Ouff. Det här var det längesen jag lyssnade på. Å andra sidan sitter The Velvet Rope i ryggmärgen, så det var lätt att känna sig som hemma igen.

Det finns så mycket jag älskar med det här albumet. Massor av fantastiska låtar. Grym produktion av Jimmy Jam och Terry Lewis. Q-Tip på Jon Mitchell-samplingen i Got ‘Til It’s Gone. Ljuvlig ljud och brutna låtstrukturer. Här finns både lättsmält pop och musik som var så långt före sin tid att den fortfarande känns hypermodern.

Ja, jag skulle vilja skala bort ett par låtar. Trimma bort några av de allra mest lättsmälta bitarna. 75 minuter är åtminstone 15 för mycket, men det var sån den var: cd-eran.

Plötsligt väldigt sugen på att leta upp de där låtarna som hamnade strax utanför albumet och landade på diverse internationella utgåvor och som b-sidor på singlar. Borde det inte ha kommit en deluxe version vid det här laget?