Etikettarkiv: Ghostface Killah

Thank God It’s Funken Friday 2018:1

De tre första låtarna på den här listan smällde jag in redan i slutet av november. Vilket härligt gäng det här är!

Först ut, Parliaments underbara tillbakalutade sax- och synthfåniga Wizard of Finance.

The Grodeck Whipperjenny! Hade du hört talas om dem förut? Första skivan på James Browns People-etikett. Ett band lett av Browns kumpan Dave Matthews som langar ut psychfunk av finaste snitt.

Sen fem bitar som är en direkt följd av den senaste tidens soullyssnande. Jag väljer låtar från Clarence ReidBrenda HollowayThe DynamicsDon Covay och Syl Johnson.

Och så avslutar vi med fem hiphopbitar som går från det smutsiga till det rangligt ostyriga. Lite gammalt och lite nytt. Wu-Tang ClanGhostface Killah, Apollo BrownRZARikard ”Skizz” Bizzi, Kung KnasDanger MouseRun The Jewels och Big Boi dyker alla upp på ett eller annat hörn.

Annonser

Jag hittade det på Spotify: mars – november 2015

 
Alla sammanställningars moder. Så här i början av årets sista skälvande månad tittar jag bakåt ända till mars. Det här har jag lyssnat på, det här har jag gillat. Kanske har jag missat nåt? Kanske har du?


Kamasi Washington The Epic
Jazzkusinen till Kendrick Lamars To Pimp A Butterfly är en mäktig skapelse över tre album och nästan tre timmar. Tufft att svälja i en bit, men belöningen för den som ger sig hän är stor. Magiskt bra. (9/10)


Akua Naru The Miner’s Canary
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Mjuk och varm funkjazzig hiphop som låter som om den vore från åren runt millennieskiftet när chokladen gjordes på vatten. Mycket bra. (8/10)


Big Grams Big Grams
Big Boi + Phantogram = Big Grams. Ett utmärkt exempel på den gamla regeln ”always leave them wanting more” med sina sju ynka spår. Har kanske fått flest varv av alla årets skivor just därför. Big Boi är i högform. Mycket, mycket bra hiphop från grottan i Atlanta. (8/10)


Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred
En sorts uppföljare till EP:n Ms. One från ifjol. Mer rap än hiphop alltså. Jag är ju en sån jäkla sucker från Georgia Anne Muldrow att jag börjar få svårt att säga annat än att det är svinbra. (8/10)


Jill Scott Woman
Det här är ju en skiva jag inte lyssnat på så mycket som den förtjänar. Vet inte varför den inte snurrat fler varv. Det är ju svinbra funkig neosoul. Kanske hennes bästa? (8/10)


Knxwledge Hud Dreems
Souliga beats för en funkig publik. 26 bitar på 36 minuter. Koncentrerad ljuv musik. (8/10)


Kriswontwo Ceremoni
Den danske producenten bakom Georgia Anne Muldrows fantastiska Ms. One EP langar ut ett album i eget namn där Georgia, Omar, Skyzoo med flera gästar. Mycket gött att sjunka in i och ner med. Ur ett nordiskt perspektiv håller jag den här där uppe med Up Hygh och Nobody Beats The Beat-samlingarna. (8/10)


Michel Dida E du dum
Anfäkta och anamma vad bra det här är. Dida på beats som är så asketiska att de nästan inte finns. Samtidigt stenhårt och sotsvart. Sjukt! (8/10)


Oddisee The Good Fight
That’s Love, som öppnar den här skivan, är en av årets bästa låtar. Soulig och funkig hiphop med precis lagom mycket damm under samplingarna. Älskar’t. Möjligen kan en anmärka att resten av albumet inte når riktigt lika högt. Men det här är ändå 46 minuter jag gärna spelar om året ut. (8/10)


Add-2 Prey for the Poor
Souldränkt ryggsäckshiphop från Jamla-familjen. Möcke bra. (7/10)


Angie Stone Dream
Superlyxig funksoul med discobotten. Hennes jämnaste sen Mahogany Soul. Här finns potential för en djupare kärlek efter längre lyssning. (7/10)


