När Internet var ungt, så ungt att vi fortfarande skrev det med stort I, samlade jag vinylsjuor med Lyn Collins. Det här var innan begagnathandlarna hittat ut på nätet. Innan Discogs. Och åtminstone innan jag upptäckt eBay och Tradera.

Den enda information som fanns på www om Lyn Collins skivor var den jag själv hade sammanställt.

Via min lilla fansida fick jag kontakt med en amerikansk samlare. Vi mejlade lite fram och tillbaka. Det mest minnesvärda resultatet: en bränd cd med hans favoriter. Tuffast av allt: en rip från vinyl av en låt jag aldrig hört förut! Oh Uncle Sammy fanns, så vitt jag visste då, bara på Ain’t No Sunshine-sjuan och på en japansk samling och möjligen någon japansk återutgåva av hennes album. I skivsamlarkretsar är det sånt som brukar betecknas rare.

På en höft tjugo år senare, eller i måndags för att vara exakt, landade sjuan äntligen i min brevlåda.

Den har allt som krävs för att kallas världens bästa. En av de finaste soulbitarna någonsin, Bill Withers Ain’t No Sunshine, i en dystermörk version på A-sidan. På B-sidan den där rara södernsoulstomparen signerad James Brown och Dave Matthews.

Det blir inte bättre än så här.

Och nej, Oh Uncle Sammy finns inte på Spotify. YouTube-klippet är av så risig kvalitet att jag inte vill dela det.