Av nån anledning har jag hamnat i ett litet Wilson Pickett-stim. Två tillskott i samlingen i år. Det här är det starkaste. I min bok ett av hans allra bästa album (kanske till och med det bästa).

Lite kantstött och knastrigt, men det är ok. Jag har inget emot lite skavanker. Året är ändå 1966 och det är i den där brytpunkten när soulen är på väg mot funken, men inte alltid hittar dit (även om till exempel Barefootin’ absolut gör det).

För vilka otroliga låtar han spelat in till den här skivan. Bara att spela från början till slut och sen ta det från början igen. Magnifikt!