Bilal In Another Life
Hippiesoul i den lila rymden. Starkare vibb än hookar. Älskar ändå Bilal. Och! Kendrick Lamar gästar. (7/10)


Cool Uncle Cool Uncle
Jack Splash teamar med Bobby Caldwell och bildar Cool Uncle. Tillsammans med en välvald rad gäster levererar de en riktigt smooth soulkryssning i lätt retrobris. ”Najs middagsmusik”, som en kollega sa. Det gillar man ju. (7/10)


Dâm-Funk Invite The Light
Programmerad rymdfunk driven av p-funk-bränsle. Lite ostrukturerat och hooklöst emellanåt, men vibben! Oj vad jag gillar vibben. (7/10)


E3 One Soul (Delux Edition)
Ellis Hall III langar soul född i kölvattnet efter Voodoo och Share My World. Falsetten är stark i neosoulen med hiphopkant. Gött om en inte jäktar efter nästa vibb utan gärna hittar nytt som låter som det sena 90-talet och tidiga 00-talet. (7/10)


Erk Spelbart
Det skulle vara en norrlänning i år. Erk var den jag lyssnade mest på vid sidan av Cleo. En lång rad gäster gör det till en varierad resa på dystra elektroniska beats. (7/10)


The Gene Dudley Group Zambidoose
Brittisk jazzig soulfunk på retrovibb inte långt från Daptone-skolan. Både instrumentalt och med sång. Bra. (7/10)


Hiatus Kaiyote Choose Your Weapon
Australiensisk framtidsfunk som knäpper och smäller i alla riktingar. Svingött ibland och såsigt ibland. Vibbkompassen behöver stå åt precis rätt håll när jag ska lyssna på det här. (7/10)


Jones Indulge
Storröstad r’n’b med elektronisk touch. Lämnar mig med ett löfte om framtida storverk. Tål att spelas om mer än en gång. (7/10)


Leon Bridges Coming Home
Finfin retrosoul i rakt nedstigande led från Sam Cooke. Väl värd mer än en lyssning. (7/10)


Lianne La Havas Blood
Läste väldigt mycket positivt om det här albumet innan jag hörde det och var riktigt förtjust i Unstoppable (som jag lyssnade på mycket innan albumet kom). Men jag blev aldrig riktigt tagen. Vet inte om det berodde på högt ställda förväntningar. Kanske? Helt ok modern soul med hygglig mängd kropp. Men det har ju kommit annat som river hårdare tag i mig, det har det ju. Kanske fick LLH aldrig den tid hon förtjänade. Svänger ändå rätt skönt när jag lyssnar om fyra månader senare. (7/10)


L’Orange & Jeremiah Jae The Night Took Us In Like Family
Rökig och jazzig hiphop med gott om filmsamplingar. Det är inget som förflyttar hiphopens cirklar. Du har hört det förr, jag har hört det förr. Men det kan kvitta när det är riktigt bra. En skiva som är väl värd ett par varv i hörlurarna. (7/10)


Nao February 15
Tjock elektronisk r’n’b med groove som lovar stort och håller. Fem fina bitar, alldeles för kort. (7/10)


Public Enemy Live From Metropolis Studios
Inspelat framför en liten publik i England. Bevisar att PE fortfarande har DET live. (7/10)


Saun & Starr Look Closer
Saun & Starr är Sharon Jones bakgrundssångerskor. Den här skivan låter precis så. Det är inte en dålig sak. (7/10)


Silvana Imam Jag dör för dig
EP:n är verkligen den svenska hiphopens format of choice just nu. Det regnar EP-släpp. Och jag gillar det. Jag har väl inte alltid varit Silvanas största fan, men det här är svårt att värja sig mot. Kaxigt och störigt. Bra! (7/10)


STS & RJD2 STS & RJD2
Gött soulsvängig hiphop med funk i trunken. (7/10)


Action Bronson Mr. Wonderful
Jag har ingen lång historia med Action Bronson. Ströspår här och där är allt jag hört. Vet att han brukar liknas vid Ghostface Killah, och det kan man ju förstå. Musikaliskt vilar hiphopen här på nån sorts funkrockarv. Det är rätt gött. Ett par tre låtar tar jag i alla fall med mig vidare. Det kan ju vara mer än nog. (6/10)


