The Game har alltid varit som bäst när han är nostalgisk. Sällan har han gått med huvudet så djupt längs memory lane som på 1992. Det blir så klart svinbra och helt i klass med albumklassiker som The Documentary och Doctor’s Advocate. Inga musikaliska överraskningar whatsoever. Bara straight up hypernostalgisk hiphop. And that ain’t bad.