I sin genomgång av soulhistoriens 159 bästa skivor placerar Sonic Jackie Moores Sweet Charlie Babe sida vid sida eller strax före Gwen McRaes Rockin’ Chair. Och det kan jag väl på sätt och viss förstå. Personligen tycker jag att det är McRae som levererar det tyngre lasset av de båda och skulle nog placera Moore ganska långt efter McRae på min lista.

Sweet Charlie Babe är i mina öron en betydligt spretigare skiva än Rockin’ Chair, färre höjdpunkter och mer som passerar mig obemärkt förbi. Men avslutningen med Willpower och Something in a Look är verkligen urstark. Jag vill kanske hellre ha blås och tydlig bas än stråkar i min soul?