Titeln på Bernie Worrells fyra antyder att albumet skulle luta åt vibben på solodebuten från 1978, men icke. Tillsammans med bland andra Fred Wesley, Bill Laswell, Buckethead och Umar Bin Hassan från The Last Poets langar han ut sju fria experiment. Man undrar ju vad det tyska skivbolaget tänkte när de fick mastertapen levererad. Sehr gut ja?

Men Umar Bin Hassan > än alla rappare på de föregående två albumen. Produktionen känns inte heller lika hoplöst daterad. Jag gillar det.