När jag började den här resan genom soulhistorien enlig det svenska musikmagasinet Sonic hade jag inte gissat att den näst sista skivan på listan skulle komma från Nina Simone. Jag älskar så klart Nina Simone, men tänker sällan eller aldrig på henne som soulsångerska.

Men jag får nog ge Sonic-juryn rätt. Det här är en förjäkla bra soulskiva. Självklart med en rejäl del blues och jazz i blodet, men det finns väl egentligen ingen motsättning där?

Och man kan aldrig få för mycket Nina Simone. Att jag sen kommer att fortsätta placera hennes skivor i facket jazz är en helt annan historia.

På Spotify är skivan två låtar längre än på vinyl. Spotifyversionen motsvarar CD-utgåvan från 2006. Det är de sista två som tillkommit. Stäng av efter Consummation om du vill ha LP-upplevelsen med andra ord.