite och får lite riv i strupen. Aningen ofta lite för snällt, men det är å andra sidan ganska Motown-typiskt.

Det här är ändå väl värt att låna dina öron till i trekvart.

Om jag fattar saken rätt när jag googlar är det här lite av en slamkrypare på Sonics lista. Jag läser Google som att det här är en samlingsskiva. Vilket gör en del av albumvalen i övrigt ännu märkligare. För om Sonic jobbat fram en strikt albumlista borde de kanske ha vaskat fram 1964 års Every Little Bit Hurts som Brenda Holloways bidrag? Flera av låtarna här finns med även där.

Det förklarar möjligen också varför du inte hittar The Artistry of… på Spotify. Eller inte hittade, för nu har jag ju samlat ihop alla låtarna i en spotifylista.

Och eftersom jag egentligen är för att samlingar får representera soulartister så klagar jag inte. Jag bara noterar en inkonsekvens.

Och det där omslaget alltså… borde vi prata om det?

De sista två spåren är albumets bästa. Båda finns på en sjua som släpptes 1967. A-sidan körde Holloway på American Bandstand. Det klippet finns på YouTube och är obligatorisk tittning.