Jag minns Terry Calliers återkomst under 90-talet. Kom igen, jag lyssnade jättemycket på acid jazz och Urban Species. Av någon anledning tog jag mig aldrig an Calliers tidiga 70-talskatalog. Det verkar ju jättedumt och konstigt idag.

För Callier rör sig i en folkfunkig del av soulen jag verkligen gillar. Som en granne till Cymande, Shuggie Otis och Bill Withers ungefär. Det gillar jag ju.

Så tack för knuffen får jag väl säga då?