The Alchemist & Oh No Present Welcome to Los Santos
Två producenter och en lång radda gästvokalister. Från Aloe Blacc till Freddie Gibbs via Little Dragon och Ariel Pink. Hiphop och indie sammansmält till en salig blandning. Smältdegelsmusik. Spretigt, men gött. (6/10)


Erik Lundin Suedi
Alla ovh hens morsa älskade Erik Lundin. Kanske gör det mig mer svårflörtad och nöjer mig med att tycka att det är bra? Men Haram är en jäkla bomb, det ger jag honom. (6/10)


The Game Documentary 2
Att göra en uppföljare till en mindre klassiker är alltid dumt. The Game kör på med sin referenstunga gangsta. That’s it och det är väl ok. (6/10)


Ghostface Killah Adrian Younge Presents: Twelve Reasons To Die II
Inte lika vass som del I. Inte lika vass som Sour Soul. Men man får vad man kan vänta sig och Adrian Younge gör så klart inte bort sig. (6/10)


Grillat & Grändy Kör vi tills att dör vi
Hemmalaget-hiphop och det är ju aight och så, men inte välter det några kiosker. Jag har fakking fått lön kan en å andra sidan spela den 27:e varje månad. (6/10)


Public Enemy Man Plans God Laughs
Det går inte att komma undan att det här känns lika mycket som ett soloalbum med Chuck D som ett PE-album. Flavor Flav är mer frånvarande än någonsin och soundmässigt ligger det närmast Chucks solodebut. Ändå oväntat bra gubbhiphop. (6/10)


Raekwon FLY INTERNATIONAL LUXURIOUS ART
Only Built For Cuban Linx firar 20 år och Rae firar med att släppa ett helt ok album. Ett par varv mer välpolerat och välmående än OB4CL. Lite mer pengar i luften, lite mindre smuts under naglarna. Men det är helt ok. (6/10)


Slum Village YES!
Slum Village har fortfarande tillgång till J Dillas arv och den här gången har de letat fram nio beats han skruvat mer eller mindre i. Young RJ har pusslat ihop det som var halvfärdigt och det mesta av resten. Det låter precis som väntat och det är ju gött på sitt sätt. Väldigt nostalgisk gästlista. Hade kanske önskat någon liten överraskning. Fint, men inte livsnödvändigt. (6/10)


Van Hunt The Fun Rises, The Fun Sets.
Bruksneosoul av gott snitt. (6/10)


Victoria Monet Nightmares & Lullabies Act 2
Hook-drottningens andra EP är en inte alls oäven historia. Halvmodern r’n’b med grym sång. Möjligen aningen välpolerad. (6/10)


CeeLo Green Heart Blanche
Lättfotad flirtsoul med discoanstrykning. Välproducerat, men oväntat identitetslöst och stundtals riktigt platt. (5/10)


Ciara Jackie (Deluxe)
Klubbig dans-r’n’b. Bruks-Beyoncé. Missy gästar! (5/10)


Earl Sweatshirt Best Version
Jag föll väl inte direkt hals över huvud ner i OFWGKTA-träsket när de exploderade för några år sen. Lyssnade mest på Frank Ocean och mindre på rapparna. Det här är rätt skitigt och jag gillar att det är helt fritt från gäster, men det har väl inte riktigt fäst. Vad kom jag upp i? Två-tre genomlyssningar. Tveksamt om jag återvänder. (5/10)


Future Brown Future Brown
Kall, elektronisk och spretig producentfunk utan kött. Lite strukturlöst med ständiga gäströster. (5/10)


Madi Banja Det var inte med meningen
Som en svensk Fetty Wap glider Madi Banja in. En del av mig älskar det, en annan inte. Svårt kluven. (5/10)


Nubiyan Twist Nubiyan Twist
Brittisk frifunkjazz med hiphopattityd och afrobeattouch. (5/10)


Samling Nina Revisited: A Tribute To Nina Simone
Lauryn Hill, Jazmine Sullivan, Mary J. Blige, Lisa Simone med flera tolkar Nina. Det är ju ok, så klart. Men inget jag spelar på repeat. Det här gjorts mer intressant tolkningar om man inte hellre lyssnar på originalen. (5/10)


