Det går så klart inte att förneka storheten i The Dark End of the Street. Det är en magisk låt. Ett mästerverk.

Men ska jag vara ärlig har jag aldrig fallit handlöst för James Carr. Jag kan inte förklara det. Det är så mycket som borde passa mig som hand i handske. Men det gör det inte. Trots många försök och chanser.

Så även om jag kan förstå att många älskar Carr är han inte på min topp 25. Kanske inte stryker honom helt från vidare funderingar inför en egen topp 159, men inte helt säker på att han fastnar där.

Ps. Nästan alla bedömer väl den här utifrån cd-utgåvan på Kent från 2002? Den som också hittas på Spotify idag och är dubbelt så lång som den ursprungliga LP:n. Det kan skapa en intressant metadiskussion om förlängda utgåvor och förhållandet till samlingsalbum.