DJ EFN Another Time
En miljard rappare på en salig blandning beats. Som ett långt blandband. Hajar till ibland, men oftast rullar det bara på som ett minne av en tid som flytt. (4/10)


Janet Jackson Unbreakable
Titelspåret är ju jäkligt bra och att Missy Elliott visade livstecken var ju kul. Det var väl det? (4/10)


Mwuana 1. Spiridon och 2. Collén & Chords
Autotune, alltså. Jag veeeeet inte. Autotunen ligger som ett störningsmonment över hela skiten för mig. Sorry. Men Parranoia från 1: Spiridon är grym. Asketisk och kall hiphop/r’n’b med rap som ofta ligger närmare sång. Jag hör att det finns nåt här, men det är inte min grej. (4/10)


Tyler, The Creator Cherry Bomb
Med en näva mer skev elektronik i beatmixen än forne (?) kollegan Earl Sweatshirt. Men, äh jag vet inte, orkar inte riktigt engagera mig. (4/10)


Snoop Dogg BUSH
Ett helt album med Snoop producerat av Pharrell med gäster som Stevie Wonder och Charlie Wilson. Jag blir bara förbannad när jag tänker på vilket slöseri med talang, pengar och tid det här albumet är. (3/10)


Sånt jag lyssnat på för lite för att ge ett omdöme:

The Alchemist Israeli Salad
Andreya Triana Giants
Apollo Brown Grandeur
A$AP Rocky AT.LONG.LAST.A$AP
Boosie Badazz Touch Down 2 Cause Hell
Dizzy Wright The Growing Process
Dr. Yen Lo Days with Dr. Yen Lo
Elijah Blake Shadows & Diamonds
Fetty Wap Fetty Wap (Deluxe)
Georgia Anne Muldrow oLIGARCHY sUCKS
Honey Cocaine The Gift Rap
Jay Rock 90059
Juicy J T.G.
Kehlani You Should Be Here
Kim Manning Space Queen
Kool Keith & L’Orange Time? Atonishing!
Lemar The Letter
Lizz Wright Freedom & Surrender
Maysa Back 2 Love
Murs Have a Nice Life
Nappy Roots The 40 Akerz Project
Redman Mudface
Terence Blanchard Breathless
Terri Walker Entitled
White Boiz Neigborhood Wonderful

Thank God It’s Funken Friday – Vol. 27

Photo by: jon madison (ccbyncnd)

För ungefär ett år sen fick jag videofeeling och mosade ut nästan två timmar hiphop på Facebook. Allt började med A Tribe Called Quest och Oh My God, sen fortsatte det med en lång rad bitar från den gyllene eran (med något mer samtida inslag). När Facebook påminde mig om den där dagen tidigare i veckan kändes det som ett bra tillfälle att samla låtarna i en spotifylista.

Årets fem hittills bästa amerikanska hiphopsläpp

Det har varit ett riktigt bra hiphopår. Här kommer en lista med de fem amerikanska släpp jag gillat allra mest (utan vidare kommentarer). Vilka fem har du gillat mest? Det är vad jag skulle vilja veta.

1. Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly

2. Joey Bada$$ B4.DA.$$

3. Georgia Anne Muldrow A Thoughtiverse Unmarred

4. Knxwledge Hud Dreams

5. Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul

Jag hittade det på Spotify: januari-april 2015

Så var det dags igen. Avstämning, avräkning, redovisning av årets första månader av soulfunkigt lyssnande. Några delar av 2014 slank med och till och med nån från 2013. Annars mest nysläppt och minst en omedelbar klassiker!

Frågan är kanske vad jag missade?

Kendrick Lamar To Pimp A Butterfly
Instant classic! Funkig smart samtida hiphop som överöser oss med djup musikalisk genialitet. Årets album redan när det kom. (10/10)

Joey Bada$$ B4.DA.$$
Det är möjligt att han inte gör något nytt och revolutionerande, men han gör det förjävla bra. Joey Bada$$ levererar ett galet starkt hiphopalbum. Kalla det retro eller nostalgiskt om du vill. Jag bockar, bugar och njuter. (9/10)

Badbadnotgood & Ghostface Killah Sour Soul
Att Ghost fortsätter att leverera och leverera är helt sjukt. Visst dyker det upp ett och annat magplask, men oftare bra än dåligt. Här på ett helt album tillsammans med jazzkombon Badbadnotgood som väver en perfekt väv för Ghost att spotta på. Svärtad dramatisk filmfunk. Älskar’t. (8/10)

Matthew E. White Fresh Blood
Sommarslö storslagen soul med smäktande stråkar. Nyvaken tjockissoul. What’s not to like? (8/10)

Samling Brazilian Disco Boogie Sounds (1978-1982)
Titeln säger väl allt? Utvalt med stor omsorg. Magiskt sväng. (8/10)

Carmen Rodgers Stargazer
Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att ett album funkar eller inte i mina öron. Carmen Rodgers gör soul/r’n’b som kanske inte är något särskilt egentligen. Men det finns något där som gör att jag gärna lyssnar om. Personlighet, karaktär och små små knorrrar och krokar som gör att det inte försvinner in i bakgrunden och blir anonymt. En skön känsla. (7/10)

Kelly Price Sing Pray Love Vol. 1: Sing
Samna superlyxiga r’n’b som vi vant oss vid från Kelly Price. Missade albumet när det droppade för snart ett år sen, men bättre sent än aldrig. Hon knäcker mig fortfarande med sin röst. Vilken pipa hon har! Utgår från att det här är början på trilogi. Lovar att försöka hålla bättre koll på fortsättningen. (7/10)

Lauriana Mae City of Diamonds EP
Tack vare ett par spår producerade av Jack Splash hittar jag Lauriana Maes fina EP. Ya Neck är en drömsk spinn på Wu-Tang Clans Protect Ya Neck. NYPD Blues minner om Amy Winehouse och överallt vilar en skugga av New AmErykah Badu. Ah, jag gillar det. (7/10)

Mark Ronson Uptown Special
Ronson är som bekant tillbaka i fin form och ingen har väl missat vare sig Uptown Funk med Bruno Mars eller Feel Right med Mystikal? Två verkliga monster som samtidigt står lite vid sidan av resten av låtarna här. För Uptown Special är till största delen en mjuk och snällt svajande popskiva som lägger försiktiga krokar i sommarbrisen. Ronsons bästa på länge, men monsterhitsen lovade mer. (7/10)

Supersci Entropy
Tillbaka efter nästan fem år i delvis nya elektroniska kläder. Om du minns vart Erik L tog vägen med The Soularp Suite är utvecklingen inte alldeles förvånande. Stjärnskotten Broke n Tipsy gästar med beats och Cleo lägger en vers. Supersci kommer med ryggsäcken lastad med kvalitet. Gött. (7/10)

Tuxedo Tuxedo
Mayer Hawthorne och Jake One förenas i kärleken till rullskridskodisco och elektronisk lättfunk som påminner oss om det tidiga 80-talet. Andra halvan av albumet är överlägset starkast. (7/10)

Samling Rewind! 6
Ubiquity Records fina samlingsserie med funkiga covers eller covers av funk. För mig sticker Shawn Lee’s Ping Pong Orchestra ut med vindrinkstolkningen av Hey Ya och The Lions baktaktsversion av Lyn Collins signaturmelodi Think (About It). (7/10)

Ayla Shatz Ayla Shatz
Ayla Shatz finns med på FAM FIRST (se nedan). Här får vi höra henne på egen hand i 28 minuter över sju låtar. Souligt med sidovibbar av reggae och jazz. Som allra bäst blir det när han går all out på vokaljazzen och till en varmklarinett switchar från EP:ns dominerande engelska till svenska och sjunger om Tävlingsmänniskan och landar i något som nästan kan kallas bossa. Det spåret ser jag gärna en fortsättning på. (6/10)

Bettye Lavette Worthy
Välpaketerade bluesig och jordig soul som sneglar mer bakåt än framåt, som accepterat sin plats i musikhistorien utan att skämmas för den. Jag föredrar ju det framför jakten på samtida trender som präglade många gamla soulhjältinnors 80- och 90-tal. Tänk om, säg, Aretha Franklin kunde dra samma lärdom. (6/10)

FAM FAM FIRST
En bit av Femtastic-familjen samlad på en gemensam lång EP eller kort LP. En lång rad röster som löser av varandra på hiphopbeats av 10-talssnitt. Välproducerat, men bitvis aningen anonymt på grund av spretigheten. Som bäst är det övergrymt, Baws Up, men ofta vill jag hellre höra mer av de enskilda rösterna på egen hand eller i mindre grupperingar. Frida Scars enda vers sticker ut. Cleo är en boss som vanligt. (6/10)

Goapele Strong as Glass
Lyxig r’n’b i Toni Braxton-trakten. Det är ju gött. Saknas någon riktigt monsterhit à la Play eller Closer. (6/10)

J Dilla Jay Dee a.k.a. J Dilla ‘The King of the Beats’ (Batch #1-4) och Lost Tapes, Reels + More
En rejäl laddning mer eller mindre färdiga Dilla-beats på mellan minuten och dryga två. Helt galet att han hann få ur sig så mycket egentligen. Omöjligt att ta in allt och skapa någon ordning i det. Antar att det kommer att spinnas låtar på det här materialet i framtiden. Har skummat och lyssnat. Hört en del som hookar mig direkt. Men det är mastigt, det är det. (6/10)

Jazmine Sullivan Reality Show
En ganska rak uppföljare till hennes tidigare album. Soul med hiphoprötter i MJB-skolan alltså. Gillar du det hon gjort förut gillar du det här. Jag tappade visst intresset för skivan ganska fort. (6/10)

Music Is The Weapon EP1
Svensk afrofunk. Jodå. Svänger rätt bra faktiskt. Har inte riktigt tagit mig an MITW tidigare, trots att jag varit väl medveten om deras existens. Det här är tillräckligt intressant för att jag ska bli sugen på att lyssna på mer, både bakåt och framåt. Lite extragött när Sirintip sjunger. (6/10)

OP Metafysik
Svensk hiphop någonstans mellan Skizz och PH3. Funkigt störda beats och rap som söker svar på omöjliga frågor. OP står för det mesta på egna ben både vad gäller beats och rhymes. Några gäster i producentstolen, inte en enda vid micken. Lite väl kompakt som helhet, men ändå en frisk fläkt. (6/10)

THEESatisfaction EarthEE
Atmosfärisk världsförbättrarhiphopsoul med multipla röstlager och ett grönt hjärta. (6/10)

Lupe Fiasco Tetsuo & Youth
Ja det här är ju också helt ok utan att vara uppseendeväckande. Lupe rullar på som vanligt, men jag fastnar inte riktigt. Det är samma snälla hiphop i rakt nedstigande led från De La Soul och Common som han alltid sysslat med. Schyst, men harmlöst. (5/10)

Raheem DeVaughn Love Sex Passion
Bruksneosoul. (5/10)

Trombone Shorty Say That To This
Den här hittade jag på nån lista med bra funk/soul från 2000-talet. Kom 2013, men jag har inte hört den tidigare så… Trombone Shorty hade jag sett i Treme utan att följa upp. Det är ju lite vuxet, moget och duktigt ibland det här. Kan bero på att funkrockfaktorn landar lite snett ibland. Men det finns gött sväng också, man får bara hjälpa honom att välja låtar själv. (5/10)

Dawn Richard Blackheart
Elektroniskt skruvad r’n’b som inte klickade med mig. Jag brukar säga att jag gillar musik som stör, men den här skivan gör mig mer irriterad än gott. (4/10)

Estelle True Romance
Kvar var bara europop. Trist. (2/10)

Och så några jag bara lyssnat på delar av

Jag hittade det på Spotify: september-december 2014

Det är dags att göra slut med 2014 och på allvar fokusera på 2015. En del av de här skivorna har varit med mig sedan september andra dök upp väntat och oväntat i december förra året. Håll i hatten för nu åker vi.

Förresten, är det nåt jag borde ge en andra chans innan jag förpassar det till glömskan?

D’Angelo Black Messiah (9/10)
Den slog ner som en bomb. Min första reaktion var: svingött. Sen tvekade jag, det var den gamle recensenten i mig som skakade sitt fula huvud. Och sen vann den med sina många oemotståndliga lager av funkigt sväng. En av förra årets fem bästa. Sannolikt topp två, som stark utmanare till tronen.

Black Milk If There’s a Hell Below (8/10)
Vilket år han hade Black Milk. Svinfin detroithiphop som vanligt, får man väl säga? Ett av förra årets finaste släpp.

The Budos Band Burnt Offering (8/10)
Svintung heavy metal-funk från Daptone-familjens rökigaste band. Som om Black Sabbath spelade instrumental funk istället för metal. Älsk.

Orlando Julius Jayiede Afro (8/10)
Backad av The Heliocentrics lägger Orlando Julius en smällfet afrofunkmatta som får mig att utbrista i mångfaldiga Yeah! Yeah!

PRhyme PRhyme (8/10)
DJ Premier och Royce Da 5’9″ gör gemensam sak och det blir riktigt gött. Jag kan inte svara på hur mycket hiphopnostalgi det är som gör det, men jag har aldrig riktigt gillat Royce förut så jag är rätt säker på att det är mer än gamla minnen som gör det.

Bebel Gilberto Tudo (7/10)
Bra som vanligt. Har haft den liggande direkt efter Nicola Contes sommarlätta jazz i min spotifylista och det är en ganska naturlig fortsättning om än med tydligare bossakrydda så klart.

Tony Allen Film of Life (7/10)
Ytterligare ett finfint album från afrofunkmästaren. Det finns inget att invända mot. Det här går lika bra att plocka fram som nästan vilket som helst av hans 2000-tals album. Imponerande. Ja, Damon Albarn är med på ett hörn.

Tricky Adrian Thaws (7/10)
Att jag skulle gilla ett släpp med Tricky 2014 var ju rätt oväntat. Men jag har återväntat ofta till Adrian Thaws där Tricky gör det han gör bäst, släpig sömndrucken triphop. Oväntat bra skit.

Adrian Younge Black Dynamite: Original Score to the Motion Picture (6/10)
Younge får gå all in på blaxplovibben. Det är så klart inte en dålig sak. Men frågan är om det ändå inte blir mer hommage än originellt? Det är göttigare när han väver om det till beats.

Ghostface Killah 36 Seasons (6/10)
Ghostface gör ju inte bort sig på det här temaalbumet heller, men någon ny Twelve Reasons To Die är det ju inte. Samtidigt har det kommit drösvis med mindre intressanta släpp från Wu-familjen.

Nicola Conte Free Souls (6/10)
Fjäderlätt sommarbreezig jazz med elektronisk minnesbank i allt det organiska. Som om Koop aldrig använt en dator för att skapa sin musik. Det är rätt mysigt faktiskt.

Prince ART OFFICIAL AGE och PLECTRUMELECTRUM (6/10)
I de här två albumen döljer sig ett riktigt bra. De här ihop mer än många vill göra gällande. Det är inte så enkelt att säga att det ena låter si och är bättre medan det andra låter så och är sämre. Visst är det aningen mer funkrock på PLECTRUMELECTRUM som är samcreddat med 3RDEYEGIRL, men det är inte hela sanningen. Prince behöver en A&R. Det kommer han aldrig att acceptera igen. Så nu får du och jag göra det jobbet själva och det är väl också ok egentligen?

Souls of Mischief There Is Only Now (6/10)
Souls of Mischief i Adrian Younges varma händer. Det borde ju funka. Det låter gött, men krokar inte riktigt. Lätt att lyssna på, men ganska fritt från minnen efteråt. Funkigt, djupt med fina stråkar. Adrian Younge levererar sin vid det här laget patenterade blaxplohiphop och, jo, jag försvinner gröna in i hans värld. Men som sagt. Något saknar jag.

Common Nobody’s Smiling (5/10)
Jag vet inte vad det beror på, men jag har otroligt svårt att behålla fokus genom hela det här albumet. Har börjat spela det ganska många gånger, stänger av eller byter runt halvvägs varje gång. Det låter rätt gött, som om det vore ett album inspelat mellan Like Water for Chocolate och Be. Men min pepp är inte där.

Mapei Hey Hey (5/10)
Hyllad och älskad av alla? Jo, det kändes så. Jag känner fortfarande en ganska djup besvikelse. Jag har väntat så länge och Don’t Wait lovade så mycket att Hey Hey omöjligt kunde svara mot mina förväntningar. Ett par spår gillar jag lika mycket och Second To None, det enda (!) spåret där hon rappar, är bäst.

Syleena Johnson Chapter 6: Couples Theory (5/10)
Det här blev ju inte lika bra som jag hoppades. Innehåller duetter med Leela James, David Hollister och Willie Taylor. Känns som om tiden åkt ifrån Syleena lite. Synd.

YG My Krazy Life (5/10)
Någon kallade det här för den naturliga uppföljaren till The Chronic och det kan jag väl säga att det är det inte. Möjligt att jag gillat den mer om det inte varit min ingångsförväntan.

Samling What?! (4/10)
En hyllning till William Onyeabor med bidrag och remixer från bland andra Hot Chip, Joakim och The Vaccines. Inte lika bra som mästaren själv, men bitvis helt ok. Kommer sannolikt inte att spela den fler gånger.

Macy Gray The Way (2/10)
Nej, hon fick inte till det den här gången heller. Fattar inte varför jag fortsätter att ge henne chanser. Meningslöst trist.

Aretha Franklin Aretha Franklin Sings The Great Diva Classics (1/10)
Ett totalt meningslöst album. Det finns inga förmildrande omständigheter. De som försöker hävda annat ljuger.

Två som inte riktigt fick den tid de möjligen förtjänar och följaktligen inte får nåt betyg

Curtis Harding Soul Power
Jag lyssnade Keep On Shining sönder och samman, men när Soul Power väl landade i helhet tappade jag bort den. Kanske blev den överkörd av Black Messiah? Harding rör sig i ungefär samma area.

Fumaça Preta Fumaça Preta
Vildsint, sprättig och sprakig tropicalia. Rock’n’roll-funk-soul från Brasilien. Det är ju gött.

Halvlyssnat eller bara bitvis avlyssnat

25 hiphopskivor

Min gamla kollega Pontus har kört en liten utmaning via sin grymma podcast Gatuslang: lista och fotografera de 25 mest betydelsefulla hiphopskivorna i ditt liv.

Jag antog utmaningen och landade ungefär så här (se bilden).

Har säkert glömt nån eftersom skivsamlingen är i kaos och urvalet gjordes på extremt kort tid. Men ibland är höftande det enda rätta. Svaret är förmodligen ändå ett annat imorgon.

Frågor på det?

20140216-112800.jpg

Årets 25 bästa album

janelle monae

Så var det den här tiden på året igen. Jag ger er listan över årets 25 bästa album om jag själv får bestämma. Allt har inte funken. Allt är bra.

  1. Janelle Monáe The Electric Lady
  2. Matthew E. White Big Inner
  3. Mariam The Believer Blood Donation
  4. Jamie Lidell Jamie Lidell
  5. Pusha T My Name Is My Name
  6. Jonas Kullhammar Quartet A Love Supreme, Låt det vara och This is the End
  7. Mattias Alkberg Mattias Alkbergs begravning
  8. Bäddat för Trubbel Bäddat för Trubbel spelar Alf Robertsson
  9. Coultrain Jungle Mumbo Jumbo
  10. Wintergatan Wintergatan
  11. Mavis Staples One True Vine
  12. MusicMusicMusic Buen Sabor
  13. Dudley Perkins Dr. Stokely
  14. 7 Days of Funk 7 Days of Funk
  15. Yancey Boys Sunset Blvd.
  16. Ghostface Killah & Adrian Younge Twelve Reasons to Die
  17. M.I.A. Matangi
  18. Robert Glasper Experiment Black Radio 2
  19. Imperial State Electric Reptile Brain Music
  20. Kanye West Yeezus
  21. Charles Bradley Victim of Love
  22. Primal Scream More Light
  23. AC4 Burn The World
  24. Billy Bragg Tooth & Nail
  25. Black Milk No Poison No Paradise 

Frågor